Dagtid färdas vi med veterantåg med första klass 60-tals vagnar

Vilka är Sveriges främsta konstupplevelser? Det beror naturligtvis på vilken typ av konst som man är intresserad av och vilka utställningar som visas, men efter att under de senaste åren ha besökt massor av konstmuseer och skulpturparker i Sverige har jag för egen del några solklara favoriter. Det är till dessa som vår resa Konsttåget går och i juni 2025 kommer den att gå för fjärde gången. Denna gång i samarbete med SvDaccent och Moderna museets vänförening Klubb Moderna. Vi reser med veterantåg där vi sitter skönt i första klass sittvagnar från 60-talet om dagarna och bor på trevliga hotell och herrgårdar om kvällarna. På tåget har vi också en biovagn där vi har olika föredrag och quiz under färd.  

Vi bor en natt i de gamla industrimiljöerna på Nääs fabriker. 

Sverige har på senare år fått fram många fina skulpturparker såsom Konst på hög i Kumla och Umedalens skulpturpark i Umeå, men favoriterna är två skulpturparker som ger oss den härliga kombinationen av natur och konst; Wanås och Pilane. I Vanås i norra Skåne hittar vi ett 80-tal konstverk placerade i bokskogen i Wanås skulpturpark. När konstanläggnigen växte fram på 80-talet skapades konstverk som verkligen skulle smälta in i omgivningen. På den gamla stenmuren som omger området ristade Jenny Holzer in underfundiga aforismer, artificiella stubbar skapades och flera verk är skulpturala verk av träd. Men med tiden har färgrikedomen vuxit samtidigt som de också satsat mycket på verk som kräver interaktivitet från besökarna. Här finns verk som går att gunga i, klättra på eller hänga upp lappar i som Yoko Onos önsketräd.  
Yoko Onos önsketräd. 

I parken samsas verk av Marina Abramovic, Nathalie Djurberg, Anthony Gormley, Robert Wilson och många fler, men parkens mest populära verk är Ann-Sofie Sidéns Fideicommisum. Det är en bronsskulptur som är ett porträtt av henne själv när hon sitter på huk med neddragna byxor och kissar. Hon sitter så fint alldeles intill sjön där slottet speglar sig i vattnet. Titeln anspelar på det ålderdomliga förordnande som skulle säkerställa att egendom övergick till nästa generation utan att delas upp genom att alltid låta den gå i arv till den äldsta sonen. Att många tycker om denna skulptur går att avläsa från rumpan som är alldeles blank efter alla klappar den fått.  

Ann-Sofie Sidéns Fideicommisum

En annan tjej som drar ögonen till sig är Anna i Pilane. Det är ett 14 meter högt ansikte skapat av glasfiber och marmorpulver. Hon har en kontemplativ utstrålning som alla faller pladask för. Konstverket var bara menat att stå i tre år, men när hon skulle flytta ”hem” till Barcelona och till konstnären Jaume Plensas hemstad så blev det ramaskri i hela västra Sverige. Alla krävde att hon skulle få vara kvar och efter en insamling och senare höjda biljettpriser är nu Anna permanentad och har nog blivit Sveriges mest kända skulpturala verk, i alla fall samtida. Hon står så fint på de kala granithällarna och omgärdas av Västerhavet, blomstrande ängar och ett kulturlandskap med betande får och gravsättningar som är flera tusen år gamla.  
Anna på Pilane, Sveriges mest kända skulpturala verk? 
Maria Miesenbergers Spindelmansliknande figurer återkommer ofta i olika tappningar i Pilane

I Wanås tillkommer några nya konstverk i maj varje år och här i Pilane är det mestadels nya verk som ställs ut. Vi ser med spänning fram emot vad 2025 har att erbjuda. Bara en dryg mil från Pilane hittar vi också Nordiska akvarellmuseet. Belägen i en oerhört vacker byggnad i lilla Skärhamn med den bohuslänska arkipelagen direkt utanför dörren. Nordiska akvarellmuseet hittar år efter år underbara utställningar just på somrarna. Vi har  blivit bortskämda med utställningar av Hundertwasser, René Magritte och senast den underbara utställningen av Hans Op de Beeck på våra tidigare resor med Konsttåget.  
Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn, Tjörn
2024 års utställning var den belgiska konstnären Hans Op de Beeck
 
Resan går också till Sveriges två stora textilstäder, Norrköping och Borås, som i bägge fallen fått en påtaglig ansiktslyftning under senare år. I bägge fallen får vi nog tillskriva konsten och kulturen som den främsta anledningen till att städerna idag blivit så attraktiva. Norrköping gjorde om hela området där textilindustrin en gång bredde ut sig. Idag är det ett fantastiskt område med konserthus, högskola och flera museer omgärdat av porlande vattendrag i alla riktningar.
Norrköpings industrilandskap. Den gula Strykjärnet har kallats Sveriges vackraste byggnad. Skorstenen till höger är Jan Svenungssons konstverk, Den femte skorstenen

Mitt i detta område i en pampig gammal yllefabrik har Ståhl Collection slagit upp portarna. Ståhl Collection är ett privat initiativ av konstsamlaren Mikael Ståhl som visar upp sin storslagna samling samtida konst med cirka 170 konstverk av framstående samtida svenska och internationella konstnärer såsom Ai Weiwei, Louise Bourgeois, Georg Baselitz och Anselm Kiefer för att nämna några. Samlingen är en av de främsta privata i Norden för samtidskonst och har redan väckt stort intresse långt utanför stadens gränser. Vi välkomnas av konstsamlaren själv som berättar om samlingen och ger oss en guidad visning på ett mycket personligt sätt.  
Mikael Ståhl berättar om en av hans favoritkonstnärer, Anselm Kiefer

Under många år har Borås haft konstbiennaler. 2008 hölls den första, samma år som den omtalade Pinocchio-skulpturen Walking to Borås tog plats. För varje biennal som ägt rum har Borås fina satsningar på offentlig konst bara blivit större och större. Staden har också blivit känt för sina No Limit festivaler med Street Art. En hel del av det som tillkommer för festivalerna blir kvar och idag kan Borås stoltsera med en samling av världsklass som står i det offentliga utrymmet. Alice Aycocks Devil Whirls står direkt utanför tågstationen och runtom I stan hittar vi verk av Elmgreen & Dragset, Jaume Plensa, Sean Henry, Charlotte Gyllenhammar och många andra samtida konstnärer som fått stor uppmärksamhet på senare år. Lägg därtill att Borås också har tre museer av toppklass centralt i staden; Borås konstmuseum, Textilmuseet och popkonstmuseet Abecitas som vi under resan kommer att få en guidad visning till.
Sean Henrys Catafalque 

Tidigare utställning på Borås Textilmuseum. 

2025 års resa kommer att ledas av Annika Gunnarsson, intendent på Moderna Museet samt Björn Tedeman som leder många av Världens Resors konstresor i Europa.  
Mikael Ståhl framför ett verk av Tom Wolgers

Text och bild: Jörgen Fredriksson 

Vi landar på Azorernas huvudö, São Miguel. Azorerna är vulkanöar som ligger på den atlantiska centralryggen precis där tre av jordens tektoniska plattor stöts och möts. Vi befinner oss längst ut i spetsen på den europeiska plattan och de närmaste öarna vilar på kanten av de afrikanska och amerikanska plattorna. De vulkaniska jordarna och det subtropiska klimatet gör São Miguel till en av de grönaste platserna jag sett i hela mitt liv. Ni har inte sett grönt förrän ni har varit här. Portugiserna upptäckte öarna i början av sina upptäcktsfärder, på tidigt 1400-tal, och har sedan dess använt dem som experimentellt laboratorium för alla de plantor de tog med sig hem från sina färder över oceanerna. Allting gick ju att odla där.

Utsiktspunkten från Miradouro da Ponta do Sossego

Vi börjar vår resa på Azorerna med en vandring uppe på kraterkanten runt en stor vulkan och ser ner på tvillingsjöarna. En blå och en grön som ligger där liksom vilande i den gröna världen omkring oss. Grönt och blått inga andra färger finns det, förutom alla de svartvita kor som befolkar de här öarna. Efter vandringen äter vi en lunch nere i den lilla byn i mitten av grytan innan vi återvänder till huvudstaden Ponta Delgada via den vilda, västra kusten av ön. Också här ska vi bo i två nätter alldeles i hamnen av denna gamla sjöfararstad mitt i havet.

Tvillingsjöarna Sete Cidades. 

Vi lämnar öns huvudstad Ponta Delgada och ger oss av till Furnas (ugnarna) där skall vi bo på ett fantastiskt spa-hotell med varma vulkaniska källor från Art Deco perioden mitt i den spännande botaniska trädgården. Här bor vi i två nätter och beställer vår frukost, innan vi gör en vandring runt Furnassjön, vi går igenom ett område med vulkaniska gejsrar, det pyser och fräser runt omkring oss och man kan se hur alla restaurangerna i byn har grävt ner sina kokkärl där kvällens middag tillagas. Här kan man verkligen tala om slow-cooking! En cozido kallas det och 6-8 timmar brukar det ta. Vi går vidare igenom underbara alléer av japansk ceder, förbi ytterligare en gammal, halvt förfallen botanisk trädgård och en liten bykyrka längst bort på andra sidan sjön innan vi åter tar vägen mot byn och vårt hotell.

Genom cederskogen vid Furnas 

Vi skall också göra bussfärder igenom det vackra landskapet, vi beger oss till utkikspunkter både över caldeiras (gamla utslocknade vulkangrytor) och det stora oändliga havet. Vi besöker Europas första, största och enda kvarvarande teodling.

Europas äldsta teodlingar, Gorreana.  

Nya dagar och nya upplevelser väntar oss idag och efter en lite försiktig frukost ger vi oss iväg ner till hamnen. Idag ger vi oss ut på havet. På valskådning. Azorerna är nämligen en av världens bästa platser om man nu råkar vara en val. Vi ska ut med en stadig gammal skeppare och hans lika gamla båt. Också det en stadig farkost som i sitt tidigare liv levererat posten mellan öarna. Men ingen behövde egentligen oroa sig. Vädret är fantastiskt, solen strålar från en klarblå himmel, ingen vind och inte heller någon sjögång.

Den försiktiga frukosten visar sig i efterhand vara alldeles onödig, däremot var solskyddskrämen absolut nödvändig! Vi stävar ut i det stora blå och spänningen hos oss passagerare stiger hela tiden, men det dröjer inte länge innan de första ropen från besättningen når våra öron… ”Cachelot”.  Kaskeloter! Och vi närmar oss snabbt. Kaskeloter dyker väldigt djupt ner, ända ner till 4.000 meters djup för att fånga och äta bläckfisk. Men var 20-30-e minut kommer de upp till ytan för att andas och värma sig en liten stund i det varma ytvattnet och då kan vi se dem. Framför allt ser man deras utblås när de andas in och ut efter de långa dykningarna. Vi har stött på en flock med honor och deras ungar. Dessa avslöjar sig ibland när vi plötsligt ser att den stora utblåsningen, strax därefter åtföljs av ytterligare ett utblås alldeles intill det första. Men denna gång ett mycket mindre sådant. All spänningen som byggts upp släpper plötsligt och de lyckliga leendena och det ivriga letandet sprider sig i vår grupp.

En av många olika valar som det är möjligt att se på Azorerna 

Efter att vi åtföljt kaskeloterna en god stund ser vi plötsligt en stor fågelflock (Gulnäbbad Lira) som fiskar med hjälp av delfiner. Vi sätter av mot delfinerna och dessa som uppenbarligen känner igen vår båt närmar sig oss för att börja leka i bogsvallet. Det är roligt att se hur båten och delfinerna leker en lång stund. Man börjar undra vem som har roligast delfinerna eller vår kapten? Eller kanske är det vi? Efter några timmar stiger vi iland igen och som sjön suger! Det är absolut dags för den där lunchen, nu.

Hamnen i Horta på ön Faial

Samma eftermiddag flyger vi till Faial känd som Azorernas blå ö. Den har en unik historia och är hem för en av världens mest trafikerade hamnar för långfärdsseglare, Horta. Faial är mest känd för vulkanen Capelinhos. Det sista vulkanutbrottet ägde rum här 1957 och 1958. Mitt på ön ligger den imponerande kratern Caldeira do Faial. Caldeiran har ett unikt landskap med gröna sluttningar och när vi vandrar längs kraterkanten blickar vi flera hundra meter ned i den djupa kratern. 

Ny landmassa på ön Faial som kom till efter vulkanutbrottet på 50-talet

Vandring längs kraterkanten, Caldeira do Faial. 

Från Faial hoppar vi på en färja som tar oss till ön Pico där vi möter en helt annan typ av landskap. Här finns ett unikt ekosystem, där den jättelika vulkanen och den svarta vulkaniska stenen dominerar månlandskapet på ön. De berömda Pico-vinerna kommer från vinstockar som växer nedstuckna bland lavastenarna. Allt arbete görs manuellt och inget har förändrats på 500 år, sedan de första nybyggarna började odla vin på Pico. Saltet från havsbrisen, den höga syran och kontakten med lavasten ger Picoviner friskhet och egen unik karaktär.  Vi avrundar vår vandring bland lavastensvingårdar med en gedigen vinprovning. Del av vingårdsterrängen på Pico ligger på Unesco:s världsarvslista och Pico är verkligen en annorlunda och magnifik upplevelse.

Vulkanberget Pico med de väldigt speciella vinrankorna i förgrunden. 

Och så slutligen till São Jorge, den långa och smala ön med Azorernas kanske mest dramatiska landskap. En bergsrygg mitt i havet, som genom åren kallats både för en drakrygg och Azorernas Schweiz. Ön är hem för karga klippor, fantastiska bergstoppar och s k fajãs – slättlandet skapat antigen av lavaflödet eller som en följd av jordskred. Vid sidan av vacker natur är São Jorge värd för en blomstrande jordbrukssektor som producerar berömda ostar t.ex  Queijo São Jorge, vilken anses vara den bästa på Azorerna. Vi provar det egenodlade kaffet innan vår vandringsetapp och osten på en av de små fabrikerna efteråt. Även bananer, guava och kaffe odlas på ön. Vi utforskar den fantastiska bergiga ön som sista etapp av vårt äventyr på Azorerna.

En av São Jorges fajãs som vi går till på resans sista vandring. 

Text: Kristian Benkö, färdledare för resorna till Azorerna 

Landet är tre gånger så stort som Sverige och sträcker sig från Medelhavet och Atlanten till Saharas oändliga sanddyner. Särskilt söder om Marrakech är kontrasterna som starkast. När man färdas över Tichkapasset på 2 260 meters höjd kan man bokstavligen uppleva allt från snöstorm till sandstorm. Söder om Högatlas breder Sahara ut sig med sina spektakulära landskap och livgivande oaser, där Berberna har skapat ett hållbart liv genom generationer.

Mhamid – Porten till Sahara
Vid vägs ände, där Sahara tar vid, ligger byn Mhamid – en perfekt bas för att ge sig ut på äventyr i öknen. Här möts du av den mäktiga sanddynen Erg Chigaga och en stillhet som gör att du verkligen känner naturens kraft. Det är en plats som tar andan ur dig, särskilt när du ser solnedgången från ryggen av en dromedar. (Ja, dromedar – de flesta ”kameler” här har bara en puckel!)

Taroudant – En historisk pärla
Den charmiga staden Taroudant, omgiven av sina imponerande stadsmurar, bjuder på en resa tillbaka i tiden. Här kan du vandra bland kasbaherna och uppleva en genuin bit av det marockanska vardagslivet, långt från turistmassorna. Stadens rika historia märks överallt, från hantverket i gränderna till medicinmännen och ormtjusarna på torget.

Smakerna som berättar en historia
Det marockanska köket är en upplevelse i sig. Här samsas kryddor, färska råvaror och unika smakkombinationer som berättar om landets historia och kultur. Tagine och couscous är självklara klassiker, men missa inte pastilla – den söta och salta pajen som är ett smakäventyr i varje tugga. Och visst märks de franska influenserna från kolonialtiden: ett besök på ett marockanskt kafé är inte komplett utan en croissant!

Pisé – Hållbar byggteknik i Sahara
I de torra regionerna av Marocko har man i generationer använt en genialisk byggteknik som kallas pisé – väggar byggda av stampad jord. Denna metod, som går över tusen år tillbaka, är inte bara hållbar utan också perfekt anpassad till Saharas klimat. Jordens naturliga egenskaper gör att byggnaderna håller sig svalare på sommaren och varmare på vintern, vilket är avgörande i dessa extrema miljöer.

Pisé används för att bygga allt från stadsmurar till kasbaher och hela byar, och i områden som Mhamid och Taroudant är dessa strukturer fortfarande vanliga. Tekniken visar på en djup förståelse för att arbeta med naturen snarare än mot den, och det är en påminnelse om hur traditionella metoder fortfarande kan lära oss mycket om hållbart byggande.

Aït Benhaddou och Atlas Film Studios
Marocko har också lockat världens filmindustri. Aït Benhaddou, ett UNESCO-världsarv nära staden Ouarzazate, har varit inspelningsplats för ikoniska filmer som Gladiator och Lawrence of Arabia. Intill ligger Atlas Film Studios, en av världens största filmstudior utanför Hollywood. Här kan besökare ta en tur och få en inblick i hur episka filmscener har skapats i dessa spektakulära miljöer.

Enastående gästfrihet
En av de mest minnesvärda aspekterna av Marocko är utan tvekan människorna. Marockaner är kända för sin värme och gästvänlighet. Oavsett om du bjuds in på te i en by i Antiatlas eller möts av leenden i en storstad, känner du dig alltid välkommen. Gästfriheten är en del av kulturen och bygger på en tradition av att alltid hjälpa varandra – en värdering som gör starkt intryck.

Marocko är en plats där historia, kultur och natur smälter samman till något helt unikt. Här kan du både utforska världsarv och känna dig som en del av något större.

Välkommen att upptäcka Marocko med mig!
Jag ser fram emot att få dela denna fascinerande värld med dig och visa dig allt från magiska landskap till smakrika måltider och gästvänliga möten. Följ med mig på en resa som kommer att berika både sinnen och hjärta – jag lovar att Marocko inte kommer att lämna dig oberörd!

Vänliga hälsningar,
Wendela Wiik
Färdledare i Marocko

För 30 år sedan landade jag för första gången på Kreta. Det var i påsktid. Maten var fantastisk, mytologin fängslande, och landskapet grönt och sagolikt. Jag var fast. Sedan dess har jag återvänt nästan varje år, ibland för flera besök. Jag har sett Lefka Oris toppar täckta av vit snö, men också upplevt siroccovinden svepa in och lämna ett täcke av röd Saharasand över landskapet. Jag har huttrat under kamelfiltar i en dragig lägenhet i mars men också svettats ymnigt när temperaturen nått 45 grader en extremt varm augusti. Kreta är mångfacetterat och lämnar ingen oberörd. Efter 30 års resande i Grekland, där jag utforskat närmare 40 av landets cirka 2 000 öar, är Kreta den jag alltid återvänder till. Agios Nikolaos på östra Kreta

Nu kan du följa med oss till Kreta under påsktid. När våren kommer stiger temperaturen snabbt, och i mitten av april ligger dagstemperaturen kring 20 grader. Nattetid kan den dock sjunka till omkring 12 grader, så en varm tröja eller jacka är bra att ha med. Vattnet kan fortfarande vara svalt, men vi ser till att du får uppleva Kreta på land. För den badsugne finns även tid för ett dopp eller två. Men när jag talar om grekisk temperatur tänker jag framför allt på den varma befolkningen och deras gästvänlighet, filoxenia. Här passerar man inte grannar utan att säga kalimera eller giasou, och nyfikna frågor hör till måltiden, som ofta avslutas med att värden bjuder på frukt och en raki. Apelsinplockning

Påsken är för grekerna den viktigaste religiösa högtiden, betydligt större än både jul och andra kristna högtider. Den grekiska påsken firas med stor vördnad, där olika ritualer och traditioner symboliserar Jesu lidande, död och uppståndelse. Vi besöker Kreta under Megali Evdomada, den stora veckan som leder fram till påskdagen. Varje dag under veckan har en särskild betydelse, och på långfredagen hålls en procession där ikonen av Jesu kropp, kallad Epitafios, bärs genom staden, ofta tillsammans med blommor och ljus. Processionen är en av de mest känslosamma stunderna och en tid för reflektion. Vi får möjlighet att delta i långfredagens procession i Chania. Påskprocession

Chania, på västra Kreta, är den plats där de flesta skandinaver landar, och vi kommer att utforska denna vackra stad, som är öns näst största, i slutet av veckan. Men vi kommer också att besöka tre andra städer med sina egna unika karaktärer: studentstaden Rethymnon, eleganta Agios Nikolaos och den hektiska huvudstaden Heraklion. Städer är kanske inte det första man tänker på när man planerar en resa till en ö i Medelhavet, men här presenteras Kretas historia på ett levande sätt, med minoiska utgrävningar, venetianska fästningar och turkiska hus och moskéer. Perioder av ockupation kan anges med exakta årtal, men tittar vi längre bakåt i historien grumlas gränserna mellan myt och verklighet. När kidnappade Zeus prinsessan Europa och förde henne till Kretas södra kust? Och var Minotauros verkligen instängd i en labyrint i Knossos? En resa till Kreta är inte bara en fyratimmars flygning, utan en resa in i mytologins värld. Som man brukar säga: ingen rök utan eld, och nog berättar dessa gudar och gestalter mer än bara sagor. En berättelse som väckt stor internationell uppmärksamhet är Victoria Hislops roman om spetälskekolonin på Spinalonga. Romanen tar med läsaren från Kretas fastland till ön Spinalonga, där leprasjuka levde i isolering fram till 1957.  Under Spinalongas tid som leprakoloni fanns här kafenion och butik.

Förutom en tidsresa bjuder Kreta på en variation som gör ön intressant att utforska om och om igen. Bergsmassivet Lefka Ori har flera spektakulära raviner, och vi kommer att utforska en av dem för att både beundra geologins formationer och njuta av vårens blommor. När sommarens soldyrkare kommer till ön är mycket av växtligheten gul och vissen, men i april möter oss vårens prakt med bland annat orkidéer.

Välkommen till en ö fylld av historia och oändliga historier.

Chanias venetianska hamn

2011 sändes Lenas reportage i en serie för Kunskapskanalen med rubriken Lenas Resor. Uzbekistan var då ganska isolerat och styrdes med järnhand av president Karimov. Åren har gått  och saker började förändras, i mycket långsam takt men ändå. Minnen från sovjettiden bleknar och det finns en strävan om ett fritt och öppet Uzbekistan, en vision som delas av den yngre generationen i samtliga länder i Centralasien. Det som inte förändras är de vackra, historiska platserna vi besöker, Sidenvägens oaser som Samarkand och Buchara. Se Lenas reportage från Buchara nedan.   

”Vi bodde på ett fantastiskt litet familjeägt hotell i Bukhara. Det ligger mitt i Gamla Stan, två minuter från Lyabi Hauz. Kanske kan man söka upp någon av dem jag mötte då, om de fortfarande lever. Många minns oss säkert eftersom vi kom från TV och från det avlägsna Sverige. Vore såååå coolt! Bland annat mötte vi en busslast lokala turister vid Emirens palats. Spontant intervjuade jag ett underbart par som på stående fot bjöd in oss till sin by många mil bort. Jag kastade om våra resplaner helt.

Så vi letade upp deras by och efter mkt om och men hittade vi paret och deras familj. Glömmer aldrig detta ödmjuka vackra äldre pars ansikten när vi plötsligt dyker upp i deras hemby; det var inte helt lätt att hitta dit, vi hade till slut säkert 20 personer med oss i följe som engagerade sig för att hjälpa oss. När den äldre mannen öppnade porten till deras hus och såg oss började han nästan gråta. Det blev uppståndelse i hela byn och alla var så himla gulliga. Jag hade längre kontakt med dem efteråt. Vi skickade sms till nyår osv. Många fina minnen”. 

Jag ser fram emot att återvända till Uzbekistans fina karavanstäder i vår, stifta nya bekantskaper längs vägen och skapa nya fina resminnen. 

Lena Haglund, journalist och färdledare 

Safari… smaka på ordet, exotiskt och äventyrligt. Safari.

Ingen safari är den andra lik. Oavsett om man aldrig har varit på en safari eller har upplevt savannen och migrationen ett flertal gånger, bjuder varje safari på en ny upplevelse, känsla och förnimmelse. Personligen har jag varit på ganska många safariresor i olika delar av Afrika, och jag säger aldrig nej till fler. Tvärtom tackar jag ja utan att kika i kalendern, oavsett om det är vår, sommar, höst eller vinter. En safari kan upplevas året om. Man kan förvisso undvika vissa destinationer och nationalparker när de långa regnen sveper in, men oavsett om solen skiner eller molnen hänger tunga och grå, är ljuden och dofterna alltid en stor del av upplevelsen. Ngorongoro från kraterkanten 

Många känner till och kan räkna upp de stora fem. Men jag säger alltid att man inte behöver fokusera på dem. En bra safari är ingen tävling i att se så många djur som möjligt eller att pricka av elefant, lejon, noshörning, leopard och buffel. Ordet safari betyder resa, och för mig handlar en safari mer om känslan och om att vara just på resa i en vacker miljö, där natur, djur, fåglar och små insekter spelar huvudrollen. Det är att få vara en del av en värld som är precis som den ska vara. Helst långt bort från uppkoppling, gärna med en kopp kaffe eller en sundowner vid ett vattenhål där djuren kommer för att dricka. Solnedgång över savannen, oslagbart

I mars 2025 leder jag en safari i norra Tanzania igen. Vilken i ordningen vet jag inte, men jag gläder mig som ett barn inför jul. Tältsafari i Tanzania i mars är som en stor julklapp; man vet inte exakt vad paketet innehåller, men upplevelsen och minnena kommer att vara värdefulla. Att sova i tält under en stjärnhimmel, långt från ljusföroreningar, är en upplevelse i sig. Tälten vi använder är bekväma, med sköna sängar och egna faciliteter. Men det bästa med tält är nog ändå canvasväggarna, som låter nattens och savannens alla ljud vagga en till sömns efter dagar fyllda med frisk luft och intryck. Vårt tältcamp i Ngorongoro

Migrationen i Serengeti, även kallad "den stora vandringen," är ett av världens mest imponerande naturfenomen. Cirka 1,5 miljoner gnuer och ett par hundra tusen zebror rör sig året runt i en cirkel mellan Serengeti i Tanzania och Masai Mara i Kenya, på jakt efter bete och vatten. Rörelsemönstret följer regnens cykler och gör att hjordarna vandrar mellan södra Serengeti och Masai Mara. I mars när vi reser befinner sig massiva hjordar med största sannolikhet  i centrala och sydöstra Serengeti där vi har våra tält. Safarimässigt är det här en mycket bra tid och du kommer förutom att se mängder av djur även höra varför just gnuerna fått sitt namn...   Serengeti Highway genom de ändlösa grässlätterna

Nationalparkerna i norra Tanzania hör till världens främsta safariparker. Serengeti, som betyder "ändlös slätt", bjuder på grässavanner så långt ögat når. Namnet Tarangire härstammar också från massajernas språk och syftar på Tarangirefloden, som rinner genom området. Här domineras landskapet av rullande kullar och majestätiska baobabträd. Variationerna i naturen under vår resa i mars kommer garanterat att lämna bestående intryck. I Tarangire trivs stora baobabträd

Jag längtar redan till mars och safari i Tanzania. Jag hoppas att få dela safaridagar med dig där och då.

Bästa safarihälsningar,
Lars

På Drömmarnas ö i Osakas utkanter färdigställs nu Världsutställningen 2025. 

Ett nytt spännande år med Japan står för dörren. Nästa år kommer återigen den fantastiska konsttriennalen Setouchi äga rum på tolv öar i Inlandshavet, Osaka kommer stå värd för Världsutställningen och själv har jag köpt ett hus strax utanför Kyoto. Sammantaget gör det att jag personligen kommer att ägna mycket mer tid åt Japan under nästa år och då också leda flera av våra nysatsningar till Japan.   Konstverk av Lee U-fan på ön Naoshima, en av öarna i Konsttriennalen. 

Vi har ett enormt utbud av resor till Japan, med en geografisk spridning från Hokkaido i norr till Okinawa i söder. Vi vet sedan tidigare att många av våra resenärer som gjort sin första, andra eller åttonde resa till Japan tittar lite extra på de nya resor vi skapar. Inför 2025 lägger vi till fyra nya resor utöver de 24 som redan finns i utbudet. Låt mig berätta lite om våra nyheter.

Världsutställningen och konst i Japan
Nu i maj går resan Världsutställningen och konst i Japan och som namnet antyder kommer resan att ta in både Världsutställningen som Osaka satsar enormt på och konsten i Inlandshavet. Till Världsutställningen har man bjudit in några av Japans främsta arkitekter och lägger hela Världsutställningen på en konstgjord ö utanför Osaka, Drömmarnas ö. Med den snillrika och fantasifulla arkitekten Sou Fujimoto som huvudansvarig för expot kan vi nog räkna med att det kommer att bli spektakulärt. Vi kan ana att Japan drömmer om att Världsutställningen ska fungera som en katalysator att få igång en insomnad ekonomi, precis som Världsutställningen i Osaka gjorde förra gången det begav sig 1970.

Sou Fujimotos Naoshima Pavillion på ön Naoshima

Utöver Världsutställningen blir det också tid i Kyoto, Tokyo och några nya superhäftiga sevärdheter vid Mt Fujis fot. Hela fem dagar ägnar vi till Japans främsta konstupplevelse, Setouchi-triennalen. Vi åker båt mellan fem öar i Inlandshavet och får se massor av ny konst placerad i vackra träkåkar och i det fria, nydanande arkitektur som allt som oftast är konstverk i sig och därtill en underbar skärgårdsnatur. Jag själv kommer leda resan den 6 maj. Vi har även en avgång 18 maj.  

Yayoi Kusamas gula pumpa står precis utanför museihotellet Benesse där vi bor. 

Konst och arkitektur med Världsutställningen i Osaka
I oktober har vi ytterligare en satsning på Världsutställningen. Även här blir det dagar med Världsutställningen i Osaka, Kyoto och Tokyo, men det som är den riktiga knorren på resan är den stora satsningen på Japans fantastiska arkitektur och att resan tar in en stor dos av de vackra bergslandskapen i Japanska alperna. Under resan blir det besök på I M Peis museum MIHO, Frank Lloyd Wrights villa i Kobes utkanter, Tokyos nya Toilet Project där 16 världskända arkitekter skapat häftiga toaletter i centrala Tokyo. En riktig höjdpunkt blir också när vi bor vi en natt i ett vackert trähus ritat av Shigeru Ban beläget i Japanska alperna. Även denna resa leder jag.
I Karuizawa bor vi i vackra trähus skapade av kända arkitekterna Shigeru Ban och Ryue Nishizawa

En av de 17 arkitektritade toaletter i Tokyo Toilet Project. 

Jörgens Kyoto
Sedan två månader tillbaka är jag också stolt ägare till ett traditionellt hus beläget i Kyotos utkanter, inklämt mellan det heliga Hieiberget och Japans största sjö Biwa. Under årens lopp har jag säkert varit 100 gånger i Kyoto och nu blir besöken än mer frekventa. I november leder jag en resa där jag vill visa upp både några av de stora attraktionerna i en av världens främsta kulturstäder men också flera undangömda guldkorn. Här blir det mossträdgårdar, zenbuddhistiska tempel, fina konstmuseer och strövtåg i naturen. Men jag vill också ta med er till några privata andningshål och även bjuda hem till mitt trevliga område för en lättare matlagningskurs och sakeprovning i mitt hem. Resan Jörgens Kyoto (ursäkta namnet) går av stapeln i november och går bara till Kyoto med omnejd.

Jörgen utanför sitt hus strax utanför Kyoto
Den vackra trädgården Shisen-do

Det okända Japan, Shikoku 
I våras reste jag ännu en gång runt på Japans fjärde största ö, Shikoku, och blev inspirerad att sätta ihop en resa till denna lite bortglömda del av Japan. Det är verkligen en otroligt trevlig ö och en perfekt destination för den som vill åka till det okända Japan. Här lägger vi tonvikt på den vackra naturen när vi går över de vackra lianbroarna i Iyadalen, åker linbana till avskilda buddhistiska tempel och åker på vackra båtresor på Shimantofloden, genom Obokeravinen och mellan öarna i Inlandshavet. Vi besöker två ursprungliga samurajborgar samt trästaden Yusuhara som är som ett museum över traditionell byggnadsteknik. Det är också en resa där vi satsat på många häftiga ställen att bo på som gamla handelshus i Uchiko, renoverade farmhus belägna på ett berg i Ochiai, tempelboende med heta källor vid Anrakutemplet och ett hotell ritat av Japans idag mest kända arkitekt, Kengo Kuma. Vår mesta färdledare i Japan, Lars Arvidsson, leder resan som går i oktober 2025.    
 
Med båt genom Obokeravinen 
Vårt boende i Ochiai

Text: Jörgen Fredriksson

De klassiska inslagen av hundsläde, besök på Ishotellet och promenad i världsarvet Gammelstads kyrkby i Luleå kvarstår. Förra årets nyheter blev lyckade, så det blir repris på besök hos renskötarfamiljen Länta, på anrika tenn- och smyckesverkstaden Jokkmokks tenn samt deltagande i invigningsceremonin för Jokkmokks marknad kvällen innan allt drar igång. Här berättar reseproducent Åsa Danielsson om några av årets spännande nyheter. Det blir tunnbrödssmakning, internationellt firade Britta Markatt-Labbas broderier samt samtal med årets sameslöjdspristagare makarna Risfjell. 

24 meter broderad samisk historia 
Hyperaktuella Britta Marakatt-Labbas gör succé med sina unika broderade berättelser. På Oslos nya Nasjonalmuséum blev hennes utställning “Sylvassa ting” den mest besökta någonsin sedan invigningen för två och ett halvt år sedan. SVTs hyllade dokumentärfilm om Britta har vunnit prestigefyllda priser både i Sverige och utomlands och i år har hon valts ut att designa Cancerfondens rosa band. Nu visas äntligen hennes konst på hemmaplan i Kirunas häftiga nya stadshus Kristallen på Kin museum för samtidskonst. Utställningen heter ”I stjärnornas fotspår—Britta Marakatt-Labbas broderade världar” och sammanfattar 40 år av idogt konstnärskap. Det är den största utställningen någonsin med över 70 verk, från stenskulpturer till broderade mjölsäckar. 

"Jag tecknar med nål och tråd" säger hyllade Britta Marakatt-Labba. 

Mest känt är hennes 24 meter långa konstverk Historjá som bildar en cirkel som omsluter betraktaren. Där ryms samisk historia, myter och kosmologi i en berättelse utan slut.  

"Samisk kultur har det cirkulära, den runda formen, ingen börjar eller slut", berättar Britta för Sveriges Radio i samband med invigningen av utställningen.
"Jag försöker brodera ihop händelser då och nu." 

I Britta Marakatt-Labbas mångsidiga konst får vi också möta gestaltningar av samiskt motstånd och nutida kamper, inte minst om klimatet. 
"Vi ska vara avantgardet", poängterar Britta när konstnärers roll förs på tal.  
"Vi ska alltid var flera steg före alla andra med våra tankar, det är ju det som är vår roll."  

På årets resa till Jokkmokk får vi chansen att uppleva den unika utställningen i Kiruna och få en guidad visning.  Konstverket "I stjärnornas fotspår" är ett av över 70 verk som ställs ut.

Tunnbröd och Polarbröd i Älvsbyn 
I årets upplaga av resan blir Älvsbyn hemmabyn att återvända till efter spännande dagsutflykter i området. Redan första dagen får vi träffa Marcus Bodin som hälsar oss välkomna till tunnbrödets förlovade land. Marcus är tidigare medlem i Svenska tunnbrödsakademin och medförfattare till den prisbelönta boken “Tunnbröd - en läcker historia”. Han ger oss en introduktion till denna mångsidiga delikatess och vi får provsmaka olika sorters tunnbröd.  

"Tunnbrödet är ett enkelt och väldigt ursprungligt bröd som bakas i många kulturer och över stora delar av Sverige", berättar Marcus. "Samtidigt går det att använda på så många sätt!"   

Tunnbröd är väldigt lokalt förankrat, och på ingredienslistan hittar vi allt från kokt potatis till gulärtsmjöl och till och med bark. Men det är framförallt texturen som skapar olika smakupplevelser – det kan gå från mjukt eller segt till krispigt och nästan hårt. Under tunnbrödssmakprovningen ska vi tillsammans med Marcus undersöka vilken sorts tunnbröd som passar till vad. 

Marcus Bodin älskar tunnbröd i alla dess former och bakar gärna själv. 

I Älvsbyn ligger världens största tunnbrödsfabrik som drivs av det familjeägda Polarbröd. Som journalist och make till Polarbröds koncernchef Karin Bodin, femte generationens bageriföretagare, ger Marcus oss också en unik inblick i den dramatiska historien om branden på det familjeägda bageriföretaget, Norrlands största. I sin senaste bok, "625 dagar", tecknar han berättelsen från det ödesdigra samtalet om att den alldeles nyrenoverade brödfabriken i Älvsbyn stod i lågor, till den rekordsnabba återuppbyggnaden och invigningen där kronprinsessan Victoria klippte bandet. 

"Vi blev alldeles chockerade över vilket engagemang vi mötte", berättar Marcus om tiden efter branden då familjen överöstes av meddelanden och bidrag från när och fjärran.
"Att det var så många som hade en känslomässig koppling till detta vardagsbröd, det var både förvånande och såklart väldigt glädjande, mitt i krisen." 

Som ett samiskt Nobelpris 
“Det är så ärofyllt, som att få ett samiskt Nobelpris.” Det utropade Doris Risfjelll när det kungjordes att hon tillsammans med sin make Sven-Åke Risfjell fått det prestigefyllda Asa Kitok-stipendiet från Sameslöjdsstftelsen Sami Doudji. Och fattas bara, paret Risfjell är närmast en institution i Vilhelmina där de spridit inspiration och kunskap om samisk slöjd genom decennier, över hela landet, ända in på slottet.   

Samisk slöjd, eller doudji, är bruksföremål i material hämtade från naturen såsom skinn, renhorn, näver och rötter, men också rikt utsmyckade konsthantverk. Paret Risfjell har tillverkat allt från världens största samekniv och ceremonitrummor, till smycken och en brudkrona i renhorn. Och det ska ta tid.  

"Bara materialinsamlingen, där vi rör oss i  längs renens flyttstråk är en spännande process i sig", beskriver de. "Inget horn, ingen björkvril är den andra lik."


Makarna Risfjells arbete med samiskt hantverk doudji är vida känt.  

Sedan 2005 delas stipendiet ut årligen för att premiera mycket god hantverksmässig och konstnärlig kvalité. Förutom en prissumma och äran så innebär vinsten att få ha en egen utställning under Jokkmokks marknad. Det som särskilt lyftes fram i prismotiveringen var parets inspirerande arbete med forska och gräva djupt bland annat i museiarkiv efter bortglömda mönster och metoder och på så sätt levandegöra det samiska kulturarvet. Under marknadsdagen i Jokkmokk så hälsar de båda stipendiaterna vår grupp särskilt välkomna i deras egen utställning för att berätta om sitt arbete och sin konst.

Favoriter i repris 
Utöver dessa nyheter innehåller Jokkmokks-resan en lång rad härliga vinterupplevelser. I Luleå väntar besök vid världsarvet Gammelstad kyrkby med gemensam lunch och vi får njuta av Storforsen i vinterskrud. Några dagar innan marknaden drar igång med fullt hus besöker vi anrika Jokkmokks tenn för ett demonstration av deras tennhantverk. Vi passar också på att få tid att tala om vardagslivet som renskötare när vi samlas i kåtan hos familjen Länta. I den lilla byn Vuollerim passar vi in deras årliga islyktsfestival samt får bekanta oss med deras fjällkor. Här får vi också smaka lokala delikatesser till lunch och på kvällen blir det årets första grillkväll. Sista natten bor vi på Ishotellet i Jukkasjärvis varma rum och ser den vackra iskonsten. Under sista dagen åker vi hundsläde över snövidderna innan det är dags att se hur långt stadsförflyttningen i Kiruna kommit. Missa inte denna vinterresa extra allt!

Text: Åsa Danielsson, reseproducent Världens Resor

Kapstaden, min hemstad
När personer hör att jag tillsammans med min man tog våra fyra barn, då samtliga under tio år, och flyttade till Kapstaden utan att ha varit där så tror de att vi är väldigt äventyrliga. De som kände oss blev chockade. Vi är nämligen inte alls särskilt äventyrliga, snarare tvärtom. Rutiner och trygghet, det är mer vi.

Men i december för drygt tolv år sedan satt vi vid köksbordet på Kungsholmen i Stockholm och gjorde bokslut över året och pratade om vad vi önskade av det nya året. “Lite lugnare, lite mer tid…..” Men vänta, det sa vi visst förra året och året dessförinnan också och kanske till och med året innan dess. Det var dags att göra en förändring med andra ord och våra dåvarande jobb möjliggjorde den mer drastiska varianten att byta ort och till och med kontinent.

Ingen av oss hade varit i Kapstaden men hört av vänner som besökt staden att den var fantastisk. Det faktum att det inte är någon tidsskilland, ett ljuvligt klimat, otroligt vackert och väsensskilt från Kungsholmen gjorde att valet föll på just Kapstaden. Det kan i och för sig ha varit så att någon av oss hade sett Mitt Afrika med Meryl Streep några gånger för mycket och fördjupat sig i lite för många härliga glossiga reportage om familjer som bytte liv till varmare breddgrader och levde så där härligt i nuet.

Nu var ju verkligheten såklart inte alls lika glossig som reportagen i tidningarna och min vardag bestod inte av att segla runt i eleganta linnekläder på savannen likt Meryl. Nej, det var ganska tufft att komma till en ny kontinent med fyra mindre barn utan att känna någon, men vi blev helt förälskade i den här magiska platsen, dess vackra natur, varma väder, förmågan till livsnjutning och framförallt de varma, vänliga människorna. Ett år skulle vi stanna. Det är nu tolv år sedan.

Det var också i samband med vår flytt till Kapstaden som jag tog tag i mina drömmar om att skriva en bok och gick ett flertal skrivkurser. Jag började skriva ner vardagshändelser som jag delade med vänner och när jag fick höra att fler än nära och kära gärna läste fick jag idén till min första bok, Det lilla galleriet i solen, vilken följdes av ytterligare tre böcker i serien om Julia. I våras kom min bok Släppa taget? som utspelar sig i Sverige. I min nästa bok är jag tillbaka i Kapstaden med den första delen i en ny serie som släpps i augusti. 

När jag inte skriver njuter jag gärna av naturen. Jag har två hundar och en häst vilket ger en del möjligheter till det. Miljöer är ett viktigt inslag i böcker och i mina böcker brukar jag tänka på miljön som en egen karaktär och i omgivningarna här finns det gott om inspiration. Vingårdarna som vi besöker under resan har inspirerat till miljöerna i både Den lilla vingården vid bergets fot och Det lilla pensionatet i gröna dalen.

Älskar du liksom jag att läsa och skriva?
Skrivresan till Sydafrika är perfekt för dig som vill kickstarta ditt skrivande, har ett pågånede projekt som du vill komma vidare med eller bara inspireras för ditt eget skrivande helt utan krav.

Några av de teman som jag kommer att gå igenom under kursen är hur man hittar sin idé, hur man planerar sitt skrivande, trovärdiga karaktärer, miljöer och dramaturgi och hur man får till en bra inledning samt vad man gör om man kör fast. Dessutom kommer jag finnas på plats under hela kursen för att bolla idéer och frågeställningar.

Vi kommer att ha fantastiska dagar med skrivinspiration, skrivtid men också upptäcka Kapstaden tillsammans och framförallt de där unika pärlorna. Det här blir garanterat ett minne för livet!

Bästa hälsningar,
Marie 

Läs mer om Marie Sammeli och hennes böcker här: mariesammeli.com

Neapels gränder och det ljuva livet vid Amalfi-kusten hittar du i den nya svart-vita versionen av Den talangfulla Mr. Ripley på Netflix och i den äldre versionen av stjärnregissören Anthony Minghella.

Min fantastiska väninna med den nya säsongen som kan nu streamas på MAX är filmatisering av Elena Ferrantes dramatiska vänskapssaga som utspelas i Neapel. Rione Luzzatti – en skapelse av Mussolinieran och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Det ligger öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror!

Guds hand av Neapelfödda Paolo Sorrentino ger en nostalgisk bild av 80-tals Neapel med slitna fasader, familjebråk, ungdomskärlek och vemod.  

Men har man fått i sig Italienbacillen måste man uppleva landet live, gång på gång, med olika teman och konstellationen av städer och regioner.

Lyckans land
Kampanien var drömplatsen för kejsare och överklassen i det antika Rom. De döpte regionen till Campania Felix (det lyckliga landet) och fyllde det bedårande vackra landskapet med ståtliga villor. Kampanien vid porten till Syd Italien fram till slutet av 1700-talet varit ett av den rikaste delen av Italien och idag är det en av mest attraktiva med sin vinnande kombination av det konstnärliga arvet, ett förtrollande landskap och kanske världens bästa matkultur.

Tidigare förbisedda Neapel, som ofta ansågs som en språngbräda till Amalfi och öarna Capri och Ischia har äntligen fått sitt moment of glory.

Det finns ett ordspråk: Se Neapel och sedan dö – kanske var det Goethe som myntade påståendet efter att ha sett Neapel. Nej, Neapel är inte den vackraste staden i världen, men oj så stämningsfull och livlig, högljudd och färgglad, full av sorg och skratt. 

Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.

En gata med ateljéer som har tillverkat julkrubbor och helgonstatyer sedan medeltiden förutom Jesusbarnet och Maria har mängder av Maradona byster och porträtt. I Neapel dyrkas Maradona över allt annat.

I Neapel säger man Napule tre cose tene e belle… o’ mare, o’ Vesuvio e ‘e sfugliatelle vilket betyder att det finns tre bra saker i Neapel: havet, Vesuvius och sfogliatella. Sfogliatella är ett utsökt bakverk, ett fantastiskt samspel mellan krispig textur och krämig ricottafyllning.

Napolitanska sötsaker och pizza är ett viktigt kapitel i Neapels gastronomiska historia. Konditorkonsten fått influenser från antikens greker och romare, även normander, fransmän och spanjorer har lämnat sitt avtryck. Alla bidrog till napolitanernas konfektkonst!

Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här i Neapel. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Du kan nöja dig med ett mindre celebert restaurangalternativ, pizzan fortfarande blir oemotståndligt god där också.

Capri-minnen
Det tog 20 år och en pandemi för att jag skulle komma tillbaka till Capri med pånyttfödd entusiasm och bestämd att denna gång fångar jag öns magi som har förfört så många.  Jag vandrar längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna står för öns vackraste utsikt.  Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri.
Anacapri där jag bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.

Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.

I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Intellektuella från världens olika hörn strömmade hit för att njuta av Capris naturliga skönhet. Många, precis som Axel Munthe bestämde sig för att stanna här.  Så förvandlades Capri till ett stort internationellt kulturcentrum.

Nobelpristagaren chilenaren Pablo Neruda kom till Capri 1953 och bodde i den magnifika villan Casa di Arturo med utsikt över Marina Piccola-bukten. Under sin vistelse på Capri skrev han poesi och just den här perioden i Nerudas liv blev inspirationen till den fantastiska filmen Il Postino (Brevbäraren). 1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur.

En annan författare som gästade Capri var Graham Greene. På fyrtiotalet kom han till Capri och bodde på Villa Rosaio på Via Ceselle i Anacapri. Och Via Ceselle råkar vara min adress i Anacapri den här sommaren. 

Till Neapel och Capri kommer du på vår resa Neapelbuktens kulturskatter. Kristina Kappelin, journalisten, författaren och intendent för kulturcentret tar emot oss och visar runt på Villa San Michele.

Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

Djupdykning i havets djup på Louisiana
Havet är alltid närvarande vid Nordens kanske mest berömda konstmuséum Louisiana.  Vare sig vädret bjuder på höga vågor eller blankt vatten i solsken blir Öresund en rörlig fond bakom skulpturerna i parken som sluttar ned mot strandkanten. Havet är också temat för Louisianas enorma satsning som fyller upp hela den södra flygeln. Det är den femte utställningen (och enligt Expressens konstkriker den mest inspirerande) i sitt slag efter tidigare som behandlat bland annat Arktis och Månen. Nu ryktas det om att det är sista gången Louisiana gör denna typ av gigantisk satsning, med verk från över 60 konstnärer som spänner över 2000 år fram till dagens samtidskonst, så det gäller att passa på. 

Stillbild från Emilija Škarnulytės 'Aphotic Zone'.

Vi bjuds på en ocean av olika perspektiv på havet – mytologi och biologi, vetenskap och poesi, skönhet och djuphavsmystik, fantasi och dystopi. Här samsas strama japanska träsnitt med August Strindbergs yviga ovädersmålningar, framtidens AI-konst med storslagna installationer som Vertigo Sea och Superflex berömda video med ett gradvis översvämmande McDonalds. Bland havets hemligheter finns också 2000 år gamla sjunkna och halvt förvittrade skulpturer, far och son Blashkas anemoner och maneter i glas samt Anna Atkins dekorativa cyanotoper av alger. 

Nina Beiers "Flotta". Foto: Kim Hansen

Mina danska konstvetarvänner är imponerade över mångfalden och menar att här finns något för alla när vetenskap och konst blir till en poetisk helhet. Tidningen Konstguiden skriver “Utställningen Havet förenar fantasi och verklighet så att en helgjuten, levd erfarenhet träder fram. En poetisk sanning tar plats, som en pärla med många lager där skönhet och smärta inte kan existera utan varandra.” 

Undervattensvulkaner i urban droppstensgrotta 
Varje konstnärs absoluta dröm måste vara att få frågan om att skapa ett allkonstverk i Köpenhamns häftigaste utställningslokal Cisternerne. Under slottsparken döljer sig stadens före detta vattenreservoar med två stora pelarförsedda vattenmagasin, en unik urban droppstensgrotta med spröda stalaktiter och stalagmiter som från valven.  

Nu är det klart att turen går till den unge danske konstnären Jakob Kudsk Steensen, känd för sina storslagna, immersiva installationer som undersöker naturfenomen och deras koppling till människan. Han har gjort sig känd för sina gedigna fältarbeten och unika samarbetspartners, som sträcker sig från forskare, ornitologer och arkitekter till ett världsberömt sydkoreanskt pojkband och Berlins naturhistoriska museum. I cisternernas underjordiska grottor vänder han nu sin blick mot havsbotten och undervattensvulkaner där frågor om livets uppkomst aktualiseras till sånger från djupet.  

Jakob Kudsk Steensen på plats i Cisternerne. Photo: Malthe Ivarsson.

Jakob Kudsk Steensen för stafettpinnen vidare från tidigare internationella stornamn som Tomás Saraceno, Jeppe Hein och Kimsooja som skapat fantastiska underjordiska upplevelser och jag ser verkligen fram emot att se hur Steensen väljer att fylla den unika platsen.  
 
Köpenhamns två mindre kända konstpärlor 
I varsin utkant av Köpenhamn ligger två fantastiska muséer, var och en vackert belägen och med uppseendeväckande arkitektur av världsklass samt omgiven av en spännande skulpturpark. Ordrupgaard är en fantastiskt inspirerande favorit som gömmer sig bland lövträden i norra Köpenhamns mest välbeställda gräddhylla till villaområde, granne med stjärnarkitekten Arne Jacobsens första egenritade bostad. Förutom ett vackert konstsamlarhem och den berömda paviljongen signerad självaste Zaha Hadid finns här en fantastisk samling av franska impressionister i Snöhettas underjordiska flygel. Som bonus kan vi hälsa på i danska möbeldesignern Finn Juhls snygga hem, något jag aldrig missar när jag besöker Ordrupgaard. Vårens särutställning bjuder på drömmar, sensualism och mystik i symbolismens fotspår vid förra sekelskiftet.   

I Zaha Hadids vackra paviljong kan man ta sig en fika. Foto Anders Sune Berg

I de södra förorterna till Köpenhamn ligger den oväntade Arken som ett tjusigt strandat skepp längst ute vid havsbandet. Här är fokus på det allra senaste inom samtidskonst och i år är det danska stjärnskottet Frederik Næblerød som får ta plats. Han har på kort tid gjort stor succé i Danmark med sin råa, energiska och lekfulla stil. Han arbetar både i keramik och brons, med måleri och teckning och bjuder in till en spontan, humoristisk och absurd värld. Frederik Næblerød blev rikskändis och vann danskarnas hjärta när han deltog i ett populärt konstprogram på dansk television. Nu har han åter synts på TV med en hel serie som porträtterar den hyperaktive konstnären och hans dröm om att bli en av Danmarks största.  
 
Frederik Næblerøds oljemålning Pedigree. Foto: Fredrik Clement

Arkitektur och opera i världsklass 
Det ska, som alltid, bli underbart att återse Köpenhamn med sin spännande, innovativa arkitektur och sitt vibrerande stadsliv. Vårens operabesök på Köpenhamns mäktiga operahus, ritat av Henning Larsen, ser riktigt lovande ut med den kritikerrosade versionen av Barberaren i Sevilla. Rossinis komiska klassiker kommer i ny, filmisk tappning inspirerad av stumfilmens slapstikhumor och höga tempo, ett grepp signerat den prisbelönte danska regissören Martin Lyngbo. Vi får njuta av en visuell och spännande berättelse om kärlek och medmänsklighet i en tid full av tyranni. "Barberaren" bjuder såklart även på kända arior och Rossinis medryckande musik framförd av världens äldsta orkester, Det Kongelige Kapell, som har anor tillbaka till 1400-talet. Uppsättningen har lovordats när den gick upp första gången 2018 och dansk press skrev bland annat att "idén att översätta Rossinis komiska opera Barberaren från Sevilla till en stumfilm är närmast genial.". Hoppas vi ses i Köpenhamn! 

Rossinis klassiker "Barberaren i Sevilla" på Köpenhamns fantastiska operahus. Foto: Miklos Szabo

Holland, (som ju har blivit en synonym för Nederländerna även om det egentligen bara är en större provins i landet), är ju säkert berömt för många för sina tulpaner, ostar och väderkvarnar. Inom konsten finns också en lång rad kända mästare från Hollands gyllene era på 1600-talet men det finns idag så oerhört mycket annat spännande att uppleva på en resa hit. Här följer lite smakprov på hur det såg ut när vi reste hit våren 2024.

Redan från början slog nostalgin till när vi som bas valde den stad där jag själv gick i skola de första åren i landet – Haag. Denna residensstad har kanske inte alls samma berömmelse som Amsterdam men är både vacker i sig och huserar också ett antal spännande konstmuseer. Vi började vår vistelse med en havsinspirerad lunch på torget Plein alldeles bredvid Binnenhof – det vackra palatskomplex som rymmer parlamentet och flera regeringsbyggnader. Våren brukar vara tidigare här än i Sverige och det var härligt att njuta av vårsolen på uteserveringen samtidigt som politiker, diplomater och vanliga Haag-bor strosade förbi.

Strategiskt placerad i ett av de gamla ståtliga husen runt Binnenhof ligger ett museum helt dedikerat till M.C. Escher. Han var en nederländsk grafiker som lekte med perspektiv och metamorfoser och att ströva runt och fördjupa sig i hans bilder kan få den mest tränade att tappa fotfästet och förundras över hur hans bilder lurar ögat eller ger helt nya perspektiv. Han blev först inte erkänd av konstvärlden men har blivit allt mer populär med åren och ställs numera inte bara ut på stora museer runt om i världen - många av hans ikoniska bilder har också använts inom populärkulturen.

Lätt omtumlad kunde man sedan promenera vidare till museet Mauritshuis bredvid parlamentet och jämföra med några av Hollands och Flanderns stora mästare som Rembrandt, Rubens och Vermeer. Och det är ju onekligen något speciellt att stå framför Hollands egen variant av Mona Lisa - Vermeers Flicka med pärlörhänge och fundera på vem denna mystiska flicka kan ha varit.

Efter alla intryck får vi sen chansen att prova någon av alla de gezellige krogar som finns i staden. Gezellig är ett holländskt ord som är lite svårt att översätta men kanske kan jämföras med danska ”hygge”- det handlar helt enkelt om att ha det bra och mysigt. Och det är något som holländare gärna ger sig hän åt.

Nederländerna är ju ett, till ytan, ganska litet land men med en befolkning som är nästan dubbelt så stor som Sveriges så man behöver inte åka långt för att ta sig till andra städer och spännande platser. Med lokalbuss åker vi därför nästa dag till min egen gamla hemort: Leiden. Det är Hollands äldsta universitetsstad som sparades under andra världskriget och därför kan visa upp en charmig gammal stadskärna. Floden Rhen passerar på sin väg ut mot kusten men leds här om i ett intrikat system av stadskanaler i god holländsk tradition.

Här får jag en chans att promenera runt och visa lite av staden där Rembrandt föddes och där bl a Linné och Einstein verkat vid universitetet. Att den har gamla anor syns överallt men den ungdomliga studentbefolkningen bidrar också till att göra det till en modern stad med ett spännande kulturutbud där t ex den sydkoreanske världskonstnären Kim Sooja överraskar med installationen To breathe över en av kanalerna. Här tog jag också med mina medresenärer till en av mina favoritrestauranger – ett klassiskt holländskt pannkakshus. Pannkaka kanske inte låter så spännande men det är en rätt som är mycket omhuldad i Holland och här äter man pannkakor i princip som italienarna äter pizza. På stora tallrikar får man en rejäl pannkaka där man själv har valt vad som ska läggas på bland en lång rad tillbehör. Skillnaden mot Italien är att man kan välja att ta en ”matpannkaka” eller en ”efterrättspankaka”. Om man nu inte är riktigt hungrig och tar en av varje… Själv har jag en egen, kanske lite märklig, favorit som jag lyckades få några modiga resenärer att smaka på. Om du följer med mig så ska jag berätta mer.

Efter en förmiddag i det traditionellas tecken så fortsätter vi med lokalbuss till Haags vackra förstad Wassenaar där gamla anrika villor med halmtak ligger i ett lummigt trädgårdsområde med Hollands dyraste gatuadresser. Här promenerar vi bort till Voorlinden – ett ganska nytt museum för modern konst inspirerat av bl a Louisiana i Danmark. Det ligger väldigt vackert precis bakom kustens sanddyner och med en trädgård designad av Hollands världsberömda trädgårdsarkitekt, Piet Oudolf. Väl inne i byggnaden väntar sedan flera överraskningar med spännande konstnärer. Förutom tillfälliga utställningar kan man också leta efter småfolket i väggarna eller varför inte promenera under ytan i botten av en simbassäng?

Väl tillbaka i Haag hade vi sedan egentligen en ledig kväll men jag valde att ta med de som ville ut till kusten för att andas in den friska Nordsjöluften och botanisera bland pubar och restauranger på förstaden Scheveningens berömda strandpromenad - komplett med klassisk pir och gammalt lyxhotell i form av ett så kallat Kurhaus. Man kan naturligtvis diskutera hur mycket man kan ”kurera” sig på ett hotell med flera scener, casino, barer och restauranger men en lisa för själen kan det ju vara. Vi valde istället att sitta på en av de många uteserveringarna och äta musslor medan vi såg solen gå ned i Nordsjön.

Ett besök i Nederländerna utan att se Amsterdam kan ju kännas konstigt så vi valde att ta tåget för en heldagsutflykt till denna världsmetropol med sitt enorma utbud. Här valde vi att blanda upplevelser där vi både tog en stadspromenad i de gamla klassiska kanalkvarteren i distriktet Jordaan men sedan jämförde det med en längre arkitekturpromenad genom de helt nybyggda stadsdelar som ploppat upp i gamla varvs- och hamnområden. Holländarna har ju en lång tradition av att omvandla sumpiga vattenmarker till bostadsområden och här har det verkligen tagits till sin spets. Den lokale arkitekten kunde inte bara visa upp en lång rad imponerande och fantasifulla bostadshus, utan också ge oss en bakgrund om hur stadsplanerare i samråd med boende och arkitekter diskuterat miljö, transporter och boendemiljö för att skapa en levande stadsdel. Och naturligtvis har cykeln en given plats i stadsbilden.

När det kommer till mat och dryck har ju staden hur mycket som helst att prova på från världens alla hörn. Själv har jag flera små favoritställen där man kan äta lokala specialiteter som t ex ost, jenever eller hantverksöl och det handlar mest om att sovra i utbudet. Vi valde att prova ett av de mer berömda hantverksbryggerierna som ligger i en gammal väderkvarn. Här kunde vi botanisera i utbudet och det enklaste var att helt enkelt köpa deras ölplanka med smakprov av fem olika små öl – alla lika spännande. Även de som normalt inte var så sugna på öl verkade uppskatta de lite annorlunda smakerna.

Efter en heldag i Amsterdam var det så dags att åka vidare till Rotterdam och att ta sig dit från Haag är idag inga större konstigheter - man kan t o m ta Metron! Vi valde istället att ta en omväg för att få chansen att besöka en riktig pärla ute på den Nederländska landsbygden – Kröller-Müller museum i nationalparken Hoge Veluwe. Såväl parken som museet grundas i en donation av den välbärgade familj som gett museet dess namn och vilken konstsamling de skrapat ihop! Helene Kröller-Müller började tidigt samla på verk av Vincent van Gogh. Han var ju först inte så berömd och tur var väl det för den samling som hon lyckades få ihop hade idag förmodligen krävt en statsbudget.

Vi började med en guidning av van Goghs verk – museet har världens näst största samling – och bara det höll oss upptagna i en och en halv timme. Sen botaniserade vi själva bland de flera hundratals verk av andra världsberömda konstnärer från decennierna runt förra sekelskiftet som hon också samlat ihop. Det fina med det här museet är att man när som helst kan välja att bryta den klassiska museimiljön genom att gå ut i en av Europas största skulpturparker precis utanför dörren. Där väntar ytterligare drygt hundra verk inköpta efter familjen Kröller-Müllers bortgång men ändå i deras anda. Bara själva parken är underbar att strosa runt i och där kan man också få sig en god lunch på restaurangen eller varför inte sätta sig på gräset bredvid verk av t ex Rodin, Christo, Per Kirkeby eller Lee Ufan och njuta av medhavd picknick.

Vår buss tar oss sedan vidare mot resans slutmål för dagen, Europas största hamn – Rotterdam. Det är en stad som omformat sig inte bara en utan två gånger under de senaste 80 åren. Stora delar av centrum blev helt ödelagt av tyska bombningar när Hitler ville snabba på Nederländernas kapitulation i början av andra världskriget. En ambitiös återuppbyggnad efter kriget skapade en intressant stadsplan med många progressiva idéer. Samtidigt har ju inte alla byggnader från den tiden åldrats med värdighet och därför beslöt staden att ”göra om och göra rätt”. Det ledde till att Rotterdam blivit ett Mecka för arkitekter från hela världen som flockats här för att få utlopp för sin experimentlusta. Resultatet är ett sammelsurium av vackra, intressanta, fantastiska eller ibland helt galna byggnader som alla tävlar om uppmärksamheten. Vi promenerar under ett par dagar runt i dessa spännande miljöer och förundras över människans kreativitet.

En kombination av arkitektur och konst får vi när vi besöker det helt nybyggda arkivet för det stora konstmuseet Boijmans Van Beuningen. Med inspiration av en IKEA-skål (!) har arkitekterna MVRDV här skapat ett fantastiskt byggnadsverk som är lika spännande på ut- som insidan. Med hjälp av en guide får vi titta in i några olika magasin där man kan stöta på allt från köksstolar från 1950-talet till mästerverk av Rembrandt eller Bruegel.

Denna depå ligger mitt i Rotterdams Museumpark och den lystne kan under resten av dagen välja bland t ex Konsthallen, Arkitekturmuseet eller varför inte några av de välbevarade Bauhaus-villorna – kompletta med tidstypisk inredning.

Den här kvällen valde jag att ta med mig gruppen på en annan typisk holländsk inrättning: indonesisk restaurang. Många år av holländsk kolonisering av bl a det som en gång kallades kryddöarna, har satt djupa spår i det holländska samhället; politiskt, socialt och inte minst inom kulturen där flera av de största nederländska författarna har skrivit mästerverk om denna tid och dess effekter. Det har också påverkat den annars ganska basala husmanskost som var regel i det holländska bondesamhället och idag kan man hitta gatukök där man kan få pommes frites med satésås eller en broodje saté – kycklingspett i bröd med satésås. Allra bäst är dock att ta sig till en fullskalig indonesisk restaurang och avnjuta ett rijsttafel – ett ”risbord” som är en buffé av varma och kalla rätter som dukas upp på bordet där vi sitter. En kulinarisk resa och smakexplosion i ett – mums!

När det sedan blir dags att ta farväl av Nederländerna så gör vi det genom att åka söderut genom Zeeland där vi får bevittna något av de mastodontarbeten som landet lagt ner på att säkra landet från översvämningar. Det är ett intrikat system av kanaler, vallar, slussar och broar för att kontrollera såväl flodernas mynning som Nordsjöns eventuella svallvågor. Ett arbete som sätter holländarna i frontlinjen mot de klimatförändringar som kan komma att påverka många kustsamhällen framöver.

Till slut rullar vår buss i alla fall in i nästa land: Belgien, eller närmare bestämt Flandern. Belgien är ju ett litet märkligt land – på något sätt mitt i Europa med Bryssel som ett begrepp för hela EU men ändå kanske ganska obekant för många trots sin spännande historia, sitt rika kulturarv och sina kulinariska höjdpunkter. När jag själv bodde i Nederländerna åkte familjen ofta ner till Belgien för att bl a njuta av fantastiska måltider.

Som medelpunkt för otaliga krig och konflikter genom Europas historia bröt sig landet till slut loss från sina många olika herrar och utropade självständighet så sent som 1830. Samtidigt finns det de som menar att det egentligen inte är ett land utan flera där det går en ganska tydlig skiljelinje mellan det sydostliga Vallonien och det nordvästliga Flandern. På vår resa koncentrerar vi oss på det senare även om vi sedan avslutar resan i det kompromissamhälle som huvudstaden Bryssel idag utgör.

Vårt första resmål är Brygge, denna lilla sagopärla som lyckligtvis klarat sig väl från de olika krigens bombningar och som bjuder in sina besökare att promenera runt bland trånga gränder och sen förstummas av storslagna torg som De Brug där man bara genom att snurra runt 360 grader kan få stora delar av arkitekturhistorien demonstrerad på en och samma plats. Första

kvällen hamnar de flesta av oss på torget De Grote Markt där man kan välja någon av de många uteserveringarna och avnjuta vad som väl mer eller mindre har blivit en belgisk nationalrätt: musslor med pommes frites. Brygge kom ju med sina kontakter i Italien att bli något av Nordeuropas renässanscentrum och rikedomar från handel satte sina spår också i konst och arkitektur och vi njuter av båda under ett par dagar med besök i såväl kyrkor som vackra konstmuseer – där man också tagit in betydligt modernare inslag vilket också skapar en spännande dynamik. Var tredje år håller man också en konsttriennal utomhus i staden och några av de verk som dyker upp där blir ibland kvar för framtida besökare att beundra. Vi väljer och vrakar bland de olika museerna i staden.

På en av kvällarna får vi oss också ett besök på ett av de många berömda ölbryggerierna. Med hjälp av en kunnig guide får vi inte bara en lektion i historia och bryggeriteknik utan kvällen rundas av med en rejäl provsmakning. Och det visar sig att de många olika och väldigt speciella smakerna gör att även flera som annars inte är så förtjusta i öl faktiskt hittar några nya favoriter.

När vi lämnar Brygge så tar vi oss i riktning mot Bryssel men på vägen gör vi ett spännande stopp i Gent, en annan renässansstad med rik historia och stort utbud av kultur. Även här blandas gammalt med nytt och runt om på de charmiga smågatorna med anrika hus finns

också ett stort utbud av modern gatukonst att beskåda. Vi tar en promenad i de mest centrala delarna och förundras över hur många enorma kyrkor en liten medeltidsstad ansåg sig behöva. När man passerat ett antal församlingskyrkor som alla skulle kunna passera som katedraler kommer vi slutligen till vårt mål – den egentliga katedralen: Sankt Bavo. Här går vi in för att fördjupa oss i ett av historiens mest berömda religiösa verk: bröderna van Eycks Tillbedjan av Guds lamm. Alldeles nyrenoverad visas denna altartavla som är en polyptik i två våningar och med totalt 20 olika paneler alla lika fulla med symbolik. För en bättre förståelse får vi en rejäl introduktion med hjälp av Virtual reality nere i kryptan under altaret och vi förflyttas till den tid då bröderna verkade – man kan nästan känna dofterna från de gamla miljöerna. Med fördjupade kunskaper går vi sedan upp och beundrar altartavlorna på nära håll – magnifikt!

Efter Gent rör vi oss så vidare till resans slutmål, Belgiens och Europas huvudstad - Bryssel. Väl framme kastar vi oss ut i gatulivet och får åter en spännande blandning av gammalt och nytt. Förutom att känna staden på pulsen så går vi en guidad tur och tittar på modern gatukonst som dock har som syfte att hylla den gamla mästaren Pieter Brueghel d ä. Ett antal av hans kända verk har här (om)tolkats och ger liv åt annars gråa fasader. Emellanåt överraskas man också av andra figurer som t ex från några av de världsberömda seriealbum som har sina rötter just här i Bryssel. Första kvällen avslutas med en avskedsmiddag där vi åter får botanisera i det mångfacetterade belgiska köket.

Den sista dagen tar vi en promenad runt hörnet från vårt hotell och ger oss hän åt en av de stora surrealisterna som också råkar vara stadens son: René Magritte. Här har han fått sitt eget museum, vägg i vägg med de stora mästarna som ryms i Bryssels konstmuseum bredvid. Magritte har ju gjort sig ett namn även långt utanför den ordinarie konstvärlden och många är ju de berömda tavlor som blivit så ikoniska att de nu dyker upp på allt från kaffemuggar till badlakan. Faktum är att vi på hemvägen från Bryssels flygplats kan shoppa loss på denna typ av varor i den butik som där helt koncentrerar sig på att sälja vardagsvaror med Magrittemotiv! Kanske lite överdrivet i sig men visst känns det passande att denna resa som började med Eschers omtumlande optiska illusioner avslutas med Magrittes lika omtumlande surrealistiska verk. Vad kan man egentligen lita på? Kanske bara att världen är förunderlig och på resan hinner vi få flera smakprov på just denna förunderlighet. Hartelijk welkom! (Hjärtligt välkommen)

Björn Tedeman, färdledare för konstresor i Europa.

Några kilometer utanför Bukhara finns en större marknad. Karavan kallas den, ett lämpligt namn för en marknad längs det som en gång var den historiska Sidenvägen. Nära marknaden finns även Emirens gamla sommarpalats, eller ja, det är drygt 100 år gammalt, så ålder är förstås relativt i denna del av världen.

Marknaden och sommarpalatset som numera är museum är hursomhelst en lagom halvdagssyssla. Själv tänker jag botanisera bland sidenaffärerna, Vad är väl Sidenvägen utan siden? De som vill av mina resenärer får förstås vara med. Förutsättningen är att det kommer ta den tid det tar, och kosta så mycket det kostar. Men på ett ungefär, tillbaka till lunch, och prislappen..., ja det är oavsett billigt i Uzbekistan.

Det är buss nr 9 vi ska ta. Lokalbussen som går från gamla stan, ut till marknaden, och tillbaka. Hur vi tar oss till sommarpalatset vet jag inte ännu, men det brukar lösa sig. Hur som helst. Bussen kommer och här står vi. 10 skandinaver på tur. - Går den här bussen till Karavan-marknaden? - Visst, hoppa på bara!

På en papperslapp bredvid chauffören står det att resan kostar 1000 som, alltså drygt 1 krona. Som är för övrigt namnet på myntenheten i Uzbekistan. Våra medpassagerare tittar på oss och pratar sinsemellan. Det är inte så vanligt att större gäng utlänningar åker lokalbuss i Bukhara. De yngre ger upp sina platser för oss. Chauffören och biljettören skrattar och pratar, och ja, varje lokalbuss i Bukhara har nämligen en egen billettman som tar emot pengar från passagerarna och ger växel om så skulle behövas.

Vi börjar prata, biljettören och jag. Som alltid kommer frågorna om vad vi tycker om Uzbekistan, om staden vi är i, och var vi kommer ifrån. Efter kanske 20 minuter närmar vi oss basaren. - Hur ska ni ta er tillbaka?, undrar chauffören och biljettören, radarparet som tydligen också de har pratat lite sinsemellan. - Ja, vi ska inte tillbaka än, svarar jag, men det blir väl med lokalbussen, precis som nu. Men vi ska även till sommarpalatset.

Det är då jag får erbjudandet. - Vi kan vänta på er. Ni går i basaren, sen tar vi er till sommarpalatset, väntar på er där, och sen åker vi tillbaka till gamla stan. Hur låter det?

Jag funderar några sekunder. Det här löser mitt problem till och från sommarpalatset. Det blir lite dyrare förstås, men samtidigt slipper jag förhandla med allahanda taxichaffisar som gud vet vilka startpriser de börjar med. Uzbekistan är billigt när man vet vad saker och ting ska kosta. Det gäller bara att veta.

Inom kort är radarparet och jag överens. 20 dollar för hela bussen. Från marknaden till sommarpalatset och sen tillbaka till stan. Totalt, för hela gruppen alltså.

Planen presenteras för mina 10 skandinaver. - Nu kommer vi göra så här…”

Det går ett skratt igenom gruppen. Vi har alltså förhandlat till oss lokalbuss nummer 9 som denna förmiddag nu tas ur reguljärtrafik. - Den kommer vara vår, kostar 2 dollar per person, ska ta oss vidare till sommarpalatset där vi ser om vi kan få en visning, och sen tillbaka dit vi kom ifrån. Men först marknaden. De som vill går tillsammans med mig, de som vill gå själva går själva. Vi ses här klockan 11:30!

På marknaden växlar jag pengar och köper några meter siden. Det finns mat, grönsaker, örter, hattar av skinn, plast från Kina, jeans och centralasiatiskt mode, mattor, keramik, porslin och ett utbud presentartiklar som i gamla stan skulle kallas souvenirer. Det är fotovänligt och trevligt.

90 minuter senare fortsätter vi alla i buss till sommarpalatset. Även chauffören och biljettören följer med in. Här var de senast som skolbarn på klassutflykt. Nu är de i 40-årsåldern, och håller sig lite i bakgrunden där vi går runt med palatsets egna engelskspråkiga guide. Vi tar bilder med våra kameror, de med sina mobiler. 

Efter avslutad vandring går vi ut på parkeringen. En grupp fransmän har precis parkerat sin turistbuss bredvid vår. De tittar förundrat på oss. Ser oss stiga ombord. I vår helt egna lokalbuss nummer 9. På vår lediga dag i Bukhara.

Hälsar Johnny Friskilä, färdledare

Bukhara har nyligen fått en nytt on-line schema för lokaltrafik. Buss nr 9 fortfarande trafikerar sträckan mellan gamla stan och s k Karvon bosor och det går att spåra den live från kontoret i Stockholm, vilket fascinerar!

Anna Mnatsakanova, reseproducent

Inser snabbt hur svårt det är att orkestrera alla smaker och nyanser och hitta den oemotståndliga balanser. Som mormor gjorde…

Inspirerad av minnen av Tbilisi under min uppväxt och många timmar i mormors kök vill jag dela med mig av ett recept på det ikoniska georgiska ostbrödet (pajen) khachapuri.

Receptet på degen hittar du nedan, men för ett snabbt och lättlagat alternativ kan du istället använda smördegen som säljs i mataffären. Om du använder den färdiga smördegen gör du brödet i en rektangulär form.

Detta behöver du för ca 4 stycken

8 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2,5 dl grekisk yoghurt

½ tsk salt

200 g fetaost

2 dl färskost (eller riven mozzarella)

1 ägg

50 g rumsvarmt smör

Gör så här:

1. Rör ner vetemjöl och yoghurt i en bunke, tillsätt bakpulver och salt. Blanda väl. Degen ska vara lätt att forma och aningen klibbig. Låt stå i rumstemperatur medan du förbereder fyllningen.

2. Sätt ugnen på 200 grader.

3. Smula fetaosten i ett skål, rör ner riven mozzarella eller färskost (cottage cheese), blanda ned ägg och smör.

3. Dela degen i 3-4 bollar (varje deg blir ett bröd). Kavla en deg platt ca ½ cm tjock. Lägg på ostfyllningen och vik upp degkanterna. Nyp ihop kanterna ordentligt och platta ner med händerna för att brödet ska få en fin jämn form.

4. Grädda i mitten av ugnen på en plåt täckt av bakplåtspapper i ca 15 min eller tills brödet har fått färg.

Vill du veta mer om landet Georgien och den alltmer populära georgiska köket kan jag rekommendera den relativt nyutkomna boken: Blå berg, grön mat, orange vin av Anastasia Lundqvist & Charlotte Pruth.

Eller det allra bästa sättet är naturligtvis att följa med oss och uppleva det georgiska köket på plats när det blir möjligt! Men tills dess, prova att baka khachapuri och bjud någon du tycker om!

Anna Mnatsakanova, reseproducent med hjärtat i Georgien

Mellan de jättelika bakverken ringlar sig stora ljusblå floder, bl.a. Indus och Zanskar, och deras oändligt många biflöden. Runt vattendragen ligger små bosättningar, de enda platserna där man kan hitta träd, popplar, pilar och fruktträd. I de gröna dalarna växer aprikoser, äpplen och valnötter, som ute på gatan säljs i alla former, torkade, svavlade, pressade till olja och såklart, under säsong, söta och färska. Hus i Ladakh byggs traditionellt i sten och lera, och målar dem vita. Fönsterkarmar och stommar är i vackert snidat trä. Det sägs att träet är det enda som kan stå emot vinterns många minusgrader. De mest imponerande byggnaderna är palats och buddhistiska kloster som sedan många sekel klänger sig fast på bergsväggarna. Den starka tibetanska känslan gör att man lätt glömmer vilket land man befinner mig i!

Ladakh bebos av ca nära 300 000 personer, men detta fåtal människor är långt ifrån alla de som kallar Ladakh sitt hem. På en resa genom det gamla kungadömet stöter man ofta på bl.a. vildåsnor, stenbockar och murmeldjur! Och på vintern anses Ladakh vara det bästa stället i världen att se snöleopard. Människor på landsbygden vittnar om dess skrämmande läte, vilket de ofta hör under kalla vinternätter då snöleoparder letar sig in till byar för att stilla sin hunger med bybornas boskap. I mjuka sanddyner vandrar de baktriska (tvåpucklade) kamelerna som en påminnelse om tiden då Ladakh utgjorde ett viktigt handelscentum för de karavaner som färdades längsmed Sidenvägen.

Jag kommer att leda resan ”Ladakh - indiska Himalaya”, som nästa juni låter oss upptäcka några städer som jag känner stark personlig anknytning till. Vi startar i sikhernas heliga stad Amritsar, med besök i det fantastiska Gyllene Templet, vidare genom tibetanernas högkvarter i Dharamsala till det vackra Manali och Vashist, i vars varma källor jag har spenderat många kalla vinterdagar. Efter grönskan i Manali beger vi oss upp i den ladakhiska regnskuggan.

Här kommer vi fascineras av väggmålningar och skulpturer i några av de urgamla klostren, promenera med kameler i sanddynerna, och besöka sjön Pangong med sitt medelhavsliknande turkosa saltvatten. Här är vi precis på gränsen till Kina! Resan bjuder dessutom på en storslagen avslutning då vi kommer närvara vid en av Ladakhs alla religiösa festivaler. Här ser vi de mest färggranna danser som porträtterar historiska religiösa händelser, lär oss om livet efter döden eller om annat som enligt buddhismen är viktigt för oss människor att veta.

Kort och gott, om du, liksom jag, fascineras av torra bergsområden där vattnet kommer från glaciärer snarare än regn, så kan jag inte tänka mig en mer storslagen plats än Ladakh! 

Jenny Adhikari, färdledare 

Det är tidig morgon i oktober, gräset är fuktigt och en härlig frisk luft möter mig när jag lämnar hemmet på Langthon Street i Bulawayo och tar mig till stadens centrum. Oktober är en av mina favoritmånader här, då blommar Jakarandaträden och alléerna sprakar av de vackra lila färgerna. Jag möter Petronella som jag lärt känna här under mitt tvååriga arbetsuppdrag i Zimbabwe. Petronella har fem egna barn samt några barnbarn. Det är de som är i fokus idag, vi ska handla finkläder till de minsta barnen, nya skjortor, byxor och ett par klänningar som ska användas till jul.

Det visar sig att just oktober är den tid som de flesta familjerna köper in dessa nya kläder vilket gör att barnen blir nyfikna och börjar längta till jul. När ballongerna börjar pumpas i slutet på december vet barnen att snart är dags för jul.

I Zimbabwe börjar julen för många med en speciell gudstjänst den 24 december på kvällen, och barnen, klädda i sina bästa kläder, sjunger sånger som de har övat på inför denna speciella dag. Dagen efter, den 25 december samlas hela familjen för att dekorera inomhus med girlanger och ballonger för att starta firandet och julfesten.

I fullpackad bil får jag följa med Petronellas familj till ”Ekaya” ndebelefolkets beteckning för platsen där din familj kommer ifrån, som ofta är ett par timmars körning ut på landet. Framrutorna är neddragna i bilen för att svalka lite och barnen övar glatt på sina julsånger. Vi stannar längs vägen där kvinnor har sin frukt- och grönsaksförsäljning. Petronella vinkar till mig och visar upp ett par pumpor butternuts, fina vitkålshuvuden och gurkor som blir viktiga till julmaten.

Vi styr in på en smal en smalare väg med den vackra tegelröda jorden och när vi börjar närma oss Petronellas familjehem där hennes mamma och barnens morföräldrar bor möts vi upp med ropande människor med ett speciellt glädjeuttryck som låter som ett snabbt lalalalalalala i högt tonläge. Petronellas mamma Ndodozile rusar fram till mig och knyter en vackert färgad Ma Zambia, det är ett tygstycke som kvinnor bär runt höften som en lång kjol, som både är vacker och skyddar övrig klädsel vid behov. Iklädd den visar jag respekt för deras traditioner.

Grytor kokar och grönsaker hackas och det är dags för ett par hönor och kycklingar att offra livet, de verkar förstå att något är på gång då de är svårfångade för Baba, pappa i familjen. Det finns flera runda hyddor på gården målade i vackra traditionella mönster med jordstampat golv. De visar platsen jag kan lägga mina saker och mattan jag ska sova på. Mörkret fallet på och finkläderna som köptes i oktober tas fram och blir barnens julgåvor och barnens ögon fylls med förväntan. Alla samlas för att gå till kyrkan en bit bort. En av Petronellas bröder stannar kvar för att vakta elden utanför hyddorna. Vi vandrar bort till kyrkan några springer i förväg och vi hör sång när vi närmar oss. Det blir en fin kväll att samlas och minnas Jesus födelse och gärning.

Natten blev lugn, vi låg tätt intill varandra för att hålla värmen då temperaturen kan gå ner under natten här ute på landet. Under dagen kommer fler släktingar och grannar och det är dags att servera jullunch. Kycklinggryta med sadza, en form av majsgröt, som är basmat i Zimbabwe. Till jul äts detta med coleslaw, sallad och varm grönkålsröra med jordnötssmör. Vi samlas runt elden. Några sitter på stenar eller utlagda mattor och maten servers efter att alla har fått tvätta händerna. Jag försöker imponera lite när jag rullar en boll med Sadza in min högra hand för att sedan trycka ett hål med tummen i bollen. Sen använda den som sked för att äta den goda kycklinggrytan med tillbehör. Petronella lägger på lite extra grönkålsröra till mig då hon vet att jag älskar det. Solen går sakta ner och vi serveras den lokala drycken Chibuku, som nu för tiden går att köpa i pappersförpackningar men förr bryggdes den på landsbygden. Den kallas också Sheke Sheke för att man bör skaka den först innan man börjar dricka. De huvudsakliga sädeskornen som används är mältad sorghum och majs, men kan också innehålla hirs. Jag smuttar lite och de skrattar när jag rynkar på näsan. Baba sätter sig ner och börjar berätta om julfirandet när han var liten och de barn som fortfarande är vakna fnissar och trycker sig närmare mot Baba och säger med en mun: berätta mer.

Vi stannar ett par dagar till för att sedan åka tillbaka till storstadslivet i Bulawayo där barnen tjatar om att vi ska stanna till på Chicken-In stadens drive in restaurang. Det blir en hastig miljöförändring men jag sniffar på min tröja som fortfarande doftar lite rök från elden i byn Ekaya. Det är en doft som förlänger julminnen ifrån Zimbabwe.

Nu i december kan du följa med mig till Zimbabwe och Sydafrika och skapa egna julminnen. Förbered dig på en resa full med spännande safariupplevelser, kultur och roliga möten längs vägen. Vi inleder vid de mäktiga Victoriafallen och avrundar i Johannesburg.

Din färdledare i södra Afrika, Monica Nordenwald

Under årens lopp har jag också lett otaliga resor hit för Världens Resor. Här delar jag med mig av några foton från min senaste resa med min familj i juni/juli 2024. 
 
Utforska vulkaner
För att bäst uppleva vulkanerna i den andinska bergskedjan rekommenderas en tidig morgonpromenad. Senare på dagen värmer solen upp luften, vilket får molnen att stiga och ibland skymma sikten. I fjärran tornar Cotopaxi upp sig, en av världens högsta aktiva vulkaner med sina 5897 meter. Cotopaxi är en del av Vulkanavenyn, en spektakulär sträcka av de centrala Anderna som omfattar flera av Ecuadors mest imponerande vulkaner, inklusive Chimborazo, Tungurahua och Cayambe. Namnet Vulkanavenyn myntades av den tyske naturforskaren och upptäcktsresande Alexander von Humboldt under hans besök i Ecuador på 1800-talet. 
I förgrunden blommar lupiner och andinsk skära i gult, vilket skapar en fantastisk färgkavalkad.

Nationalparken Cotopaxi är ett härligt naturområde, med möjlighet att få se både en fin flora och en spännande fauna, inklusive andinska vargar, vitsvansad hjort, kondorer, olika arter av kolibrier och förvildade hästar. Namnet Cotopaxi lär betyda "månhals". 

Vulkaner och molnspel 
Det är minst lika vackert att se vulkaner i mulet väder, när molnen spelar över topparna och skapar dramatiska scenerier. Här är vulkanen Sincholagua, sedd från nationalparken Cotopaxi. 

Familjebesök och traditioner 
Vid ett av besöken hos min svärfar tar han en välförtjänt paus med sina fyrbenta vänner medan han håller ett vakande öga på den torkade majsen. Majs är en viktig gröda i Latinamerika och en oumbärlig ingrediens i många traditionella rätter.


Guango Lodge och molnskogen 
Guango Lodge är omgiven av molnskog som breder ut sig på Andernas flanker. Här är det härligt att vandra och njuta av både blommor och fåglar. På trädens grenar finns gott om epifyter, det vill säga växter som lever på andra växter utan att ta näring från dem. Ett besök på Guango Lodge innebär även finfina möjligheter att se många arter av kolibri. 

Vid Guango Lodge är det inte ovanligt att se en ensam forsand sitta på en sten i Río Quijos. Man har också chans att se den gråbröstade bergtukanen och turkosskrikan där. Ecuador är ett av världens artrikaste länder, känt för sin enorma biologiska mångfald och variation i ekosystem. 

Spa och avkoppling 
Spa-hotellet Termas de Papallacta, beläget på 3300 meters höjd över havet, är en underbar plats för avkoppling. Bassängerna, som ligger precis utanför stugdörren, är öppna för bad dygnet runt. Kontrasten mellan den kalla luften och det varma vattnet är härlig. Det termala vattnet i Termas de Papallacta kommer från naturliga heta källor, uppvärmda av geotermisk aktivitet från områdets vulkaner. De närmaste vulkanerna är Antisana och Cayambe. 

Glasögonbjörnar i Cayambe-Coca 
Naturreservatet Cayambe-Coca ligger på höjder som varierar från cirka 600 meter till över 5700 meter över havet, vilket inkluderar den imponerande vulkanen Cayambe, en av de få platser på jorden där ekvatorn korsar en glaciär.

Här är vi på spaning efter glasögonbjörnar, Sydamerikas enda björnart, känd för sina karakteristiska ljusa "glasögon"-liknande markeringar runt ögonen. Naturreservatet Cayambe-Coca är en del av en ekologisk korridor i de ecuadorianska Anderna, som gör det möjligt för glasögonbjörnar att röra sig fritt mellan olika skyddade områden. 

Ingen björn syntes till denna gång, men vi hittade åtminstone ett spår av en glasögonbjörn. Dessa skygga djur är ofta svåra att upptäcka i naturen. Glasögonbjörnar är utmärkta klättrare och tillbringar mycket tid uppe i träden, där de söker både föda och skydd. De är främst fruktätare, men deras varierade kost kan också inkludera insekter, små däggdjur och ibland ägg.

De röda blommorna från en buske tillhörande släktet Brachyotum i familjen Melastomataceae är också vackra att se. 

Konsten i Tigua 
Historien om konstnärerna i byn Tigua är fascinerande. Ursprungligen målade invånarna masker och trummor på fårskinn, men har utvecklat sin konst till att även omfatta tavlor. Dessa målningar visar ofta scener från deras liv, mytologi och den vackra landsbygden i Ecuador. Tiguas konst är känd både nationellt och internationellt, och byn är nu ett centrum för ecuadoriansk folkart. 
Maria Josefina Toaquiza Vega visar familjens konstgalleri, där traditionella motiv blandas med moderna verk. Det är inspirerande att se hur Tigua bevarar sina traditioner samtidigt som de anpassar sig till nya tider. 

Kalderasjön Quilotoa
När man vandrar vid kratern av vulkanen Quilotoa, på närmare 4000 meters höjd, känns det som att stå på världens tak. Paramogräset växer i stora tuvor, och dess rötter bildar täta mattor som binder jorden och fungerar som en vattenreservoir genom att hålla kvar fuktigheten och sakta frigöra vatten till omgivningen. 

Det finns en lokal legend kopplad till namnet Quilotoa, som handlar om en prinsessa vid namn Toa. Enligt sägnen kastade hon sina tänder i sjön som ett offer till gudarna. Därifrån sägs det att vulkanen och sjön fick namnet Quilotoa. 

Även Anderna har sina blåbär, här kända som mortiño. De är inte lika goda som svenska blåbär när de äts färska, men de är utmärkta för att koka blåbärssylt (dock ej plockade i naturreservatet). 

Rosablommande Gentianella lyser upp landskapet med sina vackra, skira blommor. 

Jag hoppas att jag har inspirerat dig att upptäcka detta fantastiska land. Ecuador är verkligen en av Sydamerikas pärlor, med sin rika kultur, vänliga människor och enastående natur.

I oktober 2025 kommer jag att leda resan "Strövtåg i vulkanernas land”. Följ med och upplev dessa underbara platser tillsammans med mig. 

Jörgen på sommarläger med unga munkar, någon gång på 90-talet. 

Längst bort i västra Tibet har jag gått ett varv runt tibetanernas heliga berg Kailash. I östra Tibet har jag åkt landvägen från Yunnan över floderna Mekong, Yangtse och Brahmaputra till Lhasa vid ett flertal tillfällen – en av världens mest dramatiska vägar. I Katsel var jag med och öppnade den första av Svensk-tibetanska skolföreningens 108 skolor i Tibet, 2007 ledde jag den första svenska resan att åka på världens högsta järnväg till Lhasa och jag har fikat med eremiter vid det heliga berget Drak Yerpa. I fem dagar vandrade jag med svenskar och tibetaner för att komma till sjön Lhamo Latso, sjön dit man kommer för att se tecken i sjön när det ska utses en ny Dalai Lama. Och vid några tillfällen har jag stått på Mt Everest basläger och spanat upp på världens högsta berg. Det är några av väldigt många minnen som för evigt etsat sig fast i minnesbanken. Vår resa till Tibet och Nepal tar upp mycket av det bästa. 
Mt Everest bakom böneflaggor

Översatt från sanskrit betyder det snöns boning. Himalaya. Smaka på namnet, blunda och låt bilderna ta form; snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen. Jakar strövar stillsamt på stäppen. Munkar sitter stämningsfullt och läser sina sutror i ett kloster. Tillsammans utgör Himalayas bergskedja världens högsta med 14 toppar över 8000 meter och sträcker sig 250 mil från Indus genombrottsdal i väster till Brahmaputra i öster. Följ med på en riktig drömresa i verkligheten. 

Stupan i Gyantse

Resan börjar i Kinas kanske trevligaste stad, Chengdu, med en speciell tehuskultur och besök hos pandorna på Forskningsinstitutet. Här tar vår resa avstamp mot två väldigt olika länder på världens tak; alla påverkade av extrem geografi, extrem religiositet och extrem politik. Dessa faktorer bidrar till att en resa till Tibet och Nepal blir vacker och samtidigt ger den oss en förståelse för vår samtid. 

Pandorna i Chengdu

På tåget till Tibet tuffar vi fram mellan sjöar i ett landskap som skiftar från öken till stäpp. Merparten av de sista 114 milen från Golmud till Lhasa är belägna på över 4000 meters höjd med högsta punkten Tanggula, 5072 meter. Längs vägen har vi fantastiska vyer över Kunlunbergen och vi landar till slut i Lhasa, Tibets hjärta. 

En stor del av de 114 milen från Golmud till Lhasa är på upphöjd järnväg

I Lhasa går vi runt Jokhangtemplet, det allra heligaste, dit alla tibetaner kommer för att gå varv efter varv. Här ska vi också avlägga ett besök på Potala, Dalai Lamas forna bostad och vara med på munkdebatt vid klostret Sera.  

Dalai Lamas forna palats, Potala

Vi lämnar Lhasa och färdas längs Yamdroksjön, över höga pass och via nomadläger på väg mot Himalaya. Från Lamarpasset ser vi stora delar av Himalaya öppnas framför oss med Mt Everest mitt i synfältet. Det är ordlös poesi att se moln som ständigt återföds vid Mt Everests topp. Vi korsar Himalaya på 5300 meters höjd. Några mil och flera klimatzoner senare är vi i Nepal och den gamla fina huvudstaden Nuwakot. 

Den gamla huvudstaden Nuwakot

Vi avrundar resan i Nepals huvudstad Kathmandu, där vi går på kortare vandring i Kathmandudalen och besöker fyra av staden sju världsarv; Patan en av de gamla huvudstäderna från Malladynastin på 1400-talet, det heliga hindutemplet Pashupatinath, tibetanernas berömda stupa Boudha och den gamla staden Kathmandap mitt i Kathmandu.  
En helig man, sadhu, vid templet Pashupatinath i Kathmandu.

De senaste åren har mina resor främst fört mig till Östafrika, särskilt till länderna runt Viktoriasjön. Sedan 2010 har jag lett resor till Uganda och Rwanda, och varje gång förtrollas jag av kulturen, människorna och naturen.

Det är en morgon i slutet av januari och jag står i ankomsthallen på Entebbe flygplats tillsammans med mina ugandiska kollegor sedan många år, guiderna och tillika chaufförerna Joseph och Martin. Den tropiska värmen sveper över mig och det känns lite pirrigt att ta emot gruppen av resenärer.

Vi har lämnat det kalla, snöiga Sverige och kastar oss in i ett äventyr som börjar med en rejäl frukost på hotellet innan vi ger oss av med motorbåt på Viktoriasjön. Efter en stund kommer vi fram till Mabamba träsket där vi byter till ”motoriserad kanot” för att kunnat oss in i träsket på små vattenvägar. Där ska vi försöka se den majestätiska träskonäbben. Det är en av världens största fåglar och till utseendet mycket speciell.

På eftermiddagen hinner de som vill med en liten promenad till stranden av världens näst största sötvattensjö.

På plats i våra fyrhjulsdrivna Landcruisers börjar vi bege oss till Kibale nationalpark. Det är hem för bland annat tretton primatarter, skogselefant och buffel. Vårt mål är att möta schimpanserna. Vi vandrar genom den täta regnskogen med parkvakter som guidar oss. Till slut, helt plötsligt dyker de upp och vi står vi öga mot öga med våra närmaste släktingar. Deras intelligenta blickar och lekfulla beteenden fascinerar mig varje gång.

På eftermiddagen besöker vi några bönder som visar oss hur de odlar och rostar kaffe. Vi bjuds på en kopp nyrostat kaffe och för mig som egentligen inte dricker kaffe smakar det över förväntan gott. Jag köper med mig en påse nymalet kaffe hem till min fru, som inte heller dricker kaffe.

Queen Elizabeth National Park är en park känd för sin enorma artrikedom. Här finns 95 arter av däggdjur och över 600 fågelarter. Parken är en av Ugandas mest älskade parker och varje del av parken bjuder på något unikt.

Under vår vistelse här ser vi buffelhjordar och olika arter av antiloper ströva över savannen och med lite tur får vi syn på en grupp lejon som vilar i skuggan. Det är en mäktig syn. Känslan av att vara så nära dessa vilda djur är fantastiskt. Jag brukar för min inre syn se hur de första människorna vandrade här på savannen. I hjärtat av Rift Valley.

I båt längs Kazinga kanalen, en naturlig kanal mellan Lake Albert och Lake George, får vi garanterat se både krokodil och flodhäst men även andra djur som kommer till kanalen för att dricka.

Ishasha-sektorn av parken får vi med lite tur se de berömda trädklättrande lejonen. Dessa majestätiska djur har en ovanlig vana att klättra upp i fikonträd för att undvika hettan och insekterna på marken. Det är en nästan surrealistisk syn att se dessa stora katter vila på tjocka grenar. Deras svansar hänger ner som lianer. Få platser i världen erbjuder en sådan upplevelse.

Efter dessa fantastiska upplevelser närmar vi oss resans höjdpunkt. Bergsgorillorna i Bwindi Impenetrable National Park. FN har utsett denna park till ett världsarv och det är lätt att förstå varför. Den har ett av de äldsta ekosystemen i världen. Ordet ”Bwindi” betyder just ”ogenomtränglig” på det lokala språket Runyakitara.

På nästan 2000 meters höjd får vi en genomgång i parkhögkvarteret innan vi påbörjar vår vandring. Vi delas in i små grupper med parkvakter och guider vid vår sida. När vi får veta att spårarna har lokaliserat den gorillagrupp vi ska besöka börjar vår vandring genom byar och jordbrukslandskap. Snart når vi når den täta regnskogen. Artrikedomen är fantastisk och varje steg fyller mig med förundran. Sedan slutet på -80 talet har man genom att skydda bergsgorillorna fått populationen att öka från drygt 600 individer till över 1000. De flesta finns i Bwindi, Uganda men de finns även i Kongo och Rwanda. Ugandas grannländer.

Efter timmar av vandring ser vi dem äntligen. Gorillafamiljen. Vi närmar oss försiktigt med hjälp av våra guider. Hjärtat bultande. Att möta blicken hos en fullvuxen gorilla som tittar tillbaka är en upplevelse som är bortom ord. En gång hörde jag en resedeltagare säga, "Det är som om de ser rakt in i min själ." Jag kan bara hålla med – det är en nästan andlig upplevelse som lämnar ett outplånligt intryck.

Utanför den lilla gränsorten Kisoro på gränsen till Kongo pustar vi ut i vår lodge vid Lake Mulehe. Vi smälter dagens intryck med utsikt över den stilla sjön. Det är stunder som dessa som gör resorna så minnesvärda.

Vi styr sedan kosan tillbaka mot Entebbe, men inte utan att göra ett sista stopp vid Lake Mburo National Park. En av Ugandas minsta parker. Här vandrar till fots för att på nära håll se giraffer, sebror. Flodhästar och bufflar håller vi lite längre avstånd till. Känns märkligt att på så nära håll titta upp på en giraff bara nått tiotal meter ifrån oss.

På vägen till Entebbe passerar vi ekvatorn och tar den obligatoriska bilden.

När vi anländer till Entebbe på kvällen, fylls jag av en djup tacksamhet. Att få återvända till Afrikas röda jord är inte bara en resa, det är en återkomst till något ursprungligt. Mänsklighetens vagga.

Varje gång jag lämnar vet jag att längtan snart kommer att dra mig tillbaka igen. Jag ser redan fram emot nästa resa.

Text och bild: Per Lindh, färdledare.

Neapels gränder, storslagna Rom- och Venedigvyer samt ljuva livet vid Amalfikusten hittar du i den nya svart-vita versionen av Den talangfulla Mr. Ripley på Netflix och i den äldre versionen av stjärnregissören Anthony Minghella.

Guds hand av Neapelfödda Paolo Sorrentino ger en nostalgisk bild av 80-tals Neapel med slitna fasader, familjebråk, ungdomskärlek och vemod.  

Mästerverket 8 ½ ligger hos HBO och bjuder på Marcelo Mastroiannis rappa italienska och utsökta blandning av psykoanalys, konstnärligt lidande, drömmar och minnen. Min fantastiska väninna är filmatiseringen av Elena Ferrantes dramatiska vänskapssaga som utspelas i Neapel. Rione Luzzatti – en skapelse av Mussolinieran och är ett arkitektoniskt tidsdokument. Det ligger öster om Centralstationen, och inte alls i gamla stan som många tror!

Men har man fått i sig Italienbacillen måste man uppleva landet live, gång på gång, med olika teman och konstellationen av städer och regioner. 

Neapel
Tidigare förbisedda Neapel, som ofta ansågs som en språngbräda till Amalfi och öarna Capri och Ischia har äntligen fått sitt moment of glory.

Det finns ett ordspråk: Se Neapel och sedan dö – kanske var det Goethe som myntade påståendet efter att ha sett Neapel. Nej, Neapel är inte den vackraste staden i världen, men oj så stämningsfull och livlig, högljudd och färgglad, full av sorg och skratt. 

Spaccanapoli - stadens bultande hjärta finns egentligen inte på kartan, men det är ett nästan spikrakt gatustråk som Neapel har ärvt av antiken och som borrar sig genom Gamla stan. Kvar är massiva kloster, kyrkor som trängs på torg, eller ibland knappt ryms i sprickor mellan gator. Här finns otaliga obelisker, palats efter palats med barockfasader av oanad skönhet.

En gata med ateljéer som har tillverkat julkrubbor och helgonstatyer sedan medeltiden förutom Jesusbarnet och Maria har mängder av Maradona byster och porträtt. I Neapel dyrkas Maradona över allt annat.

I Neapel säger man Napule tre cose tene e belle… o’ mare, o’ Vesuvio e ‘e sfugliatelle vilket betyder att det finns tre bra saker i Neapel: havet, Vesuvius och sfogliatella. Sfogliatella är ett utsökt bakverk, ett fantastiskt samspel mellan krispig textur och krämig ricottafyllning.

Napolitanska sötsaker och pizza är ett viktigt kapitel i Neapels gastronomiska historia. Konditorkonsten fått influenser från antikens greker och romare, även normander, fransmän och spanjorer har lämnat sitt avtryck. Alla bidrog till napolitanernas konfektkonst!

Den äldsta pizzerian ligger naturligtvis här i Neapel. Port'Alba öppnade 1738 och var populär bland gatuförsäljare. Senare börjades pizza serveras vid borden och bland Port’Albas tidiga kunder hittar man poeten Gabriele D'Annunzio, filosofen Benedetto Croce och en Bourbonkung. Du kan nöja dig med ett mindre celebert restaurangalternativ, pizzan fortfarande blir oemotståndligt god där också.

Capri-minnen
Det tog 20 år och en pandemi för att jag skulle komma tillbaka till Capri med pånyttfödd entusiasm och bestämd att denna gång fångar jag öns magi som har förfört så många.  Jag vandrar längs smala stigar omgivna av blommor på ena sidan och en bedårande havsutsikt på den andra. Först en promenad till Arco Naturale som tillsammans med Faraglioni-klipporna står för öns vackraste utsikt.  Ytterligare en vandringsetapp till Villa Jovis. Villan står i ruiner men man häpnar över utsikten (igen!) och inte blir man förvånad att kejsaren Tiberius aldrig ville lämna Capri.
Anacapri där jag bor har en annan celeber referens. Här ligger villa San Michele som läkaren Axel Munthe gjorde till sitt hem och som numera är i svenska statens ägo. Munthe förvandlade kapellruinerna med kejserliga anor, eller möjligen från ett gammalt tempel, till en elegant villa och fyllde sitt hem med antikviteter ock konstföremål.

Trädgården blev också hans stolthet och här finns mängder av olika träd- och blomarter från alla världens hörn. Och i pergolan satt Munthe med sina gäster och hade hela Neapelbukten som fond. Jag går genom huset och trädgården, som har behållit sin form och utseende så att Munthe skulle känna igen sig. Alla som kommer hit får uppleva lugnet som huset utstrålar och njuta av fantastiska konstsamlingar, trädgården och det lysande havslandskapet nedanför och bortom Villa San Michele.

I över ett sekel har ön lockat författare, konstnärer, affärsmagnater, politiker och ”dagsturister”. Intellektuella från världens olika hörn strömmade hit för att njuta av Capris naturliga skönhet. Många, precis som Axel Munthe bestämde sig för att stanna här.  Så förvandlades Capri till ett stort internationellt kulturcentrum.

Nobelpristagaren chilenaren Pablo Neruda kom till Capri 1953 och bodde i den magnifika villan Casa di Arturo med utsikt över Marina Piccola-bukten. Under sin vistelse på Capri skrev han poesi och just den här perioden i Nerudas liv blev inspirationen till den fantastiska filmen Il Postino (Brevbäraren). 1971 fick Pablo Neruda Nobelpriset i litteratur.

En annan författare som gästade Capri var Graham Greene. På fyrtiotalet kom han till Capri och bodde på Villa Rosaio på Via Ceselle i Anacapri. Och Via Ceselle råkar vara min adress i Anacapri den här sommaren. 

Till Neapel och Capri kommer du på vår resa Neapelbuktens kulturskatter. Kristina Kappelin, journalisten, författaren och intendent för kulturcentret tar emot oss och visar runt på Villa San Michele.

Vi tuffar till Venedig och ser opera under bar himmel i Verona
Venedig blev en stor sjöfartsmakt på 900-talet och hela staden är ett arkitektoniskt mästerverk, fyllt till brädden av museer och gamla palats som i sin tur är fyllda av några av världens största konstverk. Men det som fascinerar mest är att staden också hyser sin inhemska kultur med sitt språk, sina traditioner och sin mat. Det sägs att städer med smala gator eller i Venedigs fall kanaler, lättare behåller sin mänskliga skala. Venetianare själv säger att vart man än går är det någons nonna som spanar dig bakom gardinerna. Nå-ja det är en annan sida av den mänskliga skalan av det som kanske var världens första riktiga metropol.   

I år äger den mest hyllade samtidskonstutställningen, Venedigbiennalen, rum. Den 60-e konstbiennalen går under titeln Stranieri Ovunque, Utlänningar överallt, och handlar om konstnärliga uttryck för de pågående kriser i världen med människan i konstant rörelse över gränser. Vi besöker biennalen på utställningsplatser Arsenale och Giardini i Venedig. 

I Verona historia blandas med romantik runt varje hörn. Många känner Verona som staden där Shakespeares Romeo och Julia utspelas men vill man se mer än Julias balkong och slippa turistköer kan man istället låta sig svepas av den drömlika rosafärgade renässanstiden under ett par timmars stadspromenad innan det är dags för operaföreställning i superlativ. Oavsett om du är en operafantast eller inte kommer föreställning på Arenan i Verona ta dig med häpnad... 

På resan Tåg till Venedig rullar du hela vägen till operaarenan i Verona, Iseo-sjön och Franciacortas bubblor. 

Upplev samtida konst i renässansland
På samma sätt som 1400-talets mästare fick i uppdrag att måla altartavlor eller skulptera gravmonument bjuds idag samtida konstnärer till Italien för att skapa i det gudomliga landskapet eller ställa ut i renässansmiljöer. Niki de Saint Phalles galna, psykedeliska värld är inbäddad i det ikoniska toskanska landskapet. Inspirerad av Gaudís Park Güell skapade hon eget trädgårdsbaserade konstverk, Il Giardino dei Tarocchi – Tarot trädgården i Toscana.  Varje skulptur skulle representera en mystisk figur från tarotleken. Konstnären ville skapa en alternativ verklighet - "a joy land” i hennes egna ord.  Dockor i kroppsstorlek dansar eller poserar i akrobatiska ställningar. 

Bland olivlundar och åkrar sitter en Sfinx i husstorlek med blått hår och en röd krona, med en blomma på ett av brösten och ett lavendelfärjad hjärta på det andra. I sfinxen finns ett hus, nej, det är mer likt ett sagoslott. Inomhus är allt täckt av krossad spegel. Under de två decennier som Saint Phalle arbetade med trädgården låg hennes sovrum innanför ena bröstet medan köket låg i det andra. Ormar, fåglar, drakar är också återkommande symboler i hennes konstverk. En annan inspirationskälla blev Parco dei Mostri i Bomarzo, som dessutom ligger nära det som blev hennes livsverk.

Konst i Italien med Venedigbiennalen tar dig Till Toscanas landsbygd, Rom och Venedig med konstbiennalen.

Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

Det finns vissa platser som lockar på ett alldeles särskilt vis. För somliga är det drömmen om vita stränder, för andra shopping eller arkitektur. För mig är det Madagaskar. Hur många timmar i låg- och mellanstadiet satt jag och tittade på världskartan och fantiserade om Madagaskar? Säker flera hundra. Bara namnet är en munfull, med hela fyra a’n. Denna ö, lika stor som Sverige, ligger utanför Östafrikas kust och dess södra del är under Kräftans vändkrets. Mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar ligger Moçambique-kanalen. Svårstavat och med krok på c’et.

Jag drömde ofta om att vara en upptäcktsresande som letar efter växter och djur, träffar nya människor och äter annorlunda mat. Tänk att få bo i en liten stuga med grästak ute i djungeln och höra indrins rop i skymningen. Som ett nästan spöklikt hoande som ekar från de höga träden och den täta grönskan. Indrin är den nu största levande lemuren och den lever i regnskogen på östra Madagaskar, där även mäktiga trädormbunkar trivs i det fuktiga klimatet. Första gången jag står där, mitt i skogen i det stilla regnet bland krokodilträd, lianer och plankrötter och hör en flock indri som hoar till varandra så ryser jag. Det känns förunderligt och samtidigt melankoliskt. För nog är det lite sorgligt att alla andra arter på planeten numera lever här på människans nåder. Det är ändå härligt att vandra runt i reservatet och höra och se så mycket djur- och växtliv. Med mina trogna vandringskängor kan jag lätt hålla jämna steg med guiden och ta mig fram uppför smala stigar och nerför branta sluttningar.

Åker man söderut från huvudstaden Antananarivo, i folkmun kallad Tana, går vägen först bland böljande berg och kullar. Höglandet ger ett behagligt klimat större delen av året, tycker åtminstone vi nordbor. Längre söderut är bergen terrasserade och risfälten breder ut sig. Det påminner mycket om Indonesien, för delar av den malagassiska befolkningen har indonesiskt ursprung. Det syns just i odlingsteknikerna de använder, men är även tydligt  i musiken och språket. Andra grupper har sitt ursprung från Afrika, och några kom från Arabien under 1200-talet. Idag finns 21-23 olika grupper, beroende på hur man delar upp dem eller hur de definierar sig själva. Antefasa, Antandroy, Bara, Sakalava, Vezo. Namnen klingar främmande och spännande. Och varje grupp har sin dialekt och sin identitet kopplad till exempelvis en typ av hantverk, plats eller levnadssätt. Att besöka Madagaskar är verkligen ett smörgåsbord av kultur! Folkslaget betsileo är kända som de skickligaste odlarna på ön. Bland kullarna runt staden Fianarantsoa kan de få ut tre skördar ris på ett år. Det sägs att de har fötterna i risfälten och huvudena i molnen. Som odlingsintresserad och med eget grönsaksland känner jag en samhörighet med dem, även om jag själv inte odlar ris. På vissa platser ser det ut som att varje liten plätt som går att terrassera och odla på är fylld av ris eller andra grödor .Taro-rotens snygga blad känner jag snart igen. Majs är också vanligt. När vi stannar till vid vägen för en bensträckare, köper jag en majskolv som är grillad i sitt hölje. Tänk om detta fanns som alternativ till varm korv hemma i Sverige? Ska definitivt odla majs i trädgården till sommaren.

Under en kulturdag i lågstadiet fick vi lära oss att göra nytt papper av gamla telefonkataloger. Ja, ni hör ju att det var ett tag sedan (För unga läsare så var det så vi hittade telefonnummer innan både internet och mobiltelefoner, samt hur vi lärde oss bokstavsordning.). Den gråblå massan vi då producerade har väldigt lite gemensamt med de krämfärgade arken av antaimoro-papper som tillverkas i staden Ambalavao. De är gjorda av mullbärsbark som kokats och bankats till en pappersmassa, som sedan stryks ut på uppspända dukar för att dekoreras med blommor och torka. Den sköna, tjocka texturen känns härligt lyxig att ta i. Gruppen antaimoro har arabiskt ursprung och tekniken de använder för att tillverka dessa papper sägs ha kommit till ön med dem. Det är på mullbärspapper som Sorabe, de stora skrifterna, är skrivna. Här har historia, kloka ordspråk och recept tecknats ned.  De är Madagaskars äldsta skrifter och finns bevarade på museum i Tana. Jag köper en inbunden bok med tomma blad för att kunna skriva ner mina egna klokskaper och recept. I all blygsamhet. 

Vägen RN7 rullar vidare söderut. Solen steker verkligen när vi kliver av bussen i Isalo. Vi har åkt över Horombe-platån som breder ut sig som en grön, slät matta på båda sidor av vägen så långt ögat når. Och helt plötligt så kommer vi till stenformationer som liknar Gotlands raukar. Fast här kallas de tsingy istället. Men de är bildade på samma sätt. Det är sedimentära bergarter, här mest sandsten, som en gång bildats på havsbotten och sedan höjt sig ur havet. Med åren har de slipats, vittrat och formats av vind och vatten till spännande raviner, pelare och grottor. När vi väl kommer in mellan klipporna i Isalo Park är det genast svalt och behagligt, med mycket vatten. Vi kommer fram till en naturlig pool där det går att bada. Underbart! Vilken tur att jag har en solkräm som inte är skadlig för vattenlevande djur och växter.

I skrivboken från mellanstadiet står det: ”Jag vill ha en hatt som skyddar mot sol och regn.” följt av en illustration. Det måste ha varit när filmen ”Crocodile Dundee” kommit ut, av hatten att döma. Jag har aldrig skaffat mig någon skinnväst, likt huvudpersonen i filmen, varken av ko eller krokodil. Nilkrokodilen, som en gång var vanlig i sötvattensmiljöer har jagats så hårt just för skinnet att de nästan blev utrotade. När vi besöker ett av många naturreservat ser vi ett stort krokodilskinn uppsatt på en vägg. Vilken bjässe! Tänk att möta den levande, utan det skyddande hägnet som dess artfränder ute i parken har omkring sig. Skulle jag kunna brotta ner den, som på film? Inte en chans! Bättre att träna på att klättra i träd. 

Träden är ofta befolkade av olika arter lemurer. Det går inte att blunda för att Madagaskar är ett av världens fattigaste länder och många har ont om mat. Men för de flesta folkgrupper är det fady, förbjudet, att äta lemurer. De anses av många vara förfädernas andar som vakar över oss. Och dessa halvapor är ju helt klart nära släkt med oss. Deras kloka ögon stirrar lika mycket på oss som vi på dem, när vi möts. Precis som hos oss är vissa lite coolare och låtsas inte om att vi är där, utan fortsätter lugnt med att äta löv och bråka med syskonen.

Men de små ungarna, så oemotståndligt söta, stirrar ohämmat på oss. Vilka konstiga varelser. Genom att resa till landet och besöka så många nationalparker som möjligt, hjälper vi till att skydda naturen på ön. Tack vare parkavgifter och betalda guider gynnas befolkningen av att skydda och bevara naturen. Och det är verkligen värt att vandra i dessa spännande naturtyper och plötsligt få syn på någon som bara lever just i den skogen. Som biolog använder jag ofta termen ”endemisk” vilket betyder att arten har bildats på en viss plats och bara finns där. På Madagaskar är det nästan enklare att säga vad som inte är endemiskt, eftersom så många arter är just endemiska, unika för Madagaskar. Och många har med människans hjälp spridit sig ut i världen, men har sitt ursprung här. Som vår välkända julstjärna, den taggiga törnekronan, landets nationalträd resandepalm, och de mäktiga och märkliga baobabträden.

För det är här, nere i den varma, torra södern, som vi möter baobabträd. Det pirrar i magen. Äntligen!! Av totalt åtta olika arter av baobab är det bara två som växer utanför Madagaskar. Legenderna om baobabträden är många. En afrikansk sägen berättar att när den Stora Anden skapade världen, fick alla djur ett eget, speciellt träd. Hyenan fick baobabträdet och slängde föraktfullt iväg det. Trädet landade upp och ner, med rötterna i skyn, och började växa. Den arabiska legenden säger att det var Djävulen som slet upp baobabträdet, tryckte ner dess grenar i marken och lämnade rötterna i luften. En malgassisk legend berättar om vad som händer ifall du aldrig är nöjd med det du redan har; ”Baobabträdet var bland de första träden som fanns på jorden. Efter det kom det slanka, graciösa palmträdet. När baobab såg palmen ropade det att det ville bli högre. Sedan kom den vackra flamboyanten, eldträdet med sina röda blommor. Baobabträdet ville också ha blommor. När baobab senare såg det magnifika fikonträdet bad det även om att få frukter. Gudarna blev irriterade på trädet. De ryckte upp det med rötterna och planterade om det med rötterna i uppåt för att få tyst på det.” Oavsett hur de kom att bli så är jag glad att de blev just så. Mäktiga, vattenfyllda och med en frukt som ser ut som en luden kanonkula. Vid ett tillfälle hade jag turen att vara där på hösten, runt oktober-november, när de blommade med stora orangeröda blommor. Då fick jag också smaka på baobabhonung från bikuporna som reservatets skötare har uppe i träden.

En gång för många år sedan när jag åkte längs den då gropiga sandvägen upp norrut från kuststaden Tulèar hade vinden legat på från väster. Till följd av detta, trodde jag, hade delar av sanden längs stranden bildat en mäktig sanddyn tvärs över vägen. Tursamt nog stod det en man där och skottade med sin hemmabyggda spade. Chauffören gav honom en slant som tack för besväret. ”Vilken tur att någon tänker på att röja vägen” sa jag. ”Ha, svarade chauffören. ”Ikväll går han dit oh skottar tillbaka sanden igen. Det är så han försörjer sig.” Jag skrattade gott. En lokal form av grindslant. Men det var många år sedan nu och kinesiska företag har sedan dess asfalterat vägen. Nu tar det knappt tjugo minuter att åka den sträcka som förr var en guppig två timmars resa. Det känns både skönt och lite sorgligt. Men jag kan ju inte begära att lokalbefolkningen ska fortsätta ha dåliga vägar för att jag finner dem pittoreska. Och den driftiga mannen som skottade sand fann nog på något annat att göra.

Solen går ner över havet. Långt ut hörs vågorna bryta mot barriärrevets kam. Om Jorden var platt hade vi kunnat se ända till Afrika från Ifatys vita strand. Det var här, i dessa vatten precis utanför Tuléar som den första levande kvastfeningen hittades 1938. En fisk som finns i fossil för 390 miljoner år sedan och som man trodde varit utdöd sedan hundratals miljoner år sedan simmade runt här och mådde hur fint som helst. Åter igen får jag känslan av att resa på Madagaskar är att besöka en svunnen tid. I området här görs även rikliga fynd av både ben och ägg från elefantfåglarna. De fanns bara här på Madagaskar och dog ut för cirka tusen år sedan, troligtvis till följd av människan. De var marklevande fåglar och kunde inte flyga, precis som den kanske mest kända utdöda fågeln, dronten, som levde på ön Mauritius strax öster om Madagaskar. Men elefantfåglarna var större. Mycket större. Det fanns tre arter och den största, jätteelefantfågeln, var tre meter hög och vägde som en oxe. Deras ägg hade en omkrets på över en meter, var upp till 34 cm långa och hade en volym som motsvarar 160 hönsägg. Det är hisnande att tänka på att ett ägg är en enda cell. Hur fantastisk är inte naturen?

 Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt: 

Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig.

Jag älskar dig inte som man älskar pengar.

Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också. 

För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Spännande kultur och fantastiska människor. Djur och växter från Gondwana-tiden då ön satt ihop med Sydamerika och Indien ger en känsla av att tidsresor kan vara möjligt. Som biolog är detta min plats för förståelse, förundran och hänförelse. Naturen visar upp vad den kan åstadkomma, och jag har förmånen att få se det. Tur att jag har en hatt och bra skor, för det behövs.

Ellen Schagerström, biolog och färdledare 

Under resans gång besöker vi den spektakulära festivalen, Hornbill Festival, i Nagaland. Här samlas olika grupper av naga från hela området. Även om Nagaland inte är så stort talas det 89 olika språk bara bland naga i Nagaland. 

Här får vi möjlighet att vara med på festivalen och gå runt till de olika stationerna där vi kan träffa massor av olika folkslag, inte bara naga. Vi ser deras kulturella framträdanden som är ett under av färgexplosioner och upplever deras glädje i att träffa varandra (och oss). 

I Kazirangas nationalpark stöter vi alltid på många enhörnade noshörningar. Här finns 2/3 av världens hela bestånd. På flera av våra resor har vi också haft turen på vår sida och mött bengalisk tiger på ganska nära håll. Mäktigt! Festivalen i Nagaland och möte med tiger har naturligtvis varit några av de stora höjdpunkterna, men för väldigt många på resorna har ändå en av de stora höjdpunkterna på resorna varit tiden i Bangladesh. Här får vi möjlighet att göra många besök i verkligheten och komma till tegelbruk och teodlingar, träffa hamnarbetare och stenplockare i floderna. 

Nytt på årets resa är att vi besöker världens största flodö, Majuli, belägen mitt i Brahmaputra. Ön har 16 000 öbor som består av olika etniska minoriteter. Här bjuds vi ett speciellt våtlandskap med många hus som står på pålar i vattnet. Här finns en rik ekologi med ovanlig flora och fauna. 

Nytt på 2025 års resa är att vi också åker Cherrapunjee och det mäktiga vattenfallet Nohkalikai, som är ett av de högre i världen med ett fall på 340 meter. Cherrapunjee ligger i Meghalaya som faktiskt toppar statistiken över mest genomsnittsnederbörd per år på jordklotet. 11 873 millimeter per år!  Det är inte regnsäsong när vi kommer hit, men det ger en förklaring till den fantastiska grönskan. 

Att det inte är många som turistar i Bangladesh blir uppenbart när man ser hur nyfikna de är på oss och hur stor glädjen är att få fotografera sig med våra resenärer. Karin Pfaffs blonda hår var extra populärt när hon var med på resan. Överallt vi åker får vi både uppmärksamhet och en väldigt stor portion av vänlighet och generositet. 

Indiens sju systrar går igen den 29 november 2025 och vi kan verkligen utlova en resa med mängder av starka intryck.  

Rotbro i Mawlynnong. 

Redan då föll jag för variationerna, människorna och kontrasterna. Så mycket på så liten yta. Sedan har jag återvänt gång efter gång – som journalist, som författare och som färdledare - och det som en gång var en nyfiken förälskelse har övergått i en djup och livslång kärlek.

Det ger en känsla av svindel att betrakta Panamakanalen och de fartyg som ligger där och väntar på sin tur att slussas mellan Atlanten och Stilla havet. Både för det fantastiska i att man överhuvudtaget lyckades att ha kanalen färdig 1914 och det faktum att de största containerfartygen som passerar de nya utvidgade slussarna kan ta upp till 12000 containrar. När jag står där och ser människan, tekniken och naturen samverka i en slags fulländad symbios kan jag inte låta bli att fundera över innehållet i alla dessa containrar. Måste vi verkligen transportera så mycket gods? Behöver vi allt detta? 

Mäktigt är det, men också en upplevelse som får de existentiella tankarna att flöda. Vad gör vi människor här på jorden? Det vet jag förstås inte, men att vara nyfiken är en bra början. Panama är en mötesplats på många vis. Som ett av de viktigaste naven för världshandeln och som en plats där ursprungskulturer har att samexistera med såväl sin historia som turister och den moderna statens lagar och hetsiga tempo. 

En dag skiljer det mellan bilderna. Eller en natt om man så vill. Panamakanalens modernitet. Emberáfolket och ursprunget. Båda existerar i Panama. Här och nu. Ett par timmars bussresa och så en timme med motordriven kanot. Större är inte avståndet. 

Grönskan är monumental. Visst ser man spår efter människor här och där. Några kor betar, ett enkelt hus, men framförallt är det vildmark. Ett annat land i samma land. 
Han som står längst fram i kanoten känns tidlös. Ett sekel tillbaka stod han där också. Till synes orubblig. Spanar efter grund. Framme i byn väntar resten av invånarna. Med berättelser om hur man lever. Med musik och dans. Med grillad fisk fångad i floden. Och så några ord om den oundvikliga krocken, eller mötet, som bland annat innebär att barnen i skolan här ute i regnskogen tvingas ha samma skoluniformer som eleverna inne i staden. Det som tycks stilla och evigt är i själva verket ett pågående möte mellan det som är och det som var. Ett möte som det är omöjligt att veta hur det kommer att sluta. Eller… Slutar gör det nog aldrig och jag undrar vad för verklighet som möter mig om jag återvänder om tio år. Står han kvar då? Mannen i kanoten… 

Bananer, bananer och ännu fler bananer. Visserligen i kombination med en växande ananasexport, men fortfarande är bananernas betydelse för Costa Ricas ekonomi stor. Liksom elektroniken. Och turismen. 

Första gången jag kom till Centralamerika var det krig i flera av länderna. Inte i Costa Rica dock. 1949 avskaffade man sin armé efter ett blodigt inbördeskrig och sedan dess råder lugn och en helt annan ekonomisk utveckling än i de stater där man slogs av olika anledningar. Istället spelade landet en viktig roll i fredsförhandlingarna i regionen och president Oscar Arias tilldelades Nobels fredspris 1987 för sin medling i konflikten i Nicaragua. Att jag skriver om det här är för att det har så stor betydelse när man besöker Costa Rica idag. Tack vare freden har man kunnat satsa på naturen och nationalparkerna. Tack vare freden kan jag glida runt i en båt i Tortugeros nationalpark på den karibiska sidan och hänföras av sengångare, krokodiler, sköldpaddor, ödlor och alla möjliga fåglar. Ja, jag är freden tacksam och det är alldeles säkert de allra flesta av Costa Ricas invånare också.

Högt däruppe sitter tukanen och jag kan inte sluta titta. Risken för nackspärr är påtaglig, men den är så vacker. Jag minns en annan gång på en annan resa. Stranden i Cahuita på den karibiska kusten. Svalor hela dagen. På väg norrut. Tusentals. Miljoner? Inte så märkvärdigt i sig kanske med tanke på allt fantastiskt man ser, men jag har dem hemma på min innergård. Ett 20-tal varje år. Då kände jag hur allt hör ihop. Hur beroende vi är av varandra och då – givetvis – inte bara vi människor utan allt som ryms i vår natur. Det är svårt att skriva om naturupplevelser. Svårt att hitta de adjektiv som fångar upplevelsen av de nykläckta sköldpaddeungarna på väg ner i Atlanten från stranden i Tortugero. Svårt att hitta ord som gör rättvisa åt känslan när man får syn på några spindelapor som förflyttar sig mellan träden. Jag tycker det kräver fysisk närvaro för att man riktigt ska förstå och i Costa Rica är det så mycket hela tiden och det alldeles oavsett om man vandrar på hängbroarna vid Arenalvulkanen, ger sig in i Cahuitas nationalpark eller spanar efter capuchinapor i Tortugero.

Soluppgång i Tikal. Strax efter fyra ger vi oss iväg från hotellet. Fortfarande mörkt. Varje vandrare har en ficklampa. Tyst så vi kan lyssna till nattdjungelns alla ljud. Silhuetter av pyramider. Omgivna av historiens vingslag på ett sätt som jag inte tror jag upplevt någon annanstans. Så småningom vrålapor. Det går inte att beskriva hur de låter. Man måste helt enkelt höra dem själv och innan man vet vad det är, tror man definitivt det är något avsevärt större. 

När vi en så där trekvart senare tar oss uppför trapporna på baksidan av pyramid fyra är inte mörkret lika ogenomträngligt längre. Vi slår oss ner med blicken riktad österut fyllda av förväntan. Kommer vi att få se solen gå upp eller komma molnen att dölja det sällsamma skådespel vi hoppas på. Jag känner av det förflutna. Den mayakultur som är anledningen till att vi sitter här och hoppas. Ett imperium som gick under innan spanjorerna dök upp. En högkultur att lära av. Så ser vi den första aningen av soluppgången. En strimma ljus. Långsamt stiger solen upp och möter oss där vi sitter, högt uppe på en pyramid i Tikal. Nu är det inte så att jag frågar, men jag är övertygad om att alla i gruppen bär med sig ett inre leende när vi återvänder till hotellet för frukost innan nästa tur. Det är gryning i Tikal och livet tycks mig vackrare än någonsin. 

En annan gryning. Nu sitter jag på trappan och väntar på att frukostmatsalen ska öppna på Mayan Inn, hotellet i staden Chichicastenango som ligger vacker belägen bland kullarna på det guatemalanska höglandet. Jag skulle säga att det här är mitt favorithotell med sina storslagna rum och den brasa som tänds i eldstaden om kvällen om man så önskar. För det blir en smula kyligt om kvällen när solen gått ner och handeln borta på marknadsplatsen övergått i stillsamma måltider för somliga och hemfärd till byarna runt omkring för andra. 

En gång besökte Evert Taube hotellet, men det är inte det utan dess läge, mitt i den levande mayakulturen som gör det så speciellt. Kanske ter det sig lite märkligt att tala om levande mayakultur till en bild av kyrkogården, men så här i gryningen är den en fantastisk syn. Färgerna och variationen som vittnar om en kultur som visserligen har somligt gemensamt med vår egen, men kanske än mer som skiljer. Och jag tycker det säger så mycket om Guatemala. Det vackra och det fula existerar sida vid sida. Livet och döden. Färgerna – just det, färgerna igen - och den storslagna kulturen tillsammans med fattigdomen och ärren från det inbördeskrig som egentligen var ett folkmord och kanske det värsta i hela Latinamerikas historia. 

Marknaden i Chichicastenango utgör ett aldrig sinande flöde av människor. Torsdag och söndag är de stora dagarna. Ibland sätter jag mig på trappan till en av de två vackra kyrkor som inramar marknadsplatsen och bara tittar på det som pågår. En blandning av religion, mayakultur och kommers. När jag suttit en stund brukar det alltid dyka upp en skoputsarpojke eller två. Med stor sannolikhet heter han Tomas efter stadens skyddshelgon. Så pratar vi en stund. Allt medan livet fortsätter och somliga tjänar lite pengar på de varor de har med sig, medan andra hamnar i rännstenen efter att ha hällt i sig den dåliga spriten alldeles för fort. 

Inne i kyrkan upplever jag blandningen av det katolska och mayatraditionerna. Prästen och schamanen, sida vid sida. En slags fredlig samexistens som saknas på andra håll. Jag tycker det är vackert att se och på kullarna runt omkring finns flera platser dit man kan gå och få sin problem lösta med hjälp av en man eller kvinna som tar hjälp av båda traditionerna för att hela och hjälpa. På grönsaksmarknaden ser jag ett överflöd av frukt och grönsaker som får mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns fattigdom i Guatemala. Däremellan traskar jag mellan stånden i en färgprakt som är överväldigande. 

Alla resor har ett slut och efter alla upplevelser i Panama, Costa Rica och Guatemala känns det skönt att bromsa in i Belize och tänka igenom vad jag varit med om innan flyget hem till Sverige. Belize hette ju Brittiska Honduras en gång och fortfarande är det Kung Charles som är landets statsöverhuvud och den brittiska armén som garanterar landets suveränitet. Med 400 000 invånare och stort som Värmland gör man annars inte så mycket väsen av sig. 

Men det är behagligt att vara här. Särskilt på ön Caye Caulker som man når efter en knapp timmes båtresa från Belize city som inte alls är landets huvudstad vilket man annars skulle kunna tro. Belmopan heter huvudstan och det är en oansenlig sådan som inte rymmer så mycket mer att berätta om än just regeringsbyggnaderna. Solen och snorklandet. Ja, här på Caye Caulker är faktiskt snorklandet bland det bästa i världen och bara det ett skäl så gott som något att bege sig hit. Mest vandrar jag omkring på de obelagda gatorna. Tar en kaffe och njuter av den kultur som andas reggae. Går ut på bryggan vid hotellet och tar mig ett dopp i det sköna vattnet. Slår mig ner bland turister, pelikaner och rockor som letar sig ända in till strandkanten och betraktar en solnedgång som innehåller precis samma sol som den som går upp i Tikal. 

Det är dags för hemresa och som alltid är det med en blandning av lättnad och vemod jag packar ryggsäcken en sista gång. Jag vill hem och jag vill vara kvar. 
Vad jag alldeles säkert vet – ja, åtminstone nästan – är att jag kommer att återvända. 

Det vore snudd på ohederligt att inte nämna Antigua när jag berättar om Centralamerika. Guatemalas gamla huvudstad och vad jag ibland kallar mitt andra hem. 
Jag brukar säga att Antigua är världens vackraste stad, men det är förstås oväsentligt. Vacker är den och det kan gott räcka. Som här på bilden. Gatan som är den mest kända och som börjar vid Mercederskyrkan och slutar vid torget framför katedralen. En frilagd Aguavulkan. Byter jag position kan jag betrakta en fortfarande aktiv Fuegovulkan och röken som stiger från kratern. På Dona Luisas café några kvarter bort skrev jag de allra första artiklar som jag fick publicerade och vänder jag om och går åt ett annat håll, finns Fernandos café där grunden till min bok ”Guatemala – Efter kriget, innan freden” lades. Ja, det hade inte känts bra att låta bli att nämna Antigua. Nu har jag gjort det och friden lägger sig åter i mitt sinne där jag sitter hemma i Sverige, ser snön falla och saknar det Centralamerika som jag aldrig tycks få nog av. 

Stefan Strömberg

Albanien har upplevt en förtryckande politisk regim under 30 år med den despotiske diktatorn Enver Hoxha vid rodret. Hoxhas regim var så hårdhänt att även systemet i Sovjet ansågs som slapp. Regimen föll först på 1990-talet så för merparten av befolkningen är det inte något avlägset, och de flesta vi möter pratar gärna politik och delar med sig av egna erfarenheter.  

Det finns massor av gamla bunkrar spridda över hela landet - ett monument över Hoxhas paranoia. I stället för att förstöra dem antingen låter man de vara eller återanvänder dem som museer eller gallerier. Med andra ord, albanerna omfamnar hela sin historia – det goda och det dåliga.

Vi väljer kanske den bästa tiden att resa till Albanien, i slutet av september när strandturisterna har lämnat landet. Vädret är behagligt både vid kusten och i bergen.

Här är några nedslag från min senaste resa tillsammans med resenärer. 
Xhiro (uttalas djiro) är en tradition och det perfekta sättet att sätta punkt för dagen. Enklare sagt är det en promenad som äger rum längs stadens promenadstråk vid solnedgång. För lokalbefolkningen är det ett sätt att möta vänner, höra om det senaste som hänt och umgås. Ett  perfek ställe för att se eller vara med om ett xhiro är favoritstaden Berat. Berat kallas för staden med 1000 fönster på grund av den terrasformade stadsplaneringen. De vitkalkade husen ligger staplade på en bergssida och domineras av en bysantinsk borg. Dessutom är det hjärtat av Albaniens wine country. Besök Berat och kombinera den med fantastisk mat och dryck.

Albanien har nationalparker som erbjuder otroliga landskap och vandringsmöjligheter.  Valbona ligger i norr och bjuder på häpnadsväckande alpina vyer. Vi stannar för en kortare dagsvandringar i Llogara som är känd för sina blommor och i Butrint som kombinerar ett fascinerande landskap med arkeologiska lämningar.

Och så de fantastiska stränderna. Albanska Rivieran är en kuststräcka längs Joniska havet som går från Vlore till Saranda. Här finns Albaniens finaste stränder samt en rad andra saker att se och beundra: grottor, pittoreska kustbyar med fantastiska utsikt över olivlundar, antika ruiner – och en eller två nedlagda bunkrar! Bussresan längs den slingrande kustvägen är spektakulär och tar oss ner till Dhermi där vi bor ett par nätter 

Medelhavsköket som av många anses ha den hälsosammaste kosten i världen regerar i Albanien. Grönsaker, frukt, fisk och olivolja, örter och vitlök - allt lokalproducerat och i generösa mängder. Influenserna kommer från olika håll och några av rätterna har en regional eller historisk koppling men har egen distinkt albansk smak. Som t ex byrek. Älskad av alla är den albanska varianten fylld med ost, tomater eller spenat och den tillagas i en stor panna i ugnen.

Toppa med utsökt kaffe! Här finns en riktig kafékultur, med turkiskt kaffe som dricks hemma och perfekt italiensk espresso som du avnjuter på barer.

Detta var några smakprov från ett spännande och roligt hörn av Europa, följ med oss till Albanien i höst!

Anna Mnatsakanova, reseproducent och färdledare

Så börjar Unni Merethe sin berättelse när hon kom tillbaka hem efter att ha varit med på vår vandringsresa på Färöarna 2023.

Unni Merethe Aasgaard som bor i Oslo är välberest resenär som besök både Ugandas bergsgorillor och vandrat i Abel Tasman nationalpark på Nya Zeelands sydö. Förra året gick resan i lite närmare geografi men till lika exotiska öar, Färöarna. Unni Merethe berättar och delar generöst med sig av fina bilder på sin blogg som vi har fått tillåtelse att dela med er. 
Klicka dig vidare nedan för att koma till bloggen: 

Færøyene – en ukjent perle i Atlanterhavet – Unni Merethe

Förberedelser och planering är också en del av själva resan. Läs vidare här hur Unni Merethe förberedde sig med allt från filmer till själva packningen:

Færøyene – et eldorado for oss naturelskere – Unni Merethe

Bhutan är ett oerhört vackert land, beläget på Himalayas sluttningar med Kina och Indien som enda grannar. Med näbbar och klor har man kämpat för att behålla sin särart utan yttre påverkan och det har man verkligen lyckats med.  
By i Bhutan med typiska stora hus

I ett begrepp som man kallar bruttonationallycka har man redan sedan 70-talet tänkt hållbart vad gäller att se till att skogarna inte avverkats, makten decentraliseras, men framför allt har man använt det som ett sätt att bevara sina traditioner. Här bär befolkningen fortfarande sina traditionella kläder och mängder av hantverk bärs fram från generation till generation. Bhutan var sist i världen att introducera tv och först att förbjuda plastpåsar och rökning.  
En gammal kvarn i Tang i östra Bhutan

Enligt lag måste alla hus i Bhutan byggas i traditionell stil. Det märks. Varje län i Bhutan har sitt säte i de imponerande forten, dzong, som byggdes i 20 dalar på 1600-talet. Båda våra resor till Bhutan tar oss till flera av dessa fantastiska fort som fungerar som fort, kloster, kommunalhus, torg och en plats där Bhutans många festivaler äger rum. Dzongen blir en självklar höjdpunkt på alla resor till Bhutan. 
Punakha dzong kommer vi till på båda resorna

Bhutan har en befolkning på knappt 800 000 och besöks årligen av cirka 100 000 besökare. Av de som kommer till Bhutan är det endast 2 – 3% som rör sig i landets östra delar. Vår resa som går i oktober 2024 går just till östra Bhutan och vi åker då landvägen genom det fantastiska landskapet från öst till väst och kommer till byar som sällan sett besökare och möter människor som gör olika hantverk. Vi kommer till flera av landets enastående dzong och avrundar med ett besök vid landets mest kända sevärdhet, Tigerns näste. Resan börjar i Assam i Indien och avslutas i Nepal. Bumthang dzong i Östra Bhutan

Resan våren 2025 prickar istället den stora Paro Tsechu, en av landets största festivaler som äger rum i kulturstaden Paro. Paro Tsechu, en av landets största festivaler 

På denna resa blir det också tid på landsbygden i Haa och dagar i huvudstaden Thimpu, som är landets enda större stad med en befolkning på drygt 100 000. Men staden är inte större än att de fortsatt kan stoltsera med att vara världens enda huvudstad utan trafikljus. Trafiken sköts istället av trafikpoliser som står i en traditionellt ornamenterad kur i rondellerna. Resan börjar och slutar i Nepal.   
Trafikpolis i Thimpu

Ta chansen du också att lära känna en fantastisk kultur som sannolikt inte kommer finnas kvar i all evighet. 

Text: Jörgen Fredriksson 

Nabucco är en omtyckt opera av Giuseppe Verdi i 4 akter känd för sin storslagna scenografi och körsång. Namnet Nabucco är en förkortning av kejsaren Nebukadnessar av Babylonien som på 500-talet f.Kr hade erövrat Jerusalem, förstört Solomons tempel och deporterat israelerna till Babylon.

Operans premiär ägde rum den 9 mars 1842 på Teatro alla Scala di Milano. Verdi var aktiv i kampen för ett enat Italien och precis som flera av Verdis verk är operan en dold kritik mot Österrike som hade stort inflytande över de olika italienska småstaterna i mitten på 1800-talet. Redan vid premiären förstod man att de förtryckta israelerna skulle föreställa det italienska folket och babylonierna var de inkräktande österrikarna. Detta gestaltas bland annat i det mest kända numret i operan Va, pensiero - Fångarnas kör.

Sommarens föreställning är regisserad av den prisbelönta grekiska regissören Rodula Gaitanou och scenografin är inspirerad av babyloniska pyramider och palats. Uppsättningen är ett ekologiskt manifest och i den här produktionen är de två ledande manliga rollerna matchade med Abigaille och Fenena som ger fyra istället för två lika viktiga huvudroller. Vi vågar lova en njutbar operaupplevelse i en fantastisk miljö.

Pelle var en väldigt lugn empatisk och jordnära färdledare som jag helt klart skulle kunna tänka mig att resa med igen. Det jag uppskattade mest tror jag var att vi fick se alla delar av staden, rikt som fattigt ,vilket jag inte tror vi hade gjort om vi åkt dit själva. Och vilken skillnad det är från landsbygden till stan. Dagarna var proppade med aktiviteter allt från tempelövernattning till Nanta föreställning. Vi fick verkligen uppleva varenda del av den fina staden. Kommer helt klart att åka dit någon mer gång i mitt liv. Rekommenderar starkt!
Elsa, resenär hösten 2023.

Hej!
Jag är mamma till Elsa och hade ynnesten att få uppleva Sydkorea och Seoul med henne och Världens Resor. Seoul är så ofantligt stort att det kan vara svårt att ta in och förstå, även att hitta saker att se och uppleva, för att inte tala om att ta sig fram utan att tala språket. Att ha Pele med som färdledare var ovärderligt, han tolkade staden åt oss, inte bara språket utan även vad vi såg och hur staden fungerar i stort och smått. 

Det är något väldigt speciellt att resa med barn/ungdomar, man ser och upplever saker en inte skulle gjort om det bara var vuxna med på resan. Vi hade en resplan med allt vi skulle göra men eftersom vi hade ungdomar med så blev det lite förändringar, tex när vi gick genom Seoul så hittade de spännande katt caféer, marknader, butiker som säljer snigelkrämer, K-pop statyer mm som skulle undersökas. Tyckte om att det fanns så mycket förståelse för att det var ungdomarnas resa att det aldrig blev ett nej vid dessa fynd som ej var med i programmet. 

En av höjdpunkterna var besöket hos buddhistmunkarna där vi fick vara tysta under våra måltider, gå på pilgrimsvandring, meditera och Elsa fick munken att ”dabba” (ungdomarna vet vad det är) se bilden. De var så öppna och nyfikna, både munkarna och ungdomarna! Många diskussioner under vår pilgrimsvandring och utbyten om hur munkarna lever och hur ungdomar lever i Sverige. 

En annan höjdpunkt var mötet med de andra familjerna, åldrarna på ungdomarna var ganska lika och de hade så mycket utbyte av varandra. 

Uppskattar också bredden på upplevelser, både ytligt och roligt till besöket vid den demilitariserade zonen (DMZ) som sträcker sig närmare 25 mil längs gränsen till Nordkorea. Vid DMZ fick vi fick en introduktion av militärerna på plats om historiken bakom zonen, väldigt spännande.
Ulrika, resenär hösten 2023.

Hej!
Eftersom vi varit i Sydkorea och Seoul tidigare utan barn visste vi före vår resa att det är en enormt stor stad och inte helt att lätt navigera i på egen hand bland utbudet av saker att göra och se. Därför var vi väl medvetna om att vi skulle få en bättre upplevelse med ett välplanerat program och en guide som kan staden, regionen och kulturen utan och innan. Denna känsla fick vi sen bekräftat genom vår resa med Världens resor. Med guiden Peles enorma kunskap om landet, kulturen, Seoul och språket fick vi en reseupplevelse vi aldrig kommer att glömma och vi har nu många fina minnen att blicka tillbaka på. Det blev en extra bonus att vi hittade en resa som var anpassad för ungdomar. Att på åtta dagar få se så många olika delar av Seoul och vara med om aktiviteter såsom koreansk matlagning, karaoke och koreansk ”non-verbal” föreställning med musikalitet av högsta klass till att få komma utanför staden och uppleva både DMZ och ett dygns vistelse i buddistiskt tempel är helt enastående.  Vi som reste var två föräldrar med tre tonåringar i åldrarna 18, 15 och 13 år och vi vill nu alla väldigt gärna åka tillbaka till antingen Sydkorea eller få möjlighet att upptäcka Japan på samma sätt.
Maria, resenär hösten 2023.

Oryxantilop strosar bland sanddynerna 

När jag vaknar tidigt på morgonen i min kupé rullar tåget redan genom Namiböknen. Utanför fönstret ser jag ett antal Oryxantiloper och Springboks i det torra landskapet. Efter ett tag passerar vi ett strutspar med relativt nykläckta ungar, redo att ta emot dagens första solstrålar. Jag gör mig redo och går till restaurangvagnen för att äta frukost. Det serveras alltid fruktsallad, ost, charkuterier, bröd samt ägg. Den här morgonen väljer jag Eggs Benedict. Vi närmar oss Aus där tåget kommer att stanna och idag ska vi besöka den gamla gruvstaden, nu spökstaden, Kolmanskop samt staden Lüderitz vid Atlantkusten. 
Kolmaskop, en gång en diamantstad 

För många år sedan, på min allra första resa genom Afrika, tog jag mig genom kontinenten från norr till söder med en kombination av cykel, buss, tåg och båt. Jag var lite mer äventyrlig på den tiden men fastnade redan då för att åka tåg i Afrika. Nu har jag lett resor i södra Afrika i 10 år och min fascination av kontinenten; dom glada och vänliga människorna, djurlivet, musiken, dansen och den fantastiska naturen har bara vuxit sig starkare för varje år. Att vi nu erbjuder riktiga tågresor genom länderna i södra Afrika känns helt fantastiskt.  
Våra två tågresor tar oss genom Namibia, Sydafrika, Swaziland, Mocambique och Zimbabwe

Det här är inte en vanlig resa där vi transporterar oss med tåg mellan olika sevärdheter, här är tågupplevelsen i sig minst halva upplevelsen. En typisk dag ombord börjar med att vi efter frukost kliver av tåget för att med buss göra en längre utflykt. Variationen är stor; ena dagen är det en spektakulär naturupplevelse, nästa dag ett historisk eller kulturellt mål, ibland en stad och såklart många safariupplevelser. Medföljande guider ger oss många kunskaper och lunch äter vi ofta på någon fin lodge vid utflyktsmålet. Tillbaka på tåget erbjuds Afternoon tea och lite lugn och ro innan vi på kvällen byter om och samlas till en härlig fyrarättersmiddag där vi erbjuds olika viner som matchar menyn. 
Baren och längst bort i bilden hittar man observationsvagnen. 

Shongololo betyder tusenfoting på Zuluspråket och är ett väldigt passande namn då tåget är väldigt långt och inte går särskilt fort. Eftersom det här är vårt rullande hotell så packar vi bara upp väskan en gång. När vi är på tåget är det populärt att ta in landskapet från den öppna observationsvagnen längst bak, inte minst när solnedgången närmar sig. På många platser ser vi vilda djur utan att vara i närheten av en safaripark.  
Det händer att vi ser elefanter från tåget
 
Vi kan i dagsläget erbjuda två resor med Rovos Rail och Shongololo. Tågresan som börjar eller slutar vid dom mäktiga Victoriafallen tar oss till fyra olika länder där vi besöker Krugerparken, Panoramarutten och dom fantastiska ruinerna Great Zimbabwe. På tågresan genom Namibia och Sydafrika får vi många spektakulära naturupplevelser som sanddynerna vid Sossusvlei, Fish River canyon och spökstaden Kolmanskop. Namibiaresan ger oss mer tid på tåget att ta in dom spektakulära landskapen. Gemensamt för båda resorna är den lyxiga och unika tågupplevelsen. 

Bekväma hytter med dusch och toalett

Välkomna ombord på en oförglömlig tågresa! 
Mathias Buskas, färdledare i Södra Afrika 

Tåget rullar in till stationen på minuten. När dörrarna öppnas väller den kyliga luften in i vagnen och påminner om att det är helt andra breddgrader än under gårdagen i Tokyo. Vi är på Japans nordligaste ö Hokkaido. Ön som dels är känd för sin pudersnö under vintermånaderna, men framför allt för att vara hemvisten för den japanska ursprungsbefolkningen Ainu. På lite drygt tre veckor kommer vi att resa 260 mil från staden Hakodate här i norr, till Kagoshima i söder. En resväg lika lång som avståndet mellan Stockholm och Rom.
Vi rör oss nästan dagligen mellan nya platser. Knappt har vi hunnit packa upp förrän vi ska packa ner. Vi lämnar havsbris, fiskmarknader och svala kvällar bakom oss i Hakodate och tuffar vidare ner mot varma havsbad med utsikt över horisonten.

Furofushi onsen är ett av Japans kanske kändaste badhus-hotell. Det något speciella namnet betyder bokstavligen ”inte åldras, inte dö” på japanska, vilket antyder att det är en slags helig graal i form av ett badhus. Efter att ha tagit del av mineralrikt badvatten från bergen och komplimanger för hur väl vi passar i våra enklare kimonos är det återigen dags att röra sig vidare. Några år yngre och vid god vigör. Och om någon av resenärerna tvivlade på inrättningens föryngrande egenskaper var dessa som bortblåsta när hotellets något äldre fanbärare ihärdigt sprang efter vår buss med hotellflaggan i högsta hugg för att säga adjö.

Ett par tågstopp senare är vi i Tokyo. Världens folkrikaste metropol med omkring 40 miljoner invånare. Vid ankomst går pulsen upp i samma stund som vi kliver av tåget. Havsutsikten har ersatts av ett hav av människor. Vi befinner oss på världens kanske mest trafikerade tågstation Shinjuku där nära 4 miljoner människor passerar varje dag. Och medan vi rör oss i grupp mellan kostymklädda japaner och avantgardeklädda ungdomar undrar jag inte om tågstationer som dessa är en del av upplevelsen med Japan. För trots att vimlet kan verka både stressigt och överväldigande till en början förbytts detta när man samtidigt ser hur vördnadsfullt människor beter sig i förhållande till varandra.

Man låter bland annat folk gå av tågen innan man kliver på, pratar inte högt inne i vagnen och står dessutom prydligt uppradade på ena sidan i rulltrappan. En enorm respekt för både regler och sina medmänniskor, helt enkelt. Som en omedveten hyllning till allt detta, och oss själva (vi tog oss faktiskt igenom världens mest trafikerade station med bravur) firar vi dagen efter med att äta en gemensam lunch i det pulserande området Harajuku. Och på just denna restaurang lagar vi maten själva.

Efter en kortare genomgång av dagens lunch som är en japansk pannkaka vars anor sträcker sig tillbaka till 1500-talets buddistiska ceremonier, vispar vi om i smeten och drar igång elden under stekborden. Tankarna förs snabbt till känslan av ett asiatiskt kök i samma stund som rummet fylls av dofter av grönsaker, ägg, kött och skaldjur. Och knappt hinner berättelsen om den buddistiska ceremonipannakan sjunka in förrän vi återigen hoppar på tåget och rör oss söderut med Shinkansen mot Kyoto. En stor del av vårt besök kommer att handla om buddistiska tempel och shintohelgedomar. Och under vår vistelse besöker vi dels de traditionella Geishakvarteren och några av de över 2000 tempel och helgedomar som finns i staden.

Miyako, Heian-kyo, eller Kyoto som staden numera är känd som, var Japans huvudstad mellan 794 – 1868. Under de första århundradena blomstrade det kulturella livet i staden, och både poesin och litteraturen flödade. Världens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs som ett resultat av just detta. Och medan vi promenerar förbi traditionella trähus där det serveras japanska teer med matchasmak och gröna blad, sitter affischer med Genji uppsatta som en påminnelse att världens äldsta casanova och romantiker än i dag är lika aktuell som då.

Efter två dagar lämnar vi shinto och buddhism bakom oss i Kyoto och ger oss ut mot den japanska landsbygden. Utanför tågfönstret vittnar omgivningen stundtals om ett fenomen vi också ser i Sverige. Tomma skolbyggnader, övergivna hus och vägar som vuxit igen. Avbefolkningen är en stor utmaning även i Japan, och det är därför inte särskilt förvånande att människor som bor här försöker komma på egna lösningar för att hålla sina samhällen vid liv.

Byn av fågelskrämmor är ett exempel på detta där en av invånarna, Ayano Tsukimi, dekorerat hela samhället med hemmagjorda fågelskrämmor i mänsklig storlek. Genom detta initiativ har hon lyckats rikta inte bara det inhemska strålkastarljuset mot sin födelseort, utan också det internationella. När vi träffar henne frågar jag lite skämtsamt hur det ser ut med invånarantalet nu när hela staden är fylld med fågelskrämmor. - Kom ihåg att det är fågelskrämmor, inte människor säger hon med ett leende.

Fågelskrämmorna som är utplacerade i busskurer och byggnader börjar mer och mer se ut som människor när skuggorna döljer deras konturer, och vår chaufför säger att det är dags att åka vidare innan det blir för mörkt. Medan vi åker uppåt i dalen hör man hur trädgrenar stryker taket på bussen, och efter en kort resväg stannar vi för kvällen. Det blir alldeles tyst uppe bland bergen i den japanska Iyadalen. -Ni femton är de enda som är här uppe just nu, säger han.

Han har kört sträckan upp till de nyrenoverade stugorna otaliga gånger. Och det märks. Inte enbart för att han med vana händer tagit oss upp längst med smala vägar som ur en Indiana Jones-film. Utan framför allt för att han i samma veva som vi stannar tittar ner i telefonen medan resten av oss inte kan släppa blickarna från den storslagna naturen bredvid oss. Och medan vindarna sakta men säkert för de låga skymningsmolnen över daltopparna påminner de om vår egen resa genom landskapen. Vi är just nu omkring halvvägs in på tågresan genom hela Japan.

En av höjdpunkterna med resan ”Med tåg genom Japan” är den stora variationen mellan platserna vi besöker. För vem kan annars vakna upp på morgonen bland dimmiga berg för att på bara några timmar promenera längs med avenyer av palmer som dansar i kvällsvärmen? Den stora tågresan är inte bara en resa genom tid och rum, utan också en resa mellan otroliga kontraster.

När palmerna vinkat oss adjö i nästa stad Kochi har vi upplevt den lokala marknaden, botaniska trädgårdar och spontana möten med festivaldeltagare i färggranna kläder. Vi har nu resans längsta tågfärd framför oss. Men, som ni kanske känner till, är det japanska snabbtåget Shinkansen en resa i bekvämlighetens tecken. En sträcka på några timmar blir därför inte särskilt utmanande eftersom vi har gott om benutrymme i bekväma säten. Vi lutar oss därför bara tillbaka och njuter av att färdas i omkring 280 km/h förbi upplysta städer och vackra landskap.

När vi anländer till Kagoshima har tåget tagit oss till resans sydligaste punkt. I Japan är denna stad mer eller mindre synonym med Sakurajima. En av många aktiva vulkaner i Japan. Dagen efter vår ankomst befinner vi oss därför på en båt på väg ut till denna vulkan-ö. I luften doftar havsbris, svavel och en hel del spännig. För det är inte varje dag man får chansen att åka ut till en vulkan som bara månader tidigare hade ett mindre utbrott.

När vi närmar oss resans sista destination Osaka, som också är Japans andra största stad, är det omöjligt att inte dra paralleller till relationen mellan Göteborg och Stockholm. Osakaborna kan många gånger tycka att Tokyoborna är lite väl fina i kanten, och de har ingenting emot att själva anklagas för att ha lite väl vassa tungor. Göteborgshumorn med de snabba replikerna och vitsar har nämligen många likheter med den rappa humorn i Osaka. Det är därför inte så konstigt att komikereliten inom populärkulturen i synnerhet kommer från området omkring Kansai i vilket Osaka ligger.

Osaka sticker också ut på helt andra sätt. Bokstavligen talat. Här finns nämligen Japans högsta skyskrapa med sina 300 meter. Som ett farväl till Japan åker vi den sista dagen upp till observatoriet för att blicka ut över megastaden genom panoramafönster. Väl uppe med blickarna ut över en stad som inte tycks ta slut vid horisonten blir det samtidigt slående uppenbart. För trots att vi rest över halva jordklotet genom hela Japan har vi ännu en hel värld kvar att uppleva. Och vart den resan bär av hjälper vi här på Världens Resor mer än gärna till med att planera.

Vincent Rodin
Färdledare 

Jennys man BJ på Pikey Peak, varifrån man får underbara vyer över Mt Everest

I Nepal finns åtta av världens tio högsta berg, men även 125 olika folkgrupper som talar 123 olika språk, en oändlig mångfald av kulturer, högtider, klädedräkter, musik och dans. I Nepal finns alltid ett nytt ställe att upptäcka, och Nepal Tourism Boards slogan lyder ”Once is not enough”!  
Oväntade möten med folk är alltid en av de största glädjeämnena med en resa till Nepal
 
Jag kom till Nepal för 16 år sedan, och har sedan dess inte lämnat landet under några längre perioder. Det som lockade mig var mystiken kring Kathmandus gränder och tempel, den fantastiska naturen, men allra mest, det vänliga folket. Miljön kändes otämjd och naturlig på ett sätt jag sällan upplevt, trots mina många resor i världen. 
Patan, en av de tre gamla kungadömena i Kathmandudalen

Under åren har jag lärt mig, inte bara att kommunicera flytande på nepali, utan även lärt mig så mycket om kulturen och fått en djupare förståelse för landet, och detta främst genom de vardagliga samtalen och det aldrig sinande småpratandet. Här talar man med varandra, med den som råkar sitta bredvid, var man än är. Och man skämtar, skojar och skrattar. Nepal är ett charmigt land som är lätt att tycka om. 
Jenny i samspråk med en bybo. 

Våra vandringar i Himalaya går både genom grönskande byar och upp till fina utsiktsplatser. Vi vandrar i världens högsta bergskedja och trots de många backarna så är belöningen väl värd mödan. Utsikten över kullar i olika blå nyanser med de snöklädda topparna som den ultimata bakgrunden. På våren är sluttningarna täckta av rosa rhododendronblommor i stark kontrast mot den torra naturen.  
Rhododendronbuskarna nedanför Poon Hill. 
 
Tack vare landets stora höjdskillnader, från det platta låglandet, upp till världens tak och högsta punkt, 8848 möh, är floran och faunan enormt varierad. Under våra vandringar i bergen finns till exempel chans att se den färggranna nationalfågeln himalayamonal, en fasan som bara finns här högt uppe i bergen, och ofta svävar stora rovfåglar av olika slag högt över våra huvuden.
Himalayamonal, en annan färgklick som vi kan möta under vandringen. 

I ett land där de ekonomiska möjligheterna för människor utan utbildning är ytterst begränsade, ger turismen arbetstillfällen och vi har möjlighet att påverka genom att ge vår vandringspersonal, som till stor del består av kvinnor, ett arbete med schyssta villkor.  
Utsikten äver Dhaulgiri, en av Himalayas toppar över 8000 m. Från Poon Hill tidig morgon. 

Välkomna hit för att uppleva detta fantastiska land tillsammans med oss!  Under 2024 leder Jenny Stora vandringsresan till Nepal nu i mars, Vandra vid Mt Everest i april samt Höstvandring i Annapurna och Till fots i Himalaya i november. Resorna planeras även för 2025. Dessutom kommer Jenny också leda resorna Östra Bhutan i början av oktober. 

Jenny Adhikari (här med dottern Agnes), färdledare och företagare i Nepal 

Pilgrimer på väg nedför Haguro San vid de tre heliga bergen i Dewa 

Vi på Världens Resor brinner för Japan. Fyra av oss på kontoret har bott i Japan och talar språket.  Våra samlade kunskaper och kärlek till landet gör att vi kan utveckla vårt utbud av spännande rundresor som rör sig över hela landet. Vandring är något vi gillar och vi har själva gått alla etapper som vi har med på våra fyra vandringsresor. Här en kortare introduktion till dessa resor. 
Strövtåg i Japan (april) 
Längs samurajleden Nakasendo från Magome till Tsumago

Vår första strövtågresa i Japan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo. Däremellan är det en härlig blandning av nio vandringar längs gamla samurajleder, Japans viktigaste pilgrimsstråk, kustvandringar och vandring vid Mt Fuji. Resan går i mitten av april, då körsbärsträden fortfarande blommar på flera ställen vi kommer till och dessutom har azalean börjat blomma - en härlig färgprakt! Många fina kulturvandringar som är mellan 6 och 15 kilometer långa.
Vid bergen i Yoshino blommar körsbärsträden senare och passar för vår resa Strövtåg i Japan

Strövtåg i norra Japan (oktober) 
Nikko, ett av flera världsarv på resan Strövtåg i norra Japan  

Resan börjar och slutar i Tokyo och vi rör oss sedan till de största kulturskatterna norr om Tokyo. Här strövar vi bland världsarven Nikko där alla gamla shoguns ligger begravda i cederskogen, Dewas heliga berg och tempelstaden Hiraizumi med några av landets främsta tempel från 1100-talet. Vi färdas med båt bland tallöarna runt Matsushima och längs Mogamifloden. På denna resa följer flera av vandringarna i spåren av Japans främsta haikupoet, Basho. Många nätter med heta källor blir det också. Vår enklaste strövtågsresa med 8 vandringar mellan 6 och 11 km. 
Flera av de ställen vi bor på under resan har heta källor
 
Strövtåg i södra Japan (november) Yakushimas trolska miljö med mossa och cederträd som kan bli uppemot 7000 år gamla

Vår strövtågsresa med den mest dramatiska naturen. Resan börjar i Kyoto och avslutas i Tokyo, men går framför allt till de sydliga öarna Shikoku och Kyushu. På Shikoku går vi mellan tempel på en del av landets viktigaste buddhistiska pilgrimsled. På Kyushu gör vi ett besök vid den mäktiga vulkanen Aso (kalderans omkrets är 120 km) samt vandrar över fyra vulkaner vid Karakuni dake. En annan höjdpunkt blir den trolska ön Yakushima med cederträd som är uppemot 7000 år gamla. En dag cyklar vi också över sju broar och åtta öar för att komma till Shikoku på en cykelled som kallas för en av världens främsta. 9 vandringar från 6 till 15 kilometer. 
På cykel på väg till Shikoku. Shimanami kaido kallas för en av världens vackraste cykelleder. 
Vandra i Japan med Mt Fuji (juni)
Kustvandring på Rebun, Japans nordligaste ö

Vår tuffaste vandringsresa till Japan går under sommaren när klimatet är gynnsamt på Japans nordligaste ö, Hokkaido, samt att vandringsperioden uppför Mt Fuji har hunnit börja den 1:a juli. På Japans två nordligaste öar, Rishiri och Rebun, hinns både kustvandringar och vulkanbestigning med. Vid Dewa sanzan går vi över tre heliga berg tillsammans med mängder av pilgrimer. Resan avrundas med att vi går uppför Mt Fuji med en övernattning på en vandringslodge på väg upp. Att se soluppgången från Mt Fuji blir en magisk avslutning. 8 vandringar som kan vara uppemot 20 km  långa. 
På väg upp till Mt Fuji

Text: Jörgen Fredriksson, van vandrare i Japan

När jag för tjugo år sedan flyttade hem från två års biståndsarbete i Kambodja, fick jag chansen att leda en resa längs Mekongfloden för då nystartade Världens Resor. Redan då njöt jag av att upptäcka spännande miljöer som passerade revy medan lugnet infann sig i takt med att vi stilla flöt fram på vattenmassornas kontemplativa lunk på väg mot havet. 

Muang Ngoi i norra Laos, biflod till Mekong

Mycket vatten har runnit genom floden sedan dess och många andra spännande resor med härliga reskamrater har det blivit under åren i takt med att Världens Resor har utvecklats. Och det känns extra roligt att jag nu är inbokad att leda inte mindre än tre andra kanalbåtsresor inför säsongen 2024!   Vår kanalbåt Danielle som vi färdas med i Bourgogne

Bourgognes kanaler 
Det hela börjar i maj med kulinarisk resa genom Bourgognes kanaler för att upptäcka vingårdar och pittoreska byar längs vägen. Det är en särskild känsla att få besöka gamla gods där familjer i flera generationer arbetat i samklang med naturens förutsättningar för att odla och vårda de ibland uråldriga vinstockarna och sen få samlas i gårdens källarvalv för att smaka av några av produkterna i dess rätta element.
Det blir flera vingårdsbesök och ombord ingår vin från utvalda leverantörer 

Därefter får vi ofta en tur till de charmiga lantliga byarna som ligger utströdda i landskapet innan vi återvänder till båten där vår franske kock har förberett ännu en festmåltid att smaka av ihop med traktens drycker.  För att balansera de olika intagen kan man bryta av lunken ombord med att istället gå av båten och promenera eller cykla ängs de stigar som de gamla pråmdragarna använt genom årens lopp. 
Bekväm lounge där vi smakar goda viner och ser livet passera förbi utanför

Provence 
I juni blir det en liknande resa men den här gången i Provence och det av Taube besjungna Camargue – ett fantastiskt naturområde vid Rhôneflodens delta där vildhästar och svarta tjurar trängs med rosa flamingos. Efter en introduktion till Provence i det antika Arles får vi förutom båtliv och naturupplevelser också flera besök i de kustnära byarna i området som bjuder på såväl konst- och arkitekturupplevelser som färska skaldjur. Arles gamla stad med den stora romerska amfiteatern 

 I de bördiga markerna får vi också se de mångåriga olivträden som van Gogh så gärna målade av under sin mycket produktiva vistelse i trakten – om vi inte har hans fallenhet för att måla kanske vi nöjer oss med att titta in på olivoljeproduktionen och smaka av denna gyllene olja. 

Vår båt i Provence. Soldäck eller medhavda cyklar väljer du själv.  

Skotska höglandet 
En helt annan sorts kanalbåtsresa bjuder Skottland på i augusti där vi tar oss an The Caledonian Canal som förbinder Atlanten med Nordsjön via en diagonal passage genom bl a den mytomspunna Loch Ness.
På Caledonian Canal färdas vi med speciellt utformade pråmar med plats för bara 12 gäster 

Även om det brittiska köket inte riktigt har samma kulinariska lockelse som det franska, så får i alla fall den djärve chansen att smaka på den traditionella och mycket lokala Haggisen – en fårmage fylld med diverse ingredienser och toppad med whisky! Nu är det kanske i första hand den dramatiska och vackra naturen som lockar oss  Skottlandsresenärer. Höga berg och djupa dalar fulla av frodig växtlighet gör vandrings- och cykellederna till fantastiska utflykter som bidrar till att man nöjd och rosig om kinderna återsamlas ombord för de gemensamma måltiderna innan man kanske ljuger lite om dagens strapatser i den lilla självservice-baren ombord eller på någon lokal pub där man kan socialisera med de alltid lika vänliga ortsborna.
Varje dag väljer man om man vill vandra, cykla eller bara ta det lugnt på pråmen

På den här resan stannar vi inte på båten hela tiden utan gör dessutom avstickare med buss, färja och tåg för att utforska den vindpinade gamla vikingaön Isle of Skye där dramatiska klippor skapar vidunderliga vyer för häftiga vandringar. Vi hinner dessutom med besök i charmiga Oban på västkusten innan allt avslutas med stadspromenad och avskedsmiddag i det vackra och ståtliga Edinburgh på ostkusten. 
På resorna ser vi också det dramatiska landskapet på Isle of Skye. 

Välkomna ombord! Björn Tedeman, färdledare, valobservatör och allt-i-allo här i världen 

Det var den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson som flytt landet men som återvände med sina skepp till hamnen i Selånger för att vandra med sin här till Norge för att återta makten. De vandrade längs den nuvarande leden och kom till Stiklestad i Norge den 29 juli 1030 där dom mötte en fiendehär och i slaget stupade Olav som sedermera begravdes i Trondheim som då hette Nidaros, och där blev han helgonförklarad.

På vår vandring följer vi Olav Haraldssons väg från Selånger till Trondheim. Vi går inte alla 58 milen men väl ca 13 mil på 8 dagar, resten fuskar vi med buss, båt och tåg för att kunna begränsa resan till totalt 11 dagar. Då S:t Olavsleden passerar mina härliga hemtrakter var det lätt att välja ut guldkornen med de sträckor där leden är som vackrast.

Bland annat passerar vi Borgsjö med S:t Olavs källa, vackra byn Stavre där vi äter lunch på Båtshaket och åker med en av Sveriges äldsta ångbåtar till Gällö där vi också ser den unika skidtunneln.

Vi går till Frösön där vi besöker kyrkan och Peterson-Bergers sommarhagen. Vi får fjälluft i Duved och vid Tännforsen och efter det vandrar vi kanske den allra vackraste delen då vi går över fjället från Skalstugan och förbi gränsen till Norge. 

Vi kommer att vara på plats i Stiklestad den 29 juli på dagen 994 år efter slaget och får se ett stort spel med hästar och skådespelare som återger slaget, och avslutar med att besöka Nidarosdomen där vi får en guidad tur och vårat snygga certifikat som visar att vi gått över 10 mil av leden.

Följ med mig "hem" och upplev en mycket trevlig och vacker vandring i sommar. Du behöver ha normalgod kondition och vandringsvana för att njuta av resan. Vi vandrar som sagt 13 mil på 8 dagar men utan stora nivåskillnader. Du bär bara det du behöver under dagen, resten av bagaget har vi transport till.

Lars Arvidsson
Färdledare och reseproducent. 

Det finns väl inget annat ställe på jorden som är så förknippat med konsten som Provence? Även för den som inte är så hemma i konstens värld så har det säkert varit svårt att undvika namn som Picasso, van Gogh, Chagall, Matisse och Cezanne. De har alla gemensamt att de har bott och verkat i Provence och alla dessa konstbjässar har också sina egna muséer i Provence. 

Sjukhuset i Arles där van Gogh vistades efter sin "öronincident" 

Vi är många som besökt dessa muséeer och njutit av dem under årens lopp och fortsätter göra så. Det som ändå gör en konstresa till Provence så oerhört intressant i dessa dagar är att kunna lägga till vad som kommit till på senare år. När det idag byggs nya fantastiska konstanläggningar är det framför allt privata initiativ av miljardärer som ligger bakom dessa satsningar. Så är även fallet i Provence.

Det vackra utställningssgalleriet på Chateau La Coste skapad av Renzo Piano

Chateau La Coste är en vingård som började ta form 2002 och fortsätter att växa för varje år som går. Som huvudarkitekt till satsningen har man valt den japanska arkitekten Tadao Ando. Utöver några få mindre gallerier är den stora konstsatsningen utlagd längs en två till tre timmars lång promenad på vingården. Några av världens största arkitekter som Frank O Gehry, Kengo Kuma, Jean Nouvel, Renzo Piano och Tadao Ando själv har fått skapa verk som är lika stora delar arkitektur som konst. 

Hiroshi Sugimotos skulpturala verk utanför Tadao Andos byggnad, Chateau La Coste

Andy Goldworths mycket speciella rum, Oak Room

Det är en underbar promenad fylld av överraskningar varje gång man rundar ett hörn. Här hittar man fina stenläggningar av Ai Weiwei, Andy Goldsworthys fågelboliknade Oak Room och Tom Shannons silverglänsande Drop. Att avsluta besöket på den lummiga terrassen med ett par riktigt goda glas vin från deras egen vinproduktion blir en perfekt avslutning på besöket.

Ett glas vin av det egenproducerade vinet, Chatea La Coste

Ön Porquerolles var en annan underbar bekantskap. 20 minuters båtresa från Tour Fondue når man den bilfria ön Porquerolles. Hit lockas massor av fransmän för att njuta av de fina sandstränderna och för att gå eller cykla längs den dramatiska kusten med flera så kallade calanque, som kanske lättast översätts till fjordliknande havsvikar.  

Den vackra bilfria ön Porquerolles

Sedan några år tillbaka har de fått en ny underbar huvudattraktion till ön, Fondation Carmignac, som öppnade upp sina portar 2018. I villan har de varje år en ny tematisk utställning med verk både från den egna samlingen men också inlånad konst och alltid är temat något som har med havsmiljön att göra. 

Bianca Bondis val i Villa Carmignac

Precis som med Chateau La Coste är det en plats där naturen, konsten och arkitekturen flyter samman. I parken som omger villan går man omkring i en timme för att se den samtida skulptursamlingen som finns här med bland annat roliga verk av Tom Friedman, Jaume Plensa, Jeppe Hein och Ugo Rondinone och många fler. Även här finns en fin servering i parken där man avnjuta ett gott glas cider eller annat.

Nils Udos La Couvée, placerad i skulpturparken kring Villa Carmignac

Arles har blivit känd som staden som har mest av det antika romerska av alla städer utanför Italien. Men den har också blivit känd som en fantastisk konststad med sina många kopplingar till van Gogh och att världens mest kända fotofestival äger rum här på 29 olika platser runtom i stadens kyrkor, cisterner, palats och parker. 

Från fotofestivalen i Arles 2015

Efter många års förseningar slog äntligen Fondation LUMA upp portarna 2021 och har även det blivit en av Frankrikes mest omtalade museer. Hela anläggningen som är 27 hektar stor har sex stora ombyggda industrilokaler samt en ny riktigt silverglänsande byggnad signerad Frank O Gehry. Likheterna till Guggenheim i Bilbao är uppenbara. 

Fondation Luma i Arles invigdes 2021

Maja Hoffmann är grundaren till museet har en enorm samling av samtidskonst och en försmak för konst som har en miljömedvetenhet. Här hittar vi verkligen konst som ligger i framkant av samtidskonsten i ännu en spektakulär omgivning. Olafur Eliasson och Carsten Höller tillhör de som fått skapa permanenta verk här. Annars är merparten av verken tillfälliga utställningar som antingen kommer från Maja Hoffmanns samlingar eller inlånat. Maja Hoffmann är också tätt förknippad med den stora fotofestivalen och på LUMA finns ett fantastiskt fotoarkiv från några av de senaste 50 årens absolut främsta fotografer. 

Underbara Fondation Maeght utanför Nice

Dessa tre fantastiska konstplatser är några av de som ingår i vår resa Konst i Provence. På resan får ni också möjlighet att besöka museerna för Chagall i Nice, Cezanne i Aix en Provence och van Gogh i Arles, liksom underbara Fondation Maeght som sedan länge förknippats med Giacometti och Miro.  

Jörgen med en av Jaume Plensas tre alkemister, Fondation Carmignac 


Jörgen, Vincent och Naima i Arles

Text: Jörgen Fredriksson

La Ribaute ligger i Barjac, två timmar norr om Arles. 

När jag var på Venedigbiennalen med Moderna Museets Vänner 2022 så hade Venedig utöver biennalen också en fantastisk utställning med Kiefers allra mest storskaliga verk inne i hjärtat av Dogepalatset. Anselm Kiefer fick täcka väggarna med sina arkaiska landskap och i taket hängde originalen av Tintoretto och andra mästare kvar. Att bara besöka palatset är en upplevelse i sig, men att få ta del av Anselm Kiefer här var både ödesmättat och storartat. 


Anselm Kiefer ställer ut i Dogepalatset, Venedig. 

Samma år var vi med Världens Resor för första gången till Ståhl Collection i Norrköping, Sveriges främsta museum för samtida konst i mitt tycke. På Ståhl Collection finns ett antal Anselm Kiefer och konstsamlaren själv, Mikael Ståhl, fick själv lägga ut texten om hans favoritkonstnär. 

 
Mikael Ståhl berättar om hur han började samla på Anselm Kiefers verk på 80-talet. 

Kiefer är en omdiskuterad konstnär som bearbetar det förflutna och teman som i modern tysk historia varit tabubelagda, inte minst då nationalsocialismen. Hans konstnärskap är sammansatt av filosofiska, religiösa och ekologiska funderingar som sammantaget blir till en världsbild. Hans färgskala är alltid i mörka dova toner oavsett om det rör sig om skulpturer, målningar eller installationer. Kanske inte låter så muntert, men det växer sig på en och hans färgsättning är jag själv helt såld på. 

Utställningen på Artipelag 2022. 

 2022 var också året då det för första gången kom en riktigt stor utställning av Anselm Kiefer till Sverige. Den största utställning som Artipelag haft till dags dato. Från att från början mest fått kritik för att utställningen var så dyr flockades folk till slut till den enastående utställningen. Vi var många som gick ned i källaren där för att få se filmen om La Ribaute, Anselm Kiefers enorma studiokomplex i Barjac i södra Frankrike. La Ribaute är en gammal industriell ödesmark som Kiefer under 30 års tid byggt om och som idag omfattar totalt 40 hektar (ca 80 fotbollsplaner) med 70 större konstinstallationer som alla är förbundna med varandra genom ett intrikat nätverk av stigar, tunnlar och underjordiska kryptor. 

 
La Ribaute, möjligt besöka sedan 2022. 

Sedan 2022 tar La Ribaute emot besökare på guidade visningar. Vi hade glädjen att ha vår första grupp på La Ribaute under 2023 när vi fick en specialvisning för Moderna Museets 100 Vänner. Nu under 2024 kan vi äntligen också erbjuda La Ribaute på vår nya samarbetsresa med SvDaccent, Konst i Frankrike - från Provence till Paris. 

Missa inte denna helt unika konstupplevlse! Besöket i Barjac kopplas ihop med andra storslagna konstupplevelser i Provence och Paris. Vi besöker dessa på konstresan Konst i Frankrike - Provence till Paris i september 2023. 

Yayoi Kusama med sina polka dots. 

Sedan år 2000 har ett 760 kvadratkilometer stort område som kallas Echigo Tsumari drivit ett enormt konstprojekt som medel mot utbredd avfolkning. Alla konstverken uppförs på bybornas mark och redan från starten har man jobbat enligt tesen att verken måste interagera med den lokala befolkningens vilja. Öppenhet och passion på bägge sidor är a och o. Engagemanget att rädda området från total avfolkning tog verkligen fart efter den stora Chuetsu-jordbävningen 2004 och de efterföljande årens enorma snömängder. Echigo Tsumari är ett av världens snörikaste områden och det är inte ovanligt med 6 - 7 meters snö om vintrarna. 

Ilya och Emilia Kabakovs The Rice Field

Det började som ett småskaligt projekt men nu inför den åttonde triennalen 2024 väntar man sig uppemot en miljon besökare till området. Det har verkligen bidragit till att området kommit till liv igen och att det är samstämmighet mellan konstnärer och bybor märks på den enormt goda stämningen man möts av överallt. Triennalen sägs vara världens största rent geografiskt med flera hundra konstprojekt utspridda bland terrassodlingarna och skogsdungar, i tempel och helgedomar, i gamla fina trähushus och övergivna gamla lagerlokaler. På flera håll i Japan har det vuxit fram en tradition att låta framstående arkitekter och konstnärer komma till landsbygden för att ta vara på flera hundra år gamla rivningsobjekt.

Mexikanska konstnären Damián Ortegas Warp Cloud

Vid varje triennal presenteras närmare 100 nya verk som läggs till de som redan finns på plats. Här finns konst av många stora världsnamn som Yayoi Kusama, Christian Boltanski, Chiharu Shiota, Ann Hamilton, Jaume Plensa, Anthony Gormley, Cai Guo-qiang och Lee Bul för att bara nämna några. 

Christian Boltanskis The Last Classroom

De två mest älskade konstverken är skapade av barnboksförfattare; Museum of Picture Book Art där konstnärerna Hachi och Seizo Tashima låtit göra hela skolan till ett slags seriealbum av målad drivved och där skolans tre kvarvarande elever när skolan stängde får liv i alla de olika rummen på ett oerhört färgglatt och inspirerande sätt. En annan uppmuntrande upplevelse är den taiwanesiska barnboksförfattaren Jimmy Liaos tågstationer som pyntats i samma stil som hans böcker. Oerhört uppskattat och har nu nästan nått kultstatus i området. 

 
Jimmy Liaos älskade stationsbyggnad Kiss & Goodbye

I flera av husen/konstverken går det dessutom att bo. Maria Abramovics Dream House, Det strimlade huset som Tokyos Skulpturuniversitet ommodellerat och James Turrells House of Light som vi bor i på varje resa vi kommer hit. Det är ett mycket rymligt hus med ett vackert japanskt bad och fin stenträdgård. Vi bor här helt själva och får en manual med exakta tider när vi ska öppna taket, sätta igång ljusshowen och lägga oss på rygg på tatamimattorna och bara njuta av skådespelet/konstverket (Sky Space) vid solnedgång och uppgång. Det är magiskt!  

James Turrells House of Light där vi bor en natt

Idag ombesörjs området till stora delar av Fukutake Foundation som satsar miljarder på konstprojekten både här och i inlandshavet. Det möjliggör att man rustar upp traditionella hus som är på väg att falla ihop, men också att man låter både japanska och internationella arkitekter som MRDV, Dominique Perrault, Hiroshia Hara, Tezuka Architects och andra komma hit och skapa både museer, konstverk och andra samlingsplatser, allt konstnärligt utfört. 

Museet MonET under 2018 års triennal. 

Den kinesiska arkitektgruppen MAD gjorde 2018 års mest enastående konstskapelse. En gammal nedlagd tunnel om 750 meter fick liv igen när arkitektgruppen skapade ett konstverk baserat på de fem elementen. I slutet av tunneln som vi går genom är det vattnet som är elementet och dessutom slutmålet för promenaden. Ljussättningen och att få se vattnet tillsammans med öppningen ut mot en av Japans vackraste raviner är en underbar upplevelse. 

MADs Tunnel of Light. En 800 meter lång tunnel med flera konstverk. 

Nya konstverk tillkommer hela tiden. Nu under 2023 när jag besökte området så fick jag möjligheten att besöka ett nytt verk placerat på toppen av Matsudaiberget. Här har de byggt en borg där tre olika konstnärer fått varsin våning att pryda med olika konstverk; Ester Stockers svartvita konstverk Perspectives of Longing, Toyofuku Ryos tehus i guld och högst upp ännu ett verk som karvats ut av Skulpturhögskolan i Tokyo. Med kisel har de skapat ett underbart verk som kallas Shedding Time. 



Ester Philips verk på 1:a våningen överst och Shedding Time nedan. 

Landskapet i Echigo Tsumari är enastående med enorma terrassodlingar och vackra floder som rinner genom de djupa dalgångarna i nordöstra Japan. De flesta hus vi besöker ligger oerhört vackert, ofta högst uppe på ett berg eller mitt i risterrasserna, vilket gör att upplevelsen också blir en fin naturupplevelse. 

Resan konst i Japan kommer att gå i oktober 2024.  

Text och bild: Jörgen Fredriksson, delägare och grundare Världens Resor 

Fler bilder från Echigo Tsumari

Ann Hamiltons Air For Everyone

Hachi och Seizo Tashimas skola. Picture Book Art. 

Ubusuna House - ett av flera hus som tagits om hand och blivit hem för konst istället.

Första norrskenet - Ivalo, Finland

Våra mysiga stugor har uppvärmt fönsterglas för att hålla snön borta och sikten fri mot himlen

Det är sent på kvällen i de specialbyggda stugorna med glastak i Ivalo. Jag ligger på rygg i sängen och summerar intryck från resan så långt. Båtresan från Stockholm, den snöiga promenaden genom Helsinki och det bekväma nattåget upp till vintriga Rovaniemi.

Under stadsrundturen i Helsinki promenerade vi genom den fantastiska biblioteksbyggnaden Ode - helsingforsbornas älskade nya vardagsrum.

Jag har fått njuta av min absoluta favorit, karjalanpiirakka, karelsk pirog, inte mindre än fem gånger redan. På frukostbuffén ombord på Silja Line, på ett lyxigt café i Helsinki med tillhörande äggsmörkräm, i tjusiga saluhallen nere vid hamnen serverad med modern twist, som medhavd matsäck från ett lokalt bageri till resan med nattåget och så slutligen favoriten med potatismos istället för ris vid på en bensinstation nånstans på väg mot Ivalo.

Jag missar inget tillfälle att äta en karelsk pirog, karjalanpiirakka.

Dagarna i Ivalo har varit innehållsrika. Gruppen har varit iväg på hundslädestur medan jag åkt spark och, för första gången någonsin, vinterbadat i en isvak uppvärmd i en finsk träbastu som står mitt på den frusna ån.

På sparktur genom vinterlandskapet

Nästa utflykt gick till muséet Sami Siida i Inari där vi fått lära oss om finska Sápmi på guidad tur. Den moderna och pedagogiska huvudutställningen ger med ljud- och ljusprojektioner en suggestiv inblick i de samiska åtta årstiderna och samernas närhet till naturen. Över glasmontrarna med intressanta artefakter, utsökt hantverk och videoklipp med samiska röster svävar ett mångfärgat konstverk med bågar av tygremsor likt ett norrsken. Det bådar gott, tänker jag.

Vår guide berättar om samiskt liv under norrskensinspirerade konstverket på Sami siida-muséet i Inari.

Kvällen innan blev vi hembjudna på middag hos finska familjer, en fantastisk och unik upplevelse. Vår buss körde genom skog, byar och villaområden för att släppa av grupp efter grupp som efter noggrann planering utifrån kostpreferenser och intressen parats ihop med en lämplig finsk värdfamilj. Vår minigrupp är den största och vi får besöka kocken Mikko och hans fru Sisko som tar emot i sin villa. Efter rundtur i huset där familjens två (!) bastur stolt visas upp slog vi oss ned till bords. Vi smakar hemlagad saft, en härlig trerättersmeny och samtalar om hur vardagslivet långt ovan polcirkeln i Ivalo ter sig.

Hemlagat blir det när vi blir bjudna på middag hos finska familjer i Ivalo.

Efteråt vinkar Sisko och hennes lilla ivriga hund oss farväl när bussen hämtar upp oss för återfärd till vårt hotell. Stämningen i bussen är hög när alla turas om att berätta om just sina upplevelser hos de gästvänliga värdarna.

Utsikten genom glastaket i min stuga i Ivalo.

Åter på hotellet är det äntligen dags att försöka smälta alla intryck och få en god natts sömn innan vi imorgon reser vidare mot norska kusten. Sängen är bekväm och står mitt under det konformade glastaket som vetter mot norr, så jag kan se den klara natthimlen liggandes på rygg. Men plötsligt plingar mobilen till. Det är hotellets egen norrskensapp som markerar att aktiviteten ökar och därmed chanserna att se norrsken. Jag skyndar mig att texta till gruppen, så att alla som är fortfarande är vakna ska kunna uppleva norrskenet. Resegruppen har nämligen skapat en gemensam WhatsApp-grupp så att den som ser något kan avisera de andra. Men det är först när jag ställer mig upp från den sköna sängen och kikar ut genom fönstret som jag ser en svagt grönfärgad strimma lågt parallellt med marken. Men så växer den och blir till en lång skimrande båge som böljar fram och tillbaka mellan de svarta trädtoppssiluetterna. Under en halvtimma betraktar jag ljusspelet innan jag somnar nöjd över att resan redan nu officiellt gjort rätt för sitt namn.

Norrsken över grantopparna i Ivalo.

Morgonen efter utbyter vi nattliga erfarenheter. Några har sovit genom hela skådespelet, medan andra tog på sig vintermunderingen och gav sig ut i vinternatten. Resan har just börjat så vi har flera chanser, tröstar vi de som somnat tidigt.

Andra norrskenet - På Barents hav med Hurtigruten

Hurtigruten tillhör de där klassiska upplevelserna som varje välberest person bör ha provat på minst en gång. I över 120 år har kustlinjen från Bergen i söder till Kirkenäs i norr trafikerats för att transportera resenärer, gods och post. Nu är det äntligen dags för min premiär ombord och vår resa går söderut.  

Hurtigruten lägger till vid flera hamnar längs den nordnorska kusten för att lasta på resande och varor.

Det är isande kallt och kulingvarning när vi kliver ombord i Kirkenäs på det karaktäristiska blåröda skeppet som trafikerar linjen Hurtigruten. Vårt skepp heter Nordkapp efter den nordligaste udden som vi kommer att passera nån gång under natten. Än är mitt på dagen och vi kommer att tillbringa ett drygt dygn ombord innan vi anländer Tromsö strax innan midnatt. Vi kommer alltså att sova en natt i våra hytter, men spendera två kvällar ombord vilket bådar gott för våra norrskensspaningar. Längs färden görs korta strandhugg längs de små kustsamhällena. Ibland tillräckligt långa för att vi ska hinna av och se oss omkring, ibland bara tid att spana från däck medan lastning och ombordstigning sker. 

Övrig tid spenderar vi ombord på skeppet och det går verkligen ingen nöd på oss. Till frukost och lunch serveras det överdådig buffé i restaurangen med stora panoramafönster ut mot vågorna. Hurtigrutens värdar håller i intressanta informationsmöten och miniföreläsningar, och just när vi är ombord handlar det om norrskenet. Rustade med ny kunskap och insikten om att väderförhållandena inte är helt optimala för att skåda norrsken under de närmaste dagarna, hänger vi oss istället åt vår goda trerättersmiddag. 

Suggestiv utsikt från sidodäck.

Men plötsligt händer det. Ut ur högtalarna annonseras att norrsken börjar skönja ute på däck och nu börjar febril aktivitet bland alla passagerare. Jag springer ut på närmaste sidodäck och nås av en förunderligt vacker syn när norrskenets gröna stråk över den karga kusten speglar sig i vattnet och lyser upp de skira molnen.

Någon timma senare fullkomligt exploderar det ovan våra huvuden. Hundratals människor har samlats på övre däck, några med stativ och imponerande kameror, andra endast utrustade med våra mobilkameror, som jag. Hemligheten är att absolut inte ha blixten på och att hålla kameran så still som möjligt, gärna med stöd. Själv håller jag i relingen men mer behövs inte för att fånga det spektakulära skådespel som nu utspelar sig rakt ovanför våra huvuden. Pulserande, gäckande formationer som konstant skiftar skepnad.  Så bleknar och försvinner skenen och natten blir åter mörk. Några lämnar däck och går in till värmen.

Det ovanliga norrskensfenomenet "krona" från övre däck. 

Men för oss som stannar kvar väntar bokstavligen kronan på verket. Likt ett fyrverkeri i slow motion syns den ovanliga formation som kallar för corona, eller krona. I folkmassan hörs förvånade utrop, wow, åhå, aah i takt med att intensiteten ökar. Kronan blixtrar i grönt, vitt, rosa och violett och det tycks nästan övernaturligt. Det är i särklass det mäktigaste norrsken jag någonsin skådat. Jag känner mig lycklig och överväldigad när jag så småningom går ner till min varma hytt för att smälta intrycken.

Nästa kväll glider ms Nordkapp in i Tromsö, vilket känns som en världsmetropol efter vår äventyrliga färd i nordliga farvatten. En kort promenad tar oss till vårt hotell och från takterassen kan vi blicka tillbaka på vårt ståtliga skepp mot en bakgrund av Ishavskatedralen, berget Storsteinen och stadens tusen lampor.

Tromsö, även kallad Arktis huvudstad, och vårt skepp.

Tredje norrskenet - Över samiskt camp utanför Tromsö, Norge

Både renhanen och renhonan har horn, vilket är unikt bland hjortdjuren.

Sista kvällen i Tromsö ska vi få vara med om en samisk upplevelse som avslutning på vår resa. Efter en kort bussfärd bort från stadens ljussken kommer vi till ett fiskesamiskt camp som byggts upp för att ta emot besökare som vill lära mer om den samiska kulturen. Här väntar oss inte mindre än 300 renar, en fantastisk syn i det guldgula vinterljuset med de snöklädda bergen i bakgrunden. Vi får varsin spann med pellets och så går vi iväg i olika riktningar för att vinterutfordra djuren. Renen är mitt nya favoritdjur och det är en underbar upplevelse att stå mitt i en stor renhjord med hundratals djur. Renar är vänliga, lugna djur som varken bits eller stångas, men som är väldigt ivriga efter att få mat. Det karaktäristiska klickljudet från renarnas bakben hörs tydligt, och även en och en annan grymtning. De praktfulla hornen som både honor och hanar stoltserar med används inte för att stånga människor, men det gäller att ändå hålla lite uppsikt över dem när man håller i den eftertraktade spannen som har renarnas fulla fokus. 

Vår guide Lone lär oss hur man matar renar.

Det är Lone som är vår guide och hon berättar passionerat om sina älskade renar. Själv är hon så glad att denna verksamhet gör att de faktiskt tjänar tillräckligt med pengar för att inte behöva slakta renar för att sälja köttet. Men självklart bjuds det på renkött när det är dags för soppmåltiden, att äta renkött till husbehov är en självklarhet inom all samisk kultur.

Nyfikna och hungriga renar.

 Vår guide Lones vita favoritren får en puss.

Så bjuder Lone in oss till gammetältet där en värmande eld tänts. I brasans sken berättar hon stolt om sitt folk och dess traditioner, deras levnadsvillkor och livsstil igår och idag. Vi sitter i en ring runt elden vars sken kastas skuggor på tältduken. Alla sitter knäpptyst när Lone, med händerna på ett stort renhorn som stöd, stämmer upp i en fantastisk jojk. Jojk är en unik samisk sångstil som hyllar och minns olika personer, naturfenomen eller tidpunkter. Det känns väldigt stämningsfullt att få uppleva Lones vackra jojk på så nära håll i brasans sken. 

Begynnande norrsken över gammetältet där vi nyss suttit runt elden. 

Så småningom är det dags att ta farväl av Lone, renarna och Arctic Reindeer Camp för att gå mot bussen som ska ta oss tillbaka till Tromsö. Men då, alldeles ovanför gammen där vi nyss njutit av samtal och jojk runt brasan, skymtar norrskenet igen. Först subtilt och sedan med ett allt starkare sken. Som en vajande fana i grönt tycks himlen vinka adjö till oss som snart ska fara söderut igen.

Norrskenet växer sig starkare när vi lämnar den samiska campen. 

Sista dagens bussfärd mot Narvik får vi uppleva Norges vidunderligt vackra kustlandskap i gnistrande sol. En senvinterresa genom Nordkalotten är sannerligen spektakulär både i dagsljus och i vinternattsmörker. Att få skåda så vackra, och så olika, norrsken var en underbar bonus. 

Vintervackert landskap på färd mot Narvik.

Text och bild: Åsa Danielsson, Reseproducent Norden

Läs också min tidigare bloggtext om fenomenet norrsken, varför det uppkommer och hur det uppfattats i olika kulturer genom tiderna. 

Vill du följa med på nästa års norrskensresa i slutet av mars? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! asa@varldensresor.se
eller ring på 08-6695525. /Åsa Danielsson

Äntligen!! Efter fyra års väntan och längtan blev det på nytt en efterlängtad resa till underbara Okinawa. Japans sydligaste län, en subtropisk övärld 110 mil lång med ca 100 öar i några kluster som sträcker sig ned ända mot Taiwan, och det är just i Taiwans huvudstad Taipei som resan tar sin början.



Taipei ligger bara en dryg timmes flygning från Okinawas huvudö med huvudstaden Naha jämfört med 3 timmars flygning från Tokyo till Naha, så det är logistiskt och dessutom historiskt mer logiskt att påbörja resan i Taipei. Okinawa var från slutet av 1300-talet fram till 1879 ett eget land kallat Ryukyu med goda kontakter med Kina som hjälpt Ryukyu att bli en stor handels-och sjöfararnation och där det kinesiska samhällssystemet var helt etablerat innan det blev japanskt territorium.


Teplantage strax söder om Taipei

Vi lär känna den Taiwanesiska huvudstaden under två dagar då vi besöker allt från en av de högsta byggnaderna i världen till en teplantage där vi får läras oss om teodling och dessutom provsmaka olika tesorter.


Stranden på ön Zamami

Väl på Okinawa besöker vi och reser runt på fem av öarna, alla med helt olika karaktär men med den gemensamma nämnaren den otroligt vackra naturen med turkosfärgat hav, vita stränder och gröna djupa skogar och det lugna och avslappnade tempot. Trots att vi besöker många Intressanta platser och attraktioner såsom ett väveri som gör kimonos av bananträdets fibrer, krigets historia i fredsmuséet och i flottans tidigare högkvarter i tunnelsystem, en stillsam färd i en vagn dragen av en vattenbuffel och en djungelvandring, finns det ändå gott om tid i programmet att njuta av strandliv, havsfiske, kajakpaddling och andra aktiviteter på egen hand.

Resan går i oktober då det fortfarande är 30 grader i luft och hav men nästan inga andra turister, varför inte att hänga på till en härlig och annorlunda del av Japan nästa år. 

Vattenfallet Maruyudu på Iriomote


Gruppen som är iväg nu hösten 2023.  

Text och bild:
Lars Arvidsson, färdledare

I hamnen väntar ett imponerande minifartyg med hybridelektrisk motor och vi glider tyst i väg från land och tar plats på första parkett på det stora däcket. Jag ser de mäktiga bergen torna upp sig runt om oss och förundras över landskapet här i denna ö-värld.

Foto: Kerstin Söderberg, färdledare på resan.

När vi närmar oss inloppet till det första sundet ser vi tre havsörnar sitta obekymrat på klipporna innan två av dem fäller ut sina breda vingar, svävar upp i skyn, gör en u-sväng och kommer tillbaka till klipporna. Båten saktar in och glider försiktigt längs med klippstranden. Flera gäster har med sig egna kikare men det finns också några till låns så att ingen ska missa denna unika chans att se den mäktiga rovfågeln.

Så fortsätter vi mot Trollfjorden och fartyget tar en vänstersväng in i den smala passagen. Vi glider fram mellan bergssidorna som stupar brant ner i fjorden - i sanning en fantastisk naturupplevelse. Efter en enkel värmande soppa ombord vänder vi tillbaka. På vägen hem har vi turen att få uppleva en live-visning i realtid av havsbotten under oss med fartygets egen undervattensdrönare som visas på skärm inne i båten. En guide ombord berättar med inlevelse om det marina livet vi just ser - vilken härlig avslutning på båtturen!

På vår resa Tåg till Lofoten bor vi tre nätter i omgjorda fiskestugor, sk rorbuer med egna sovrum i Svolvaer som är huvudort på Lofoten. Stugorna är charmiga med äldre inredning och det finns gott om plats i rummet och i det gemensamma allrummet.

Lofoten består av flera öar som numera är sammanbundna med broar. Naturen är makalöst vacker med de dramatiskt sluttande bergen och de djupblå fjordarna och sunden.

Förutom upplevelsen i Trollfjorden besöker vi charmiga byn Reine på Lofotens sydspets med de rödmålade små husen där vi äter ”dagens fångst” i Gammelbua.

I pittoreska Henningsvaer som ligger utspridd på små öar förbundna av en bro till fastlandet besöker vi speciella Kaviar Factory - ett konstmuseum drivet av eldsjälen Venke där det ofta visas verk av internationellt erkända konstnärer.

En av resans höjdpunkter är att få tuffa fram i ett veterantåg från 60-talet hyrt bara för vår grupp. Personalen ombord är hjälpsamma tågentusiaster och vi sitter luftigt i första klass och får tid till umgänge och måltider ombord. I biovagnen lyssnar vi till information och föredrag med aktuella teman för resan.

Längs vägen bor vi på Höga Kusten - ett världsarv och en av Sveriges finaste platser. I Skellefteå övernattar vi på The Wood Hotel - ett nytt hotell och en av världens högsta träbyggnader.

I Jukkasjärvi på Icehotel ser vi den unika isbaren och isrummen men har bekvämligheten av ett varmt rum att sova i. I resan ingår också ett gruvbesök till världens största underjordiska järnmalmsgruva som brukar vara uppskattat när vi åker ner över 500 meter med buss till gruvans visitor center.

Vill du följa med på nästa års resa i augusti? Läs hela resplanen nedan och boka snart för att säkra din plats. Har du frågor så svarar jag gärna! charlotte@varldensresor.se
eller ring på 08-6695525. / Charlotte Lööf

Det går att säga att det moderna Tokyo byggts upp åtminstone fyra gånger. Först efter att Tokyo blivit huvudstad 1867, en andra gång efter jordbävningen 1923, en tredje gång efter kriget 1945 och igen från 80-talet och framåt när staden äntligen gavs utrymme för att bygga mer extravagant och snyggt. Och som Tokyo har gjort det! 

På slutet av 80-talet satsade de enorma pengar på att bygga nya Stadshuset i Shinjuku, Internationellt Forum vid Yuraku-cho och Tokyo Big Sight på ön Ariake. Alla byggnaderna fick kritik för att de kostade så mycket och blev egentligen klara samtidigt som ekonomikrisen slog till 1989. Även om den japanska ekonomin aldrig riktigt repat sig så är det därefter som Tokyo har vuxit fram som ett ställe där många av världens arkitekteker fått fritt spelrum att leva ut sina drömmar. Det finns nog inte heller något annat land som kan skylta med så många stora världsarkitekter som Japan och alla ser till att synas på många håll i staden. Tadao Ando, Kengo Kuma, Shigeru Ban, Toyo Ito, Sanaa, Sou Fujimoto är bara några av de mest namnstarka. Eller så är de bara mina personliga favoriter. Det är väl lite som det svenska tennisundret – framgång föder framgång. De japanska arkitekterna jobbar ofta ihop, inspireras av varandra, samverkar med konstnärer och framför allt räds de inte att blanda högt och lågt. 

För några år sedan var jag på en utställning om ett byggprojekt i Fukushima där flera av de här arkitekterna gått in gratis för att skapa temporära hem, samlingsutrymmen, badhus och vårdplatser för de som drabbats av den hemska trippelkatastrofen 2011. De vann stora priset på Arkitekturbiennalen i Venedig för detta projekt. I en annan del av samma museum fanns en annan utställning om arkitektur för hundar. Då hittar man samma arkitekter igen som ritat de mest fantasifulla och galna skapelser du kan tänka dig – allt för hundar. Lite så är det att idag gå omkring i Tokyo. Vi hittar museer och gallerier, flaggskeppsbutiker för stora varumärken och religiösa byggnader som bär de stora arkitekternas namn men här hittar man också småskaliga projekt. Jag brukar ta mina grupper till ett litet plockepinnhus som Kengo Kuma ritat, Sunny Hills. Huset ligger på en avsides gata och går man in får man reda på att det enda de säljer där är ananasjuice från Kyushu. 

Kengo Kumas Sunny Hills 

Nu när jag var i Tokyo för några veckor sedan valde jag att utforska ett nytt projekt – Tokyo Toilet Project. I området kring Shibuya har 16 arkitekter gått ihop för att sätta upp 17 offentliga toaletter i lite ensliga parkområden. Ska man besöka alla tar det en hel dag. Offentliga japanska toaletter är kända för att vara världens mest hygieniska. Trots detta är det få japaner som går dit för att de sägs vara mörka och läskiga. Målet här har varit att få toaletterna att kännas ljusare, mer aptitliga och helt enkelt mindre farliga. Mest känd är Shigeru Bans två toaletter som ger full synlighet in i toaletterna när de är lediga, men så fort någon gått in och vridit om låset så blir den yttre glasskivan ogenomskinlig. På kvällen lyser toaletterna upp som färgglada lanternor. Jag nöjde mig med att gå till sju av dessa toaletter, men kom då bland annat till toaletter skapade av Tadao Ando, Toyo Itos svamp-toalett, Kengo Kumas trätoalett och Kazoo Satos röststyrda toalett för att man ska slippa röra något. 

Kazoo Satos röststyrda toalett

Shigeru Bans toalett vid Yoyogiparken

Det är kul att tänka tanken att man kan gå in på Kengo Kumas nya OS-arena för att sedan se hans plockepinnhus för ananasjuice eller att gå in på Tadao Andos utsökta designmuseum 21-21 och sedan göra ett tekniskt stopp vid hans toalett längs Cat Street. Seriöst och lekfullt på samma gång - det är ett Japan jag gillar. 

Tadao Andos 21-21 Design Museum, skapat efter formen av Issey Miyakes byxor. 

Området kring Shibuya har överlag fått en rejäl upprustning under de senaste åren. Det ser inte längre likadant ut när jag står vid världens mest kända korsning och ser runt mig. Det är nya och högre byggnader som omger mig. Den 47-våniga Scramble Square har blivit ett nytt, snyggt och påkostat ställe att blicka ut över Tokyo från anlagt med ett stort trädäck. Ett trevligt ställe för en sundowner. Det nya varuhuset Miyashita Park gladde mig mycket. Här låg tidigare en lite halvsunkig park där en del skatare kunde hålla till. Nu har det byggts ett nytt stort shoppinggalleri som fortsatt behåller namnet Miyashita Park, bara det att parken flyttat upp på taket tillsammans med skatarna, basketlirarna, food trucks osv. Det har blivit ett underbart andningshål, som ett småskaligt High Line,  när man strövar från Shibuya och bort mot Omotesando. 

Shibuya från taket på Scramble Square
 
Området kring Omotesando har idag blivit Japans i särklass mest modemedvetna. Under hela 90- och 00-talet samlades tusentals ungdomar här varje helg som uppträdde på olika sätt, men framför allt var det som en gigantisk modeshow där alla företrädare för gotiska lolitor, visual kei och andra som kom från en värld av anime och manga. Gatan Takeshita Dori blev Tokyos motsvarighet till Carnaby Street. Inte så konstigt att H&M satsade på sin allra första butik i Japan just här. 

Det är en spännande promenad att gå genom detta område. Först möter vi de allra yngstas modeuttryck (även om mycket av det flyttat till andra stadsdelar som Akihabara) och sedan ganska snart tas det över av mer trendiga butiker för de något äldre som är modeintresserade. Cat Street som löper på bägge sidor om Omotesando fungerar som en brygga till nästa del av Omotesando där man hittar enormt exklusiva flaggskeppsbutiker för Dior, Tods, Prada och många fler. 

Herzog & Meurons Prada där varannan glasskiva är konvex och varannan konkav. 

Är man intresserad av arkitektur blir denna del av gatan en högtidsstund för det är mängder av byggnader som räknas som några av Tokyos främst. Bara inom några hundra meters radie hittar du en eller flera byggnader ritade av Herzog & Meuron, OMA, Sou Fujimoto, Tadao Ando, Toyo Ito, Sanaa osv. Det har kallats för världens främsta gratismuseum för samtida arkitektur.  


Sou Fujimotos Omotesando Branches

I bortre änden av Omotesando ligger en av mina personliga favoritplatser i Tokyo, det lilla museet Nezu som har en fin japansk trädgård med tillhörande skulpturskatt och en underbar samling av klassiska japanska konstföremål. Ett stenkast härifrån är man i nästa stadsdel, Roppongi. Det är också ett område som förändrats väldigt mycket på senare år. 

Nezu Museum med sin underbara trädgård

Det är här ambassaderna finns och det är här det alltid funnits ett nöjesliv som mer påmint om ett europeiskt nattliv. På senare år har det blivit en rejäl uppgradering av området då man satsat på att bli ett nav för konst och kultur. Art Triangle har blivit ett samlingsnamn för museerna Suntory, Mori och National Art Centre Tokyo. Lägg därtill designmuseet 21 - 21 och att de har fått ett av Tokyos finaste och konstnärligaste varuhus i Tokyo Midtown samt ett fridfullt grönområde som inramning till dessa. 

National Art Centre Tokyo

Nu håller man på med slutspurten på ett nytt projekt som jag tror kommer att bli något i hästväg - Azubadai Hills. Arkitekten bakom detta, Thomas Heatherwick, är bland de mest spännande namn du kan hitta bland dagens arkitekter och han står bland annat bakom satsningarna i New York på Little Island och The Vessel samt museet ZEITZ Museum i Kapstaden för att bara nämna några. Här hålls för närvarande på att skapas en plats som ska bli det nya hemmet till Tokyo Digital Art Museum, efter att de fick stänga på ön Odaiba. Det var den största framgång Tokyo haft med ett nytt museum på väldigt lång tid. Vi kan nog redan här och nu lova att det kommer att bli en makalös attraktion att se fram emot till hösten 2023. För gammal som ung, konstintresserad eller inte.  

Azubadai Hills, nya kulturprojektet i Roppongi

Tokyo Digital Art Museum flyttar in i Azubadai Hills från hösten 2023

Tokyo är med på de flesta av våra resor till Japan och det är en stad som har så oerhört mycket att erbjuda. På påsklov och höstlov har vi veckolånga resor till Tokyo som är mer inriktade på den yngre publiken. På vår resa Festival och sumo i Tokyo som går i maj ser vi Tokyo mer tematiskt med olika teman varje dag som arkitektur, den flytande världen mm. Vi hoppas få se dig på någon av våra resor till Japan. 

Text: Jörgen Fredriksson

Vi glider sakta allt djupare in i Borneos regnskog ombord på vår lilla husbåt som ska vara vårt hem de närmsta tre dygnen. Vi är strax söder om ekvatorn, solen står högt och vi är alla tacksamma över att det fläktar försiktigt så länge båten rör på sig. Vi är här främst för att försöka få syn på orangutanger, men det väntar många naturupplevelser runt hörnet. Jag har precis gjort gruppen uppmärksam på att Sekonyer-floden kallas “krokodilfloden” av lokalbefolkningen, och några av resenärerna spanar ivrigt in bland den täta vegetationen och mot de små flodbankerna i hopp om att få syn på några reptiler. Skämtsamt säger jag att vi inte kommer att bada de närmaste dagarna och ber samtidigt alla att motstå frestelsen att tvätta fötterna i floden. Spridda, nervösa skratt hörs över däck. Vad jag då inte vet är att vi några timmar senare ska få så mycket vattenhyacinter i propellern att båten stannar, varpå en av de unga besättningsmännen snällt får hoppa i floden iklädd bara kalsongerna för att få bort all växtlighet som fastnat. Medan han tar det med ro och jämnmod, står vi skandinaver och oroligt tittar på. Kaptenen och kokerskan skrattar glatt.

Ytterligare några timmar senare, ännu djupare in i regnskogen, hör vi nämnda kokerskas skrik nerifrån köksregionerna, och vi förstår snabbt att en stor krokodil simmat förbi henne på bara ett par decimeters avstånd där hon satt och förberedde maten, precis i höjd med vattennivån. Vi puttrar vidare på krokodilfloden, och lugnet lägger sig över gruppen och båten. Det är svårt att föreställa sig att vi bara tjugofyra timmar tidigare åkte kors och tvärs över den kaotiska mångmiljonstaden Jakarta med lokalbuss, när de första näsaporna (endemiska till Borneo) dyker upp längs flodkanten. Vi tittar storögt på dem, men de verkar inte bry sig om oss.

En näshornsfågel flyger förbi framför oss. Någon hinner få upp kameran. När vi lägger till vid en liten brygga inne i nationalparken Tanjung Puting och påbörjar vår vandring som ska ta oss till ett utfodringsställe dit orangutanger kan komma för att komplettera sin diet har det hunnit bli eftermiddag. Om regnen har kommit och det finns gott om frukt i skogen kan det hända att orangutangerna inte känner sig manade att komma, men man vet aldrig. Vi sätter oss ner på några enkla träbänkar och får snabbt sällskap av både mygg och myror. Med tanke på att det finns över sex hundra arter av myror på Borneo blir vi inte förvånade. Hela skogen sjunger av syrsor och andra insekter, men vi ser inga större djur än. Istället dricker vi vatten, fläktar oss med olika stora löv och förbereder kamerorna. Doften av myggmedel ligger tung över vår lilla glänta. Någon sänker ljudet på sin hörapparat för att undkomma syrsorna.

Nationalparkspersonal har lagt ut både bananer och sötpotatis, men inga orangutanger syns till. Vi sitter tysta. Länge. Ett skäggsvin springer förbi, men ännu inga primater. Så plötsligt hör vi det mäktiga ljudet av trädkronor som svingas mot varandra i fjärran, och då förstår jag att även denna gruppen kommer att få uppleva vilda orangutanger. Ljudet kommer närmare och snart ser vi den första bruna, långhåriga varelsen högt uppe i träden. Kamerorna zoomar så mycket de kan, men ganska snart kommer det flera orangutanger och de närmar sig så mycket att inga zoomobjektiv längre behövs. De hoppar ner och stoppar munnen full med bananer och klättrar sen snabbt upp i träden igen. 

Några honor bär på ungar som konstant hänger fast vid sina mödrar. En orangutang har plockat på sig så många bananer att hon tappar flera stycken. Plötsligt är skäggsvinet där och glufsar i sig. Sex eller sju honor (nästan alla med ungar) går fram och tillbaka till bananerna och tar för sig, men när den stora hanen kommer rusar de snabbt upp i träden och låter honom äta så mycket han vill. Vi sitter stilla och betraktar allt, medan svetten rinner och kamerorna går varma. När orangutangerna känner att de har fått nog avlägsnar de sig en efter en, och ljudet av de svingande trädkronorna blir allt svagare för att till sist helt försvinna. Och när inga primater är kvar ställer man sig frågan om detta verkligen precis hände. Senare ska en man i gruppen beskriva hela händelsen som närmast andlig och andaktsfull.

När vi kommer tillbaka till båten ser vi först inte vår besättning och utgår från att de helt enkelt har lagt sig för att sova under tiden vi har varit borta. Men så hör vi plötsligt glada rop och ett intensivt plaskande längre upp för floden. Hela besättningen, bortsett från kokerskan och kaptenen, ligger på gamla uppblåsta bilslangar och badar i floden. "Men krokodilerna då?", undrar vi nervöst. “Så mycket som vi låter vågar de nog inte komma i närheten” ropar killen som frigjorde propellern tidigare under dagen. Både vi och några nyfikna krabbmakaker som kommit ner till flodkanten tittar storögt på medan besättningen tar sig tillbaka till båten. Det doftar friterade bananer från vår båt. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, och i morgon hoppas vi på ännu fler orangutanger.

Text och bild: André Möller  

Världens Resors grundare Jörgen Fredriksson åkte tillbaka till favoritön Yakushima för att vandra i världens grönaste skogar. Yakushima som betyder cederträdens ö var landets första naturvärldsarv. Ön finns med på tre av våra resor till Japan; Brinnande lönnlöv, Strövtåg i södra Japan och Öluff i japanska skärgården.

Vulkanön Yakushima, belägen i Stilla havet i södra Japan, låter som rena fantasiön när man beskriver den. Det är en av världens regnigaste platser, vilket gjort att den sannolikt har de grönaste, mest mossklädda skogarna som går att finna. Den speciella Jomoncedern är uppemot 7000 år gammal och skapar skogar som är de mest trollska du kan tänka dig. Från de fina stränderna går det att snorkla bland korallrev, surfa och dyka. Vissa tider på året kommer jättesköldpaddorna hit för att kläcka sina ägg. De vulkaniska bergen mäter nästan 2000 meter trots att det inte är mer än åtta mil runt ön. Här finns härliga heta källor utomhus vid havet, endemiska makaker och hjortar samt speciella maträtter gjorda på flygfisken. Mest känd är dock ön för sina möjligheter till friluftsaktiviteter. Folk kommer hit för att cykla, paddla kajak i de många floderna, men framförallt för att gå några av Japans finaste vandringsleder. Jag var själv återigen på Yakushima i början av november 2019 för att vandra i tre dagar.

Här på ön finns flera vandringsleder som är jättetuffa och kan ta dagar att gå för att slutföra, men också många lättare som är allt från någon timme till halvdagsetapper. Ön har satsat stort på att göra framkomligheten så bra som möjligt och på de mest populära ställena Shiratani Unsuikyo och Yakusugi Land, har de byggt ordentliga träpromenader och broar över de många floderna. Leder av olika svårighetsgrad på varje ställe gör att alla kan komma hit och på olika sätt nå de gigantiska träden. Några av dem har en omkrets på uppemot 16 meter. Vi gjorde tre vandringar som alla var mellan tre och fem timmar långa. Det var mestadels lätt att gå, men med många rötter att hålla reda på. 

Vandring vid Shiratani Unsuikyo

Jomoncedern är inte en ceder i vetenskaplig mening utan tillhör cypressfamiljen. Alldeles oavsett har de i alla tider varit oerhört eftertraktade. Redan på 1500-talet högg man ned träd för att bygga buddhistiska tempel och det har fortsatt till 1960-talet då man satte stopp för skövlingen. Det byggdes till och med en liten smalspårig järnväg högt upp i bergen. Hela byar byggdes enkom för att jobba med skogsnäringen. Den gamla järnvägen används fortfarande i liten skala, men i övrigt har mellanrummet mellan skenorna fått plankor, vilket gör att järnvägen idag används som en av de populäraste vandringslederna som på ett enkelt sätt tar oss djupt in i skogen. Det finns fortfarande många enorma träd kvar, men också stubbar av träd som fälldes på 1500-talet som står intakta utan att vittra på 500 år. Imponerande! 

Den kända japanska författarinnan Hayashi Fumiko bodde på ön och i romanen Ukigumo skrev hon ”här regnar det 35 dagar i månaden”. Ett vanligt år faller det drygt 4000 mm längs kusten, medan det uppe i bergen vissa år kommer mer än 10 000 mm. Det gör att allt är så oerhört grönt. Det finns inte en sten eller ett träd som inte är klädda med mossa. Vill du se en livs levande japansk mossträdgård finns ingen bättre plats än denna. När jag 1997 flyttade till Japan var den fantastiska animerade filmen Prinsessan Mononoke släppt och precis blivit den mest sedda filmen någonsin i den japanska filmhistorien. Det är i många stycken en animerad naturfilm och där regissören Miyazaki hämtade skogsmiljöerna härifrån ön (filmen finns nu på Netflix). Att vandra i Shiratani Unsuikyo är som att röra sig i trollskogar bättre än vad John Bauer någonsin kunde drömma om att porträttera. Våra resor kommer hit i april och november. Lämpligt nog är regnsäsongen från maj till oktober. Vi har alltid fantastiska dagar och oftast med fint väder, men även om det skulle regna så gör det grönskan bara ännu mer tilltalande. 

Yakushima har idag 13 000 fasta invånare och båda de två städerna Anbo och Miyanoura har idag gott om ställen att bo och många riktigt trevliga restauranger att gå till på kvällarna. 

Artikelförfattaren med egen familj och familjen som driver vårt Ryokan på ön

I november går två av våra resor hit; Brinnande lönnlöv och Strövtåg i södra Japan. I april båtluffar vi mellan elva japanska öar på resan Öluff i Japanska skärgården. Kom och upptäck Yakushima ni också. Lovar att det blir en upplevelse.

Fler bilder från Yakushima: 

Sofoon och Naima tar en paus under vandringen


Från toppen av Tsuji Toge får vi fina vyer över ön

Mossa är populärt i Japan. Resor med mossa som tema anordnas idag i Japan. 

Det går att paddla kajak direkt från huvudorten Miyanoura.
Text och merparten av bilderna: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och tidigare bosatt i Japan.

Oslo blir alltmer en europeisk kulturmetropol med sina makalösa satsningar på nytt museum för Munch, ett häftigt nytt bibliotek, nytt Nationalmuseum och ett spektakulär nytt annex till Kon-Tiki Museet i antågande (öppnas 2024). Biblioteket och Munch har öppnat senaste året och i juni 2022 slog Nationalmuseet upp sina portar till det drygt 54 000 kvadratmeter stora museet som kostat närmare 6 miljarder kronor. Museets mest omtalade del är den stora, lysande utställningshallen i marmorglas som ligger överst i byggnaden. Här erbjuds det skiftande utställningar av internationell kaliber. När jag nu besökte Nationalmuseet var där en utställning av Louise Bourgeois. Vad det blir i oktober vet vi inte ännu, men vi vet att de satsar på stora fina utställningar.  

Nya Nationalmuseet öppnde 11 juni 2022. Foto Iwan Baan. 

Sedan 2008 står ju här också Snöhettas makalösa operahus som blivit en stark symbol för Oslo med sin vita marmor och sitt snillrika system att bygga så att man kan gå eller cykla upp på taket av operan. Helt plötsligt har begreppet att gå på opera fått en helt ny innebörd. På resan 2 oktober 2023 kommer vi också passa på att se en operaföreställning av Verdis La Traviata.  

Det går att gå eller cykla upp på taket av operan. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen

Allt detta ingår i ett större projekt som kallas Fjordbyen där 13 olika områden närmast Oslofjorden alla blir en del av ett enormt arbete på att fräscha upp, bygga nytt och renovera till att i slutänden bli en helt ny sammansatt stad och där de gamla hamnfaciliteterna med containrar, varvsindustri och lagerlokaler flyttar längre ut i pereferin. Aker Brygge var först ut och redan på 90-talet började vi ana var detta var på väg. Nu börjar hela området närmast Oslo station som kallas Björvika, bli klart med fantastiska bostadsområden, stadens flottaste kontorsområde i form av de tolv arkitektritade husen som går under namnet Barcode och de enorma kultursatsningarna som kronan på verket. 


Barcode i Björvika

Operan kostade nästan 2 miljarder att bygga, vilket överlägset var Oslos dyraste byggnadsprojekt då. De nya Deichmans bibliotek och Munch har kostat närmare tre miljarder vardera och sammantaget har dessa tre projekt kostat mellan 7 och 8 miljarder kronor. Det är enorma pengar, men det är också väldigt fint. Broar, fina promenadvägar längs vattnet, offentlig konst, parker, flytande bastur, bassänger och badplatser är andra satsningar som gör stadsdelarna mer levande. Oslo är helt enkelt en mycket roligare stad att komma till idag. Följer man dessutom Akerselva till Grünerlökka med det nya området Vulkan passerar man förbi de likaledes trevliga alternativa stadsdelarna som vuxit upp kring Design- och konsthögskolorna.


Nya Deichman Bibliotek med Framtidsbiblioteket

Några veckor efter att Munchmuseet öppnat var jag med en grupp till det nya museet Munch och njöt i fulla drag. När Munch dog efterskänkte han hela sin produktion på 26 600 konstverk till norska staten för att förvalta hans konstnärskap. Det är sannolikt svårt att hitta ett annat museum på jorden som ägnar så mycket utställningsyta till en och samma konstnär och det är oerhört spännande att få en möjlighet till en sådan inblick i ett konstnärskap. Inte mindre än 7 olika utställningar behandlade Munch från olika perspektiv och det var oerhört snyggt presenterat. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var intressant att se så mycket av en och samma konstnär, men det var underbart att få frossa i Munch och det nya museet på 26 000 kvadratmeter i 13 våningar. Det är svårt att ta in att han hade 26 600 konstverk att ge bort. Hur många konstverk per dag i Munchs livstid blir det?  


Museet Munch i 13 våningar öppnade 22 oktober 2021

I utställningen som kallas Oändliga Munch hittar vi hans främsta verk i en tematisk uppdelning. Ett helt rum är tillägnat Skriet och av de fyra Skriet som han skapade finns tre av dem här. De hänger på tre olika väggar, men du kan aldrig se mer än en av dem i taget. Vid varje heltimme är det som ett klockspel där det Skri som hänger framme försvinner in bakom väggen, medan en annan vägg öppnas och en ny Skriet kommer fram. Det har blivit lite av en happening vid varje hel timme och gör att folk stannar på museet för att få vara med om alla versionerna av Skriet. 

Skriet - öppna dig. En gång i timmen öppnas väggarna och tre olika Skriet visas upp en timme i taget. 

Tracey Emins The Mother är nu placerad framför Munchmuseet. 

Utöver de enorma satsningar som norska staten gjort så är även de privata initiativen stora. De norska konstintresserade miljardärerna tampas med varandra om att få till den häftigaste konstsatsningen. Resultaten är riktigt bra. Christian Ringnes har byggt upp en samtida skulpturpark med 45 verk av världsklass i Ekebergparken i centrala Oslo, Astrup Fearnleys museum för samtidskonst på Tjuvholmen är ett av världens främsta i sitt slag, belägen i en oerhört vacker byggnad ritad av Renzo Piano. 


Louise Bourgeois i Ekebergparken

Jag skulle ändå säga att Kistefos, en timme utanför Oslo, är främst av dem alla. Christen Sveaas har investerat i den gamla familjeägda pappersmassefabriken och både sett till att bygga en jättefin skulpturpark, men också låtit Bjarke Ingels Group bygga ett av de häftigaste gallerier du kan se någonstans på jorden. The Twist skruvar sig över Randelva och fungerar både som galleri och bro. Hela området är ett oerhört fint gammalt industriminne med fungerande miljöer där konsten också sprängts in i de tunga industrimiljöerna. Både konst och miljö är av världsklass. 


The Twist, Kistefos Museum i Jevnaker

Nu under säsongen 2023 har de en utställning av Tony Cragg inne i The Twist och sällan har man sett skulpturer som passar så väl i det mycket speciella galleriutrymmet. 

Tony Craggs mjuka former gifter sig väl med The Twists vindlande gångar. 

Vi har en resa denna höst och nya datum för våren 2024 kommer senare. Tågresan från Stockholm till Oslo tar drygt fem timmar i vardera riktning. 

Text och bild: Jörgen Fredriksson

Fler bilder från Oslo

Tony Craggs härliga skulptur, Kistefos

Badpojkar vid Munchmuseet

Huvudscenen på Oslo Opera. VisitOSLO / Florian Frey

Yayoi Kusama, Kistefos

Anish Kapoor, Kistefos

Astrup Fearnley Museum, Tjuvholmen

Snöhettas operabyggnad från 2008. Foto: VisitOSLO / Didrick Stenersen

Franz Wests konstverk i parken utanför Astrup Fearnley

Efter att ha varit i Kina i närmare fem års tid på 80- och 90-talen började jag åka till Taiwan för cirka 20 år sedan och med glädje har jag återvänt många gånger. Landet är litet (en tolftedel av Sveriges yta) och det går att sätta sig på tåget i Taipei på morgonen, åka ett varv runt ön, och komma tillbaka sen eftermiddag. Trots landets litenhet innehåller det så mycket; 268 toppar över 3000 meter, fantastiska bergssluttningar där det odlas oolongte, regnskogar och fina stränder varifrån man kan snorkla bland korallrev. Merparten av landet består av berg och på östsidan når bergen nästan helt ut till den dramatiska kustlinjen. Majoriteten av landets 24 miljoner bor istället på västsidan där miljonstäderna ligger på rad.

Teodlingar i Alishan
Det är också på västsidan som landets säregna historia skrivits. Ilha Formosa, den vackra ön, myntades av portugiserna när de seglade förbi här på sina handelsturer mellan Macao och Nagasaki. De stannade aldrig, istället kom spanjorerna och holländarna under 1600-talets början. De enda som fanns på ön då var de många austronesiska (polynesiska) grupper som än idag finns kvar. Holländarna slängde ut spanjorerna som i sin tur trängdes ut av kinesiska sjöfarare anförda av piratledaren Koxinga. Koxinga tog i sin tur med sig den sista Ming-kejsaren som då blivit avsatt av manchurierna i Kina. Den fina historiska staden Tainan var den man då styrde Taiwan ifrån.

Havsgudinnan Mazu, Tainan

I det sino-japanska kriget 1894-1895 vinner japanerna och får bland annat rätten att ta över Taiwan som en koloni, vilket Taiwan var fram till 2:a världskrigets slut 1945. Det är efter detta som det riktiga tumultet bryter ut. Efter år av strider förlorar nationalisterna mot kommunisterna i Kina och 1949 flyr Chiang Kai-sheks nationalister till Taiwan. De är totalt 1,5 miljoner mandarintalande nationalister som flyr Kina och det är inte vilka som helst som kommer. Politiska ledare, framgångsrika affärsmän, kultureliten och maffian är alla de inflytelserika grupper som får Taiwan som ny hemvist och då framförallt Taipei. Genast börjar de styra över de 6 miljoner hokkientalande (språk från Fujian i Kina) som redan fanns på plats. Taiwan under Chiang Kai-shek blev en ekonomiskt lyckad diktatur, men också något som för evigt splittrat landet. Än idag är det stor missämja mellan de olika grupperna.

Chiang Kai-shek Memorial, Taipei

Trots det går det nog att säga att Taiwan är det mest demokratiska landet i nordöstra Asien. För andra gången i rad har de röstat fram Tsai Ing-wen, en kvinnlig liberal ledare, som vågar stå upp för Hongkong och emot alltför mycket kinesiskt inblandande i Taiwan. Taiwan var också det första landet i Asien som tillät samkönade äktenskap och Taipei har röstats fram som den stad i Asien som är bäst för invandrare att leva och jobba i. Själv trivs jag som fisken i vattnet i Taiwan. Då jag bott många år i både Kina och Japan känns det som jag här får mycket av bägge. Naturligtvis är det framförallt kinesisk kultur vi möter här, men bland annat den religiösa delen är sådant som kommunisterna jagade bort i fastlandet, men frodats här. Det japanska köket, tehusen, heta källor och hela tågnätet är alla delar av den japanska sfären vi möter. Likaså känns artigheten när man träffar folk mer japansk är fastlandskinesisk. Utan att inveckla mig i konstiga resonemang kan jag bara sammanfatta att det är oerhört trevligt att umgås med taiwaneser och uppleva det som finns att uppleva. 

En av många fantastiska heta källor på Taiwan

Nu i februari var jag i Taiwan igen för att träffa samarbetspartners, se nya saker på ställen där jag varit tidigare och också få möjlighet att se helt nya saker. I Taichung ägnade jag tiden åt de spännande konstprojekt staden fått till samt att se ny spännande arkitektur. I Lukang hittade jag den bästa staden i Taiwan för att få en introduktion till en traditionell gammal stad med intakta tempelmiljöer och charmiga gränder. Det är här vi kommer att börja våra rundresor i Taiwan från och med nu. Den gamla huvudstaden Tainan domineras av tusentals banyanträd som planterades när staden kom till för 400 år sedan. En av de nya sevärdheterna i Tainan är ett gammalt handelshus som helt tagits över av banyanträd som slingrar sig överallt bland ruinerna. Otroligt häftigt och också något som ska med på resorna framöver. 

Trädhuset i Anping, Tainan

I Chishang cyklade jag bland de väldigt vackra risfälten omgiven av dramatiska berg och träffade sojabonden Jerry som vi jobbar med. I Yilan bodde jag på ett oerhört spännande konsthotell beläget i regnskogsmiljö som inspirerats av Tadao Ando. I Wulai i Taipeis utkanter åkte jag smalspårigt tåg genom regnskogen till ett vattenfall. Avslutningsvis såg jag nya konstmuseer och gamla industrilokaler som nu blivit kulturcentrum i Taipei. En del kommer att användas på våra befintliga resor medan annat kommer på kommande resor till Taiwan. 

På cykel bland Chishangs terrassodlingar

Kom med ni också och låt Taiwan bli ett nytt favoritresmål! I dessa tider av corona kanske det också är lämpligt att nämna att Taiwan klarat sig väldigt bra. 

En av Taipeis många kvällsmarknader

På vår resa Den vackra ön stannar vi till vid Qingshui på östkusten 

Tarokos nationalpark

Text: Jörgen Fredriksson, delägare Världens Resor och ansvarig för resorna till Taiwan

Hela 5000 kr rabatt, boka före 20 maj, gäller nybokning på resan 6-13 juni.

I hela mitt vuxna liv har jag i någon form jobbat med resor. Efter långvariga studier i Kina och Japan har jag sedan drygt 30 år snickrat ihop resor till Japan, Kina, Syd- och Nordkorea, Mongoliet, Tibet, Pakistan osv, men även resor till Afrika, Latinamerika och enstaka till Europa. Pandemin drabbade oss alla, men för oss som jobbar med resor blev det nästintill omöjligt att hålla någon sysselsättning igång alls. Vi på Världens Resor tog dock tidigt ett beslut att i stället för att sitta och vänta på att världen ska öppna upp igen, ser vi till att jobba med de resor som är mer troliga i det korta perspektivet - Norden. Sagt och gjort, en febril verksamhet att plocka fram resor som fortsatt skulle andas Världens Resor började ta form och efter ett par år hade vi fått ihop mer än 30 olika resor inom Norden.

Chartrad rälsbuss längs Inlandsbanan

För egen del hade jag inte trott att det skulle vara så roligt att lämna världen långt borta för att riktigt gotta mig åt den på närmre håll, men det har det verkligen varit. Jag har glatt mig åt alla konstresor jag lett till Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, resor med veterantåg där litteraturen eller konsten stått i fokus. Vid flera tillfällen fick jag också möjligheten att åka till våra allra nordligaste delar av landet på olika tågresor. Man kan tycka att det känns ganska exotiskt att åka till Ulan Bator, Pyongyang och Kathmandu, men det känns nog nästan lika exotiskt att få chansen att åka till Fatmomakke, Kåbdalis och Stekenjokk. 

Stopp längs vägen vid Kåbdalis

De senaste åren har vi unnat oss lyxen att chartra tåg för att sätta ihop olika resor. Vi chartrar bland annat en rälsbuss från Inlandsbanan för röra oss sträckan mellan Östersund och Kiruna. Fördelen med chartrat tåg är att vi chartrar bussar utifrån Inlandsbanan och rör oss upp på fjället, till samebyar och vackra natursevärdheter.


Hällingsåfallet längs Vildmarksvägen

Nu 6 juni går resan Inlandsbanan i midnattssol. Resan börjar då med att vi åker en av Sveriges vackraste vägar, Vildmarksvägen, för att sedan kliva på tåget i Vilhelmina i södra Lappland. Resan är lagd vid en tidpunkt så att vi ska vara först på plats på Vildmarksvägen när de öppnar upp för säsongen. Jag åkte själv här för några år sedan och såg de imponerande snövallarna i Stekenjokk som då mätte uppemot fem meter.


Jörgen med familj i Stekenjokk i början av juni 2021

På resan får vi också flera tillfällen att komma i kontakt med den samiska kulturen. Den samiska kyrkbyn Fatmomakke är sannolikt den finaste som finns i Sverige. Museet Ajjte i Jokkmokk ger en väldigt heltäckande bild av den samiska kulturen. Nytt för i år är också att vi får besöka en levande samisk kultur i det skogssamiska lägret i Båtsuoj där vi får historier om den skogssamiska livsstilen till livs.  


Fatmomakkes samiska kyrkby

Jag gladde mig själv väldigt mycket åt själva tågresan och möjligheten att stanna till vid olika rallarmuseer och tågmuseer längs vägen. Härligt att kunna göra kortare stopp som vi gör vid Piteälvsbron, Kåbdalis och för att på nära håll se kraftstationen Harsprånget. Saker som går att unna sig när man har sitt eget tåg. Under resan blir det gott om tid att kontemplera över livet på den svenska landsbygden och tid att förkovra sig i böcker som allra helst utspelar sig i området såsom Torgny Lindgrens, Sara Lidmans eller Annika Norlins böcker.


Loförare och tågvärd på Inlandsbanan

Under resan blir det väldigt många höjdpunkter. Storforsen och Hällingsåfallet är två av Sveriges vackraste vattenfall, tågresan längs Torneälv till Abisko anses som Sveriges finaste och Kiruna med besök i gruvan, Ishotellet och en inblick i stadsflytten är oerhört intressant.


Ta chansen och följ med på resan nu i juni. Anmäl dig senast 20 maj och få en rabatt om 5 000 kr.  

Här fanns ett eget språk, egen musik, mat, historia och en livsstil med egna traditioner vilka i allra högsta grad lever vidare än idag. Och det är det som gör det så alldeles speciellt och spännande att komma hit.

Det är Japan men ändå inte, och det är otroligt vackert.

Resan går i ett lugnt tempo och vi har gott om tid att uppleva vackra stränder vid kanske världens bästa snorklingsvatten. Den härliga naturen och fina vyerna njuter vi av från båt, med vattenbuffelbuss och till fots. Det blir besök på ett väveri i byn med kanske världens äldsta kvinnor. Vi färdas genom en sk blå zon och kanske kan vi lära oss något om sättet att leva här som vi kan ta med oss hem. Övärldens spännande historia, musik och mat njuter vi också av.

Vi reser runt här i den subtropiska övärlden under 12 dagar och som start på äventyret inleder vi resan med tre dagar i Taiwan vars huvudstad Taipei ligger mycket närmare Okinawa än vad Tokyo gör. Vad sägs om att få se ett av världens finaste konstmuseum, besöka teplantage och njuta av utsikten från det 508 meter höga tornet Taipei 101. Avslutar gör vi i Osakas höga puls där vi får en glimt at ”det andra” Japan.
Varför inte hänga med mig hit i oktober och säkra upp lite höstvärme redan nu?

Lars Arvidsson
Färdledare

Det är oklart exakt när det händer, men plötsligt är Färöarna – den lilla ögruppen, norr om de brittiska öarna, mellan Norge och Island, namnet på alla reseredaktörers läppar. New York Times kallar Färöarna sin ”favoritdestination” och National Geographic Travel utnämner ögruppen till en av världens mest fascinerande platser. Parallellt med hyllningarna i resepressen får stjärnkockar världen över upp ögonen för den atlantiska ögruppen. Både på grund av råvarorna som anses hålla toppklass och det sätt på vilket maten tillreds, genom fermentering. Alla vill resa hit. För lugnet, den vilda naturen, maten och den nordiska kulturen. Det faktum att man tar sig fram på svenska bidrar också till den hemmastadda känslan.

Chris Overgaard Pedersen, som leder vår vandringsresa till Färöarna i juli, tror att Coronaeffekten är ytterligare en förklaring till hajpen.

–         Pandemin har gjort oss öppna för nya upplevelser och fått oss att inse att det finns många vackra, outforskade platser i Norden.

Färöarna har varit en del av det danska kungariket i flera hundra år och Chris, som är från Danmark, förälskade sig i Färöarna redan första gången han satte foten där.

–         Det är ett otroligt häftigt resmål. Naturen är så annorlunda. Man har de här dramatiska bergen som reser sig rakt upp från havet som går från turkost till djupblått och frodig grönska tack vare att öarna ligger mitt i golfströmmen. Det är också speciellt att vara på en plats som har fyra säsonger på en dag – där det är naturen som sätter dagordningen.  Det kan vara fint väder där du står och oväder alldeles över krönet.

Färöarna ligger ungefär på samma geografiska nivå som Sundsvall och är känt för sina hastiga väderomslag. Vädret är extremt lokalt och beror på vilka vindar och strömmar som kommer in i vikarna. Det kan vara strålande sol och 15 grader varmt i dalen och full storm och regn på uppe toppen. Medeltemperaturen är omkring 13 grader under sommarmånaderna och plus fem grader på vintern. Vandringen är enkel och tillgänglig genom dagsetapper och du är aldrig mer än fem kilometer från havet.

–         Det är inte så att du behöver kämpa dig fram till de högsta topparna för att kunna njuta av utsikten, utan du har vacker utsikt redan när du börjar vandra. På en femkilometersvandring kan du nå upp till tio vackra utkiksplatser utan att behöva gå mer än 100 höjdmeter.   

Som besökare fullkomligt knockas du av de osannolikt natursköna omgivningarna med kullar så knallgröna att det ser ut som de är körda genom ett Iphonefilter, glittrande fjordar och gigantiska fågelberg.

–         Det här är definitivt en resa för personer med stort intresse för unika naturupplevelser och det spelar ingen roll om du är 20 eller 70 år, om du är en sportig typ eller mer road av att gå lugnt och fotografera. Vi kommer att göra dagsetapper från a till b eller köra lite loops och du behöver bara bära med dig en ryggsäck med picknick och klädombyte. På de längre etapperna är vi två guider så att vi kan dela upp gruppen om det behövs.

Det lär finnas runt en halv miljon lunnefåglar på Färöarna och du behöver inte vara ornitolog för att uppskatta fågellivet.

–         Exakt vilken typ av mås är inte så noga för mig, men jag kan tycka att det är häftigt med unika fåglar på unika platser. Både tevekanaler och olika magasin är ju där för att filma och fotografera varje månad och även om man inte ens gillar fåglar blir man ju imponerad över de enorma mängderna.

Det färöiska köket lockar foodies från hela världen och varje kväll provar vi något nytt. Råvarorna anses vara i världsklass, inte minst för att det är så kort väg från råvaran till bordet. Allt är färskt.

–         Det som är speciellt med den här resan är kombinationen av att vara ute i ruff natur på dagen och sedan äta en femrättersmiddag på en finkrog på kvällen eller få möjligheten att prova lokala maträtter i ett privat hem.

Ni vet, det där lilla halvt bortglömda landet längst borta i väster, som alltid döljs bakom meteorologernas rumpa när de visar europavädret på Aktuellt om kvällarna, så att man aldrig kan få se vädret där. Ett hörn av Europa som fortfarande är ett av de fattigaste, men ändå sprittande av liv, för evigt fast i sin flertusenåriga historia, men ändå så fantastiskt moderna på många sätt. En kultur som är en fascinerande blandning av romarriket, arvet från araberna, den katolska kyrkan, kungar av Guds nåde, fascistisk diktatur och demokratiskt valda presidenter. Och så förstås, hela tiden, det vanliga folket totalt uppslukade av sin historia, sina gamla sånger och sitt fanatiska intresse för fotboll.

-Åh, du kommer från Suécia! Mats Magnussson! Glenn Stromberg! Stephane Schwarzzz!

Jag vill åter höra fadon, stillsam och fylld av livets smärta, i poeternas förlovade land, dränkt i sin historia, och sina historier, ibland sanna och ibland inte. Äta grillade fiskrätter och skaldjur, och kyckling dränkt i den brännande piri-pirin. Dricka deras fantastiska viner och alltid, alltid avsluta en middag med en Mousse de Chocolate.

På årets resa ska vi se med egna ögon, insupa det magiska som är Portugal och bli rika på så många upplevelser vi bara hinner med.

Vi börjar med några dagar i den urgamla staden Porto alldeles vid floden Douros utlopp i havet. Vi ska gå runt i gränderna, beskåda världens kanske vackraste tågstation, klättra i backarna (och tro mig, backigt är det!), och smaka på det världsberömda portvinet.
  

Världens kanske vackraste tågstation. Porto. 

Branta backar! Portokatedralen genom en gränd. 

 Sen ger vi oss av uppför floden in i världens äldsta officiella vinområde och häpnar över hur många vinodlingar som kan rymmas på bergsluttningarna ner till floden. Vi kryssar på floden, sömnigt och långsamt slingrande genom bergen innan vi klättrar uppför ett av bergen, på hisnande serpentinvägar, på väg mot vårt mål för natten. En av alla dessa vingårdar med både ett litet gammalt hotell och en fin restaurang. Men inte innan vi hunnit med ett besök på själva vinkällaren och deras gigantiska vinfat där man lagrar både portvin och olika sorters bordsvin.

Dagen därpå ska vi lämna fastlandet och flyga halvvägs ut i Atlanten. Vi landar på Azorernas huvudö, São Miguel. Azorerna är vulkanöar som ligger på den atlantiska centralryggen precis där tre av jordens tektoniska plattor stöts och möts. Vi befinner oss längst ut i spetsen på den europeiska plattan och de närmaste öarna vilar på kanten av de afrikanska och amerikanska plattorna. De vulkaniska jordarna och det subtropiska klimatet gör São Miguel till en av de grönaste platserna jag sett i hela mitt liv. Ni har inte sett grönt förrän ni har varit där. Portugiserna upptäckte öarna i början av sina upptäcktsfärder, på tidigt 1400-tal, och har sedan dess använt dem som experimentellt laboratorium för alla de plantor de tog med sig hem från sina färder över oceanerna. Allting gick ju att odla där.

Vi lämnar öns huvudstad Ponta Delgada och ger oss av till Furnas (ugnarna) där skall vi bo på ett fantastiskt spa-hotell med varma vulkaniska källor från Art Deco-perioden mitt i den spännande botaniska trädgården. Här bor vi i två nätter och beställer vår frukost, innan vi gör en vandring runt Furnassjön. Vi går igenom ett område med vulkaniska gejsrar, det pyser och fräser runt omkring oss och man kan se hur alla restaurangerna i byn har grävt ner sina kokkärl där kvällens middag tillagas. Här kan man verkligen tala om slow-cooking! En cozido kallas det och 6-8 timmar brukar det ta. Vi går vidare igenom underbara alléer av japansk ceder, förbi ytterligare en gammal, halvt förfallen botanisk trädgård och en liten bykyrka längst bort på andra sidan sjön innan vi åter tar vägen mot byn och vårt hotell. Vi skall också göra bussfärder igenom det vackra landskapet, vi beger oss till utkikspunkter både över caldeiras (gamla utslocknade vulkangrytor) och det stora oändliga havet. Vi besöker Europas första, största och enda kvarvarande teodling. 

Nästa dag tar vi åter bussen och besöker en väldigt intressant ananasodling; både roligt och annorlunda att få se hur en ananasodling går till. Vi går på en promenad också idag. Den här gången går vi uppe på kraterkanten runt en stor vulkan och ser ner på tvillingsjöarna. En blå och en grön som ligger där liksom vilande i den gröna världen omkring oss. Grönt och blått inga andra färger finns det, förutom alla de svartvita kor som befolkar de här öarna. Efter vandringen äter vi en lunch nere i den lilla byn i mitten av grytan innan vi återvänder till huvudstaden Ponta Delgada via den vilda, västra kusten av ön. Också här ska vi bo i två nätter alldeles i hamnen av denna gamla sjöfararstad mitt i havet.

Nya dagar och nya upplevelser väntar oss idag. Vi ger oss ut på havet på valskådning. Azorerna är nämligen en av världens bästa platser om man nu råkar vara en val. Vi ska ut med en stadig gammal skeppare och hans lika gamla båt. Också det en stadig farkost som i sitt tidigare liv levererat posten mellan öarna. Men ingen behövde egentligen oroa sig. Vädret är fantastiskt, solen strålar från en klarblå himmel, ingen vind och inte heller någon sjögång. Den försiktiga frukosten visar sig i efterhand vara alldeles onödig, däremot var solskyddskrämen absolut nödvändig! Vi stävar ut i det stora blå och spänningen hos oss passagerare stiger hela tiden, men det dröjer inte länge innan de första ropen från besättningen når våra öron… ”Cachelot”. 
Kaskeloter! Och vi närmar oss snabbt. Kaskeloter dyker väldigt djupt ner, ända ner till 4.000 meters djup för att fånga och äta bläckfisk. Men var 20-30 minut kommer de upp till ytan för att andas och värma sig en liten stund i det varma ytvattnet och då kan vi se dem. Framför allt ser man deras utblås när de andas in och ut efter de långa dykningarna. Vi har stött på en flock med honor och deras ungar. Dessa avslöjar sig ibland när vi plötsligt ser att den stora utblåsningen, strax därefter åtföljs  av ytterligare ett utblås alldeles intill det första. Men denna gång ett mycket mindre sådant. All spänningen som byggts upp släpper plötsligt och de lyckliga leendena och det ivriga letandet sprider sig i vår grupp. Efter att vi åtföljt kaskeloterna en god stund ser vi plötsligt en stor fågelflock (Gulnäbbad Lira) som fiskar med hjälp av delfiner. Vi sätter av mot delfinerna och dessa som uppenbarligen känner igen vår båt närmar sig oss för att börja leka i bogsvallet. Det är roligt att se hur båten och delfinerna leker en lång stund. Man börjar undra vem som har roligast delfinerna eller vår kapten? Eller kanske är det vi? Efter några timmar stiger vi iland igen och som sjön suger! Det är absolut dags för den där lunchen, nu. Sedan har vi några timmar på oss att upptäcka Ponta Delgada. Man kan strosa runt i den charmiga gamla staden, besöka det bastanta fortet i inloppet till hamnen eller bara koppla av på ett av alla de kaféer som man hittar överallt i staden.

Nu är det nästa dag och vi har ett tidigt morgonflyg tillbaka till fastlandet. Så det blir en riktig bagarväckning i ottan. Vi flyger några timmar och landar i Portugals charmerande gamla huvudstad Lissabon. Den vita staden där otaliga personer i alla tider precis som jag förlorat sitt hjärta. Vi beger oss till vårt hotell och installerar oss där. Senare på eftermiddagen klättrar (ja, det är branta backar, här också) vi upp i Moureria och Alfama, för att bege oss upp i det gamla kastellet, vandra runt där och få vår första utblick över staden nedanför våra fötter. Vi fortsätter att ta oss runt i denna uråldriga del av staden innan vi kommer ner till Baixa den centrala del av staden, mellan kullarna. Där vi avslutar vår stadsvandring för dagen.

Nästa dag och vår sista i Portugal, beger vi oss ut på ytterligare en stadsvandring för att kunna njuta av de andra delarna av staden vi ännu inte hunnit med. Vi börjar i närheten av gårdagens slutpunkt i Baixa och ger oss idag i kast med kullen på andra sidan. Legendariska Bairro Alto och dess lite finare avstickare Chiado innan vi kommer ner till floden och avslutar på Mercado da Ribeira den gamla centralmarknaden där staden, i samarbete med TimeOut magasinets resetidsskrift, gjort om en del av marknaden till ett gigantiskt smörgåsbord där ett flertal av Lissabons mest berömda kockar och restauranger öppnat små snabbmatsserveringar. Här är det alltid liv och rörelse och massvis med god mat. Det enda riktigt svåra här är att bestämma sig för hos vem man vill beställa sin lunch! Sedan är eftermiddagen fri till att göra vad man vill, ta en promenad längs med floden bort mot den imponerande stora hängbron, shoppa, gå på museum eller kanske förlora sig i stadens myller. På kvällen samlas vi för en avskedsmiddag, kanske blir det på ett fadoställe i Alfama eller Bairro Alto där vi, utan att förstå ett enda ord ändå, kan försjunka i den melankoliska musiken som underhållning till middagen?

Följ med mig till Portugal i höst! Kristian Benkö.

Kristian Benkö är färdledare för våra resor till Azorerna. Till vardags jobbar han som operadramaturg, översättare samt som guide på Naturhistoriska Riksmuseet. 

Klockan var fem i halv ett och flyget från Frankfurt landade i tid. Ut kom 16 av mina resenärer, någon med lite sömngrus i ögonen men samtliga peppade inför resan. Vi lämnade snabbt Fiumicinos kaotiska flygplats och åkte till hotellet. Någon platstypiskt dubbelparkerad bil gjorde resan spännande kring Termini där vårt hotell låg, men snart var vi framme.
Efter en liten paus, med möjlighet till tupplur eller pizzabit, begav vi oss i samlad tropp ut i Roms ljumna eftermiddagssol. På några timmar lyckades vi göra nedslag i flera olika epoker och stilar: från barockmästarna Berninis och Borrominis kyrkor längs via XX settembre och Michelangelos makalösa kyrka i Diocletianus badhusruiner till operahusets rationalistfasad. Giorgia Meloni hade just svurit presidenteden inne i Quirinalpalatset när vi gick förbi den enorma presidentbostaden, innan vi gled ned till Fontana di Trevi och ett kort besök inne bland massturismen. Om så med selfiepinnar, gatuförsäljare och andra turister på varje kvardratcentimeter – den platsen upphör aldrig att fascinera! En och annan gelato slank ned, varefter vi fortsatte längs Forum Romanum och Colosseum, till Luciano Luzzis familjerestaurang i tredje generation.
Gott och opretentiöst med romklassikerna supplì, amatriciana, cacio e pepe och tiramisù. Området Celio ligger precis i Colosseums skugga, men doftar genuint romarliv.

Rom hade ännu inte vaknat när vi nästa morgon promenerade till en sömndrucken Stazione Termini. Tågturen gled fram genom ett ovanligt dimmigt Lazio, över Basilicatas bergslandskap och ned längs Apuliens kust.  Och så nådde vi Lecce, i strålande sol och sensommarvärme!

Efter ett par timmars avkoppling på hotellet mötte guiden Francesco upp oss för att promenera igenom Lecces historiska centrum. I vit, noga strykt skjorta och svarta glasögon, ständigt gestikulerande och med ett charmigt snett leende på läpparna var han vår guidernas Marcello Mastroianni som visade oss barockfasad efter barockfasad. Santa Croce, Sant'Irene, katedralen och de båda amfiteatrarna, Piazza Sant'Oronzo fick sig nogranna genomgångar.

På en trevlig liten gatubar tog vi vår aperitivo – en äkta italiensk tradition.

Il Ristoro dei Templari bjöd på en genuina meny av  på taglieri och blandade friterade småtugg. Därefter kalvfylld agnoletti-pasta med stracciatella och karl-johan-svamp, följt av kalv i Negramaro-vin och skogsbärscheesecake till dessert.

Kanske den mysigaste och mest uppskattade dagen inleddes i ett dimmigt Lecce med promenaden till Piazza Duomo, där Gianna – vår gastronimiska guru och chef i Lecce mötte upp oss. Hon smälte direkt våra hjärtan med sin humor och värme och tog oss till den lilla intima matmarknaden vid Porta Rudiae. Där inhandlades grönsaker, hästkött och provolone med paus för lokala “caffè leccese” tog vi oss till Giannas matstudio där det knådades  foccaccia deg och fylldes zucchiniblommor, medan tomatsåsen puttrade på spisen. Fingerfärdigheten ställdes på prov när pastadegen skulle formas till små “orecchiette”: rätt storlek på degkulan, rätt tyngd på kniven, rätt snits med fingrarna, allt ska vara lagom för att de små öronen ska bli fina. Vinflaskor plockades fram, ett lokalt vitt och ett rött och Gianna gav sommelierknep för att smaka av dem ordentligt. Foccaccian överaskade många i sin delikata enkelhet, orecchietterna var nog ett första möte för de flesta och de indiska kaktusfikonen – vars karaktäristiska plantor pryder hela det apuliska landskapet – blev en vattendelare: vissa älskade dem, andra tyckte de var mest konstiga.

Med Gianna på den lokala marknaden i Lecce. Hon bjöd på glatt skratt och mängder av mattips från sitt älskade Apulien.

Mätta på upplevelser och kolhydrater tog vissa en kopp kaffe i ett Lecce där morgonens dimma gett plats åt en sensommarsol. Vi kl fem bjöd jag på en frivillig tur genom Lecce. Huvudmålet var La Fornarina, ett litet konditori som estetiskt fastnat i ett sunkigt 80-tal men som gör de bästa pasticciotti och rustici jag har varit med om. Mandel och vaniljkräm för den sötsugna, annars smördeg med mozzarella och tomatsås, alternativt en av varje. In mot centrum vandrade vi igenom gränderna i spåren av filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” innan gruppen splittrades upp för fri middag.

Även nästa dag började dimmigt när vi reste mot kusten men redan framme i Otranto var solen framme. Vi tittade in i den XX domkyrkan med alla sina mosaiker föredrog, tog en glass längs strandpromenaden, någon hann med ett dopp i havet, medan andra fortsatte utforska den lilla staden. Lunch i byn Giurdignano. Pastan och skaldjuren som bjöds på masserian var utsökta. Efteråt tog vi alla en liten promenad runt hörnet där en liten grusväg rörde sig mellan fikonträden och olivodlingarna fram till en av Giurdignanos speciella “menhir”. Vi spanade in bautastenen, kände dofterna från växterna och smälte maten, innan bussen tog oss tillbaka till Lecce för en sista kväll och natt i barockstaden.

Vi lämnade Lecce nästa dag och begav oss mot Itria-dalen. Första stoppet Alberobello, och guidad promenad bland trulli-husen. Vidare till Masseria Torricella, inbäddad i grönskan längs en sluttning, där igen bjöds vi på en fantastisk lunch på utomhusterassen. Dagen avrundades i Ostuni  där vi checkade in på hotell med magisk utsikt över “den vita staden”.

Resans kanske mest intensiva dag inleddes med en resa till Matera. Medan vi gled upp längs Apulien och in mot landet och Basilicata, gjorde jag en liten genomgång av italiensk kultur och ett ordentligt potpurri av italiensk popmusik. Vår guide Teresa mötte upp oss och tog oss raskt mot den uråldriga grottstaden. På ett personligt sätt blandade hon historia med den egna familjens upplevelser av att bo och växa upp i Matera, en såväl djupt fascinerande som periodvis väldigt fattig stad. Besöket i ett genuint grottboende var slående, medan kyrkan Madona delle Virtù e San Nicola dei Greci och dess Dalì-utställning var en imponerande mix av arkeologi och modern konst. Mjölksyra i låren sällskapade oss på vandringen upp från grottstaden och en angenäm aptit gjorde lunchpausen rättvisa.

Dali-avtryck i staden Matera. 

Under nästa bussresa fick vår specialgäst Francesco dela med sig om sin apuliska uppväxt. Reseledarens make har nämligen levt i Grottaglie under större delen av sitt liv, och berättade om traditionsenliga söndagsmiddagar, olivodlingar, vilda hundar och keramik. Keramik ja, efter en kort promenad genom Grottaglie och det lokala kaffet “espressino” gick vi till ateljén Cocci d'autore, där konstnären Emanuele berättade om sitt arbete.  Den lokala keramikkulturen möter en personlig stil i denna keramikverkstad, där nästan allt glaseras i vitaste vitt. Vi hann med en liten titt i andra butiker innan Francescos mamma överraskade med hemmabakade taralli. Så var det dags att checka ut från Ostuni Palace och röra oss mot Bari. Längs kusten fick vi sällskap av rader efter rader med olivträd; vissa sjuka med xylella-bakterier men fler och fler friska ju längre norrut vi begav oss. Oktobersolen värmde oss igen, när vi steg av och blev välkomnade av vår guide Simona. Hon drog oss genast in i Baris vindlande medeltidsgränder, bland tvättlinor, öppna balkongdörrar och damer som gjorde orecchiette i en hisnande fart. Inte mindre än tre gånger stannade gruppen upp för att bjudas på smakprover. I ordning: charkuteriprodukter och ostar, baresisk foccaccia och gelato. promenad, som verkligen lät resenärerna smaka på stan på alla sätt.

Avskedsmiddagen lämnade ingenting åt slumpen: delikat grillad bläckfisk på bondbönnspuré, cavatelli-pasta med musslor och hjärtmusslor, “fritto misto” med perfekt friterade skaldjur och överraskningstårtan, med “Arrividerci Puglia” spritsat på toppen. Några tog sig sedan en sista grappa med utsikt över Baris månskensbelysta strandpromenad.  Och så tog resan slut, med en sista busstur till flygplatsen, en sista “Volare”-allsång i bussen.

Text: Erik Ingvert, färdledare

Desertörerns är kanske inte det vanligaste namnet på en marknad. Men Tbilisi är ju ingen vanlig stad. Längs båda sidorna av floden Kura sprider den ut sig, Tbilisi, som betyder varm plats på georgiska. Och där, mitt i den georgiska huvudstaden vid järnvägsstationen ligger marknaden. Den fyller gator, portar och innegårdar och här hittar man allt från örter och ostar till tvättmedel i lösvikt. En äldre man säljer prylar från en svunnen sovjettid.

Det sägs att marknadsplatsen fick sitt namn från desertörerna i inbördskriget efter ryska revolutionen. Vem som deserterade har jag aldrig blivit riktig klok på, trots att jag har frågat. Min gissning är att det är de som för drygt ett sekel sedan kämpade för ett fritt och självständigt Georgien. De fick vänta 70 år.

En man står på gatan med två små kaniner. En i varje hand. De söta små kanske blir födelsedagspresenter till någon som kommer älska dem. Man kan ju hoppas, fast de hamnar nog snarare i någons gryta, och kryddblandningarna, svanetisaltet och khmeli suneli finns att köpa ett stenkast bort. En kvinna bär en påse med små apelsiner. De är i alla fall citrus av något slag. De doftar så gott, säger hon.

I de stora hallarna säljs torkad frukt, fisk, mejeriprodukter och kött. Spädgrisar ligger staplade. Enligt försäljaren slaktas de när är 6 kilo och kostar ungefär 300 kronor styck. Det ser brutalt ut... å andra sidan önskar jag att jag kunde stanna längre, att jag hade ett kök och en trädgård med plats att grilla.

Några hundra meter bort står klädstånden tätt. Där finns också garn, dansskor för traditionella georgiska danser och fejkade Dolce Gabbana-väskor, strumpor och underkläder. Köpare och säljare diskuterar, gestikulerar, priserna pressas. Det känns som att de som jobbar här även lever här. Har sitt sociala liv och sina nätverk just i denna lilla värld. Människor är glada, arga, människor har bråttom eller all tid i världen, timlönen är låg.

Försäljerskan Makvala, alltid glad och positiv.  1 lari, eller drygt 3 kronor för ett snöre torkat chili! Bild: Johnny Friskilä

Dagens projekt är att köpa garn till min mamma och lite vin till mig själv. Jag har tagit med mig några resenärer som också ville titta på garn. Vi har en ledig halvdag. Vi hittar garnet. Jag köper det jag ska, det vill säga lokalproducerat och naturfärgat. Samma gör några av mina resenärer. Sen spenderar vi en dryg timme till bland stånden. Några går med mig, andra går själva. Vi smakar på torkad frukt och provar vin som kostar 15 kronor litern. För tidigt på dagen för hembränt. Jag köper torkat chili på ett snöre, tre kronor kostar de, och ett halvkilo jordgubbar. Stora röda men inte så söta. Nåja, det var kanske inte den tiden på året.

Dags att lämna nu. Tid för vila och sedan middag. Kanske är den gjord på råvaror inköpta just här, på desertörernas marknad. Ett glas vin med utsikt över floden Kura, i Tbilisi som betyder varm plats.

Text: Johnny Friskilä, färdledare

Förra året rullade det allra första Litteratur-tåget norrut, genom Västerbotten-författarnas hembygder och hela vägen över norska gränsen till Narvik. Det blev en succéresa! Jag möter inte sällan resenärer som påminner om oförglömliga ögonblick med författare eller de svårslagna vyerna.


Lapporten

Nu rullar vi snart igen och jag är så spänd på vad som detta år ska bli de där stunderna som för alltid etsar sig fast i minnet . Som när vi hoppade av tåget rakt ner på rälsen för att uppleva midnattssolen vid Polcirkeln, stod med våra isglas och drack vargtass i det undersköna Ishotellets bar och självklart åt vi pölsan i Torgny Lindgren-trakter. En fantastisk bonus ovanpå alla bjussiga författarmöten.


Karin Alfredsson, Henrik Berggren och Marianne på Ishotellet. 

I år reser vi genom trakter som till stora delar är min egen hemmaplan efter 25 år som journalist i Värmland. Platser och omgivningar jag alltid återvänder till, vyer jag aldrig tröttnar på och ska ett Litterturtåg gå genom Sverige är väl Sunne och Selma Lagerlöf land egentligen självskrivet. Det är som att litteraturens hjärta slår just här där Selma skrev sig berättelse om Gösta Berling som för alltid förändrade både hennes eget liv och det svenska litterära landskapet.


På Mårbacka får vi både guidad visning och berättarteater av Björn Söderbäck

När vi väl kommer till Sunne och Mårbacka får vi också ett exklusivt möte med skådespelaren Björn Söderbäck, en av grundarna till Västanåteatern dit människor från hela landet vallfärdar. För mig blir det ingen sommar utan ett besök i den magnifika Berättarladan som ofta, ofta spelar just Selma Lagerlöf i Leif Stinnerboms regi. Björn känner Selma Lagerlöf som sin egen hand och bjuder oss på en möjlighet att lära känna Gösta Berling ytterligare i en enmansföreställning. Den eftermiddagen längtar jag redan efter! Selmas betydelse för den svenska litteraturen går ju inte att överskatta. Hon blev också den allra första kvinnliga Nobelpristagaren 1909 och har kanske mer än någon annan, inspirerat svenska författare. När vi väl kommer till Sunne har vi redan träffat den folkkära Helena von Zweigbergk och även Björn Wiman, som båda använder sina egna liv i sina böcker. Björns senast bok , I en sal på lasarettet handlar om hans mamma som fick tuberkulos som barn med högaktuella paralleller till de pandemitider vi just genomlevt.

Helena von Zweigbergk

Dom bägge träffar ni på resans första stopp i Tällberg som i mitt medvetande har en av Sveriges absolut vackraste utsikter. Jag är glad att vi får lite tid att ströva runt där. Visste ni förresten att det är Sveriges äldsta bokförlag som, tillsammans med Världens Resor, arrangerar vår resa? Nyligen firade Norstedts förlag 200-årsjubileum storstilat på Stockholms stadshus och nog kände jag mig lite som kusinen från landet när den magnifika desserten faktiskt dirigerades in med sina stämningsgsfulla facklor i Gyllene salen. Det var precis samma känsla som jag minns att jag fick när jag första gången besökte Grythyttan, som ju är vårt andra stopp. En parad av servitörer som på given signal simultant lyfte på dom skimrande kuporna som gömde varmrätten. Det blir en resa som också med all säkerhet kommer att ge stora gastronomiska upplevelser! Författaren och folkbildaren Maja Hagerman, som vi träffar i Grythyttan känns precis rätt i denna historiska miljö. Hennes senaste bok handlar om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. 

Grythyttans gästgivaregård

Den tredje övernattningen sker också i en historiskt rik miljö. Dom många ståtliga herrgårdarna i Värmland minner om tider som var. Nu är ju i stort sett alla bruk nedlagda men herrgårdarna lever sitt eget, nya liv och Dömle herrgård är en sån plats. Det är nog tur att det är inlagt möjligheter att röra sig i programmet för här väntar också en tre-rättersmiddag som väcker stora förhoppningar. Här möter vi också Annelie Jordahl, vars senaste mycket underhållande skröna om Björnjägarens otämjda döttrar Augustnominerades.

Dömle herrgård

En sällsynt innehållsrik resa avslutas i Karlstad där Lars Lerins museum Sandgrund nu alltid är fullbokat. När jag bodde i Karlstad gick jag på Sandgrund och dansade och rynkade nog först på näsan när det skulle omvandlas till museum men oj, så fel jag hade! Lars Lerins fantastiska måleri kan jag inte se mig mätt på och dessutom byts utställningarna väldigt ofta. Jag blir alltid överraskad och vem vet, inte omöjligt att vi möter Lars Lerin själv i sitt andra hem.


Lars Lerin 

Jag kan knappt bärga mig! Årets tåg är verkligen en resa Extra allt. Ett littertaurtåg, ett kulturtåg och en kulinarisk resa där varje stop med sina möten är värd en egen utfärd. Ändå har jag inte sagt ett ord om hur otroligt trevligt vi hade ombord under luncher och annan samvaro.

Nu börjar jag räkna ner!

Marianne Rundström, ciceron för resan Litteraturtåget 2023

Vi befinner oss i Nukus, huvudorten i den autonoma republiken Karakalpakstan i Uzbekistans nordvästligaste del. Området är tveklöst mest bekant för att vara hemtrakten för en av de värsta miljökatastroferna i modern tid. Aralsjön ligger några timmars färd härifrån. Savitskymuseet, som det egentligen heter, besökte vi på resans andra dag.

Hur överlever konsten i en tid av förtryck? Under sovjettiden skickas konstnärer trogna sin vision, till mentalsjukhus eller Gulag, ja de till och med avrättas. Deras svåra öden inspirerar den unge Igor Savitsky. Han låtsas köpa statligt godkänd konst men räddar istället 40 000 förbjudna verk och skapar ett museum i Uzbekistans öken, långt ifrån KGB:s vaksamma ögon. Själv är han en fattig konstnär men han lyckas hitta vägar för att låta samma myndighet som förbjuder konsten att betala för den! Savitsky samlar på sig en eklektisk blandning av rysk avantgardekonst. Men hans största upptäckt är en okänd skola av konstnärer som bosätter sig i Uzbekistan efter den ryska revolutionen 1917 och möter en unik kultur, lika exotisk för dem som Tahiti var för Gauguin. De utvecklar en häpnadsväckande originell stil som förenar europeisk modernism med hundraåriga österländska traditioner.

Tavlan är i det närmaste kvadratisk, målad i starka färger. Vår guide berättar att den är målad av pappan, han till höger i bilden. ”Hur vet du att han målade den” frågar en i gruppen. ”Därför att han är min pappa, och det är jag som är den nyfödda på filten.” Det blir tyst och sen ler vi allihopa. Det är svårt att överskatta hur mycket den här målningen betyder för henne. Konstnärens namn – Serekeev – återkommer på flera ställen och vi förstår att han är en av regionens mer produktiva och kända konstnärer. Stoltheten i att vara hans dotter och få visa upp pappas verk är påtaglig.

Besöket i Nukus är bara en av många höjdpunkter från resan i en region som bjuder på en oslagbar kombination av gammalt och nytt. Vi såg oss nästan mätta på det blå kaklet i Uzbekistan, andades bergsluft i Tadjikistan och Kirgizistan, samt upplevde en storstadsmetropol i kazakiska Almaty.

Från detta potpurri av länder, språk och berg- och ökenlandskap tar jag med mig härliga minnen från spännande upplevelser och fina möten. Nästa resa går den 16 april 2023.

Tommy Nilsson
Färdledare 

Välkommen ombord! Lars Arvidsson (här till höger) är inte bara en av Världens Resors mest uppskattade färdledare utan även lokförare och tågentusiast. Tillsammans med kollegorna från Kalmars veterantåg ser han till att vi får en härlig resa ombord.

I Gävle väntade författarmöte med Kristina Sandberg. Resans ciceron Marianne Rundström modererar ett givande samtal.

I Torgny Lindgrens och P.O Enquists hemtrakter blev det Paltlunch och författaren Karl Fredrik Mattsson berättade om denna maträtts betydelse i Västerbotten

Ombord på tåget i den trevliga klubbvagnen blir det umgänge med litteraturquiz under ledning av Marianne och bokförlaget Norstedts medarbetare.

I Kiruna träffade vi författarna och journalisterna Henrik Berggren och Karin Alfredsson.

Rundvandring nere i LKABs gruva och besök på Ishotellet i Jukkasjärvi bjöd Kiruna också på.

Efter en intressant och fullmatad dag i Kiruna tuffar tåget nu vidare mot Björkliden. Lite gråmulet idag 28 maj här uppe har försommaren inte riktigt kommit ännu.

Vi uppdaterar denna blogg med mer bilder och uppdateringar från denna spännande och roliga resa som vi arrangerar tillsammans med bokförlaget Norstedts.

I torsdags morse samlades gruppen på Cityterminalen för avfärd med buss till Mora. Kändes riktigt bra att se Världens Resor på tablån.

I Mora blev det god lunch och besök på Zornmuseet innan ombordstigning på Inlandsbanan mot Östersund.

Med 60 sittplatser till vårt förfogande kan vi hålla bra avstånd och resandet blir säkert.

Från Östersund blev det utflykter både till Frösön och Moosegarden.

Stora Sjöfallets nationalpark med sjön Akkavare.

Fina vyer och strövtåg vid Storforsen och Stora Sjöfallet.

Middag på Stora Sjöfallet Mountain lodge.

Spontant fotostopp när renar korsar banan.

På Inlandsbanemuseet i Sorsele finns historiska bilder och föremål.

 
Dags för avfärd från Sorsele.

Porjus gamla kraftstation.

Och Porjus nya kraftstation. 

Ett litet stopp i Moskosel.

Kåbdalis är vår slutstation och här ser vi minnesstenen över Inlandsbanan.

Efter en övernattning i Gällivare tog vi tåget till Kiruna. Här nya stadshuset med den gamla klockan.

 
Vy över Kirunavaara.

I Jukkasjärvi får vi se hur det berömda Ishotellet blir till. Från isframställan, till lagerhållning och färdig bar.

I Jukkasjärvi bygdegård serverades avskedslunch. Vi vill tacka alla medresenärer för en fin resa!

Sommaren 2020 chartrade vi på Världens Resor rälsbussen för en enskild grupp för att själva kunna bestämma stoppen längs vägen och resa helt Coronasäkert med gott om utrymme. Färdledare och reseproducent var populäre Lars Arvidsson, som passande nog är både lokförare och järnvägsentusiast.

Wille från Stockholm, en relativt nybliven pensionär med stort intresse för resor runt om i världen, var en av deltagarna. Under framförallt de senaste fem till tio åren, har Wille varit en mycket flitig resenär. Han har bland annat rest runt i Australien, besökt Sydamerika och Afrika flera gånger. Planen i somras var att bila runt i USA med sin son, men pandemin satte käppar i hjulet för den resan.

-          Jag har alltid haft ett önskemål att se mer av Sverige, men tänkt att inrikesresor passar bättre när jag inte orkar resa så långt bort. I somras fick man i stort sett inte resa någon annanstans och därför var det kul att jag lyckades komma med på resan med Inlandsbanan.

Den första delen av resan gick med buss till Dalarna, där Zornmuseet i Mora var mycket uppskattat.

-          Att få se Anders Zorns mästerverk var fantastiskt, jag hade ingen aning om att museet hade en så stor samling. Fantastiska akvareller och oljemålningar, men även skulpturer och etsningar.

Efter lunchen var det ombordstigning på Inlandsbanan mot Östersund och då började det riktiga äventyret genom en grön tunnel av skog, ängar och hagar via sjöar och älvar som gnistrade mellan vita björkstammar. Gradvis blev trädhöjden lägre och myrmarken allt mer utbredd. Enstaka renar livade upp vildmarken.

Den stora fördelen att resa med tåg är, förutom att det är klimatsmart, att man kommer så mycket närmare naturen. Längs Inlandsbanan finns de kulturella sevärdheterna, vyerna och vidderna – det är tveklöst Sveriges vackraste järnväg.  

-          Man ser saker som man inte skulle se annars och vi kunde göra spontana fotostopp när något spännande skymtade utanför tågfönstret. Det skumpade trivsamt. Ljudet av dunkandet från rälsen är nästan meditativt.

För Wille är Storforsens urkraft ett av de bästa minnena från resan. Ett annat är Östersund som var betydligt trevligare än han föreställt sig. Gruppen besökte också vackra Frösön och det intressanta friluftsmuseet Jamtli.

-          Det var också kul att komma till Jukkasjärvi och se ishotellet och den söta kyrkan med fina målningar. Men den största behållningen av resan var att få uppleva vissa delar av Sverige som tidigare varit helt blanka delar på kartan för mig.

 Wille hoppas på att kunna göra många resor under 2021 och bland annat sugen på konstresan till Japan och Sydkorea.

-          Det är så många resor jag vill göra. Jag har svårt att prioritera så det är ofta tillfälligheter som avgör. Så länge man har hälsan så är det bara att tuta och köra så länge förutsättningarna finns.

Enligt Lonely Planet får besökaren en unik tillgång till det genuina i naturen och kulturen som erbjuds i Wakayama. Och vi håller med. Vi har besökt området under flera av våra rundresor i många år. Det ligger lite utanför de vanliga rutterna som de flesta besöker och här får vi verkligen känslan av att befinna oss i det traditionella Japan då vi omges av jordbruk, skog, gamla hus och pilgrimsleder.

Under vår resa Strövtåg i Japan tillbringar vi två dagar med att vandra på Kumano Kodos pilgrimsrutt. Här finns mängder av heliga shintohelgedomar som ligger längs de vackra skogslederna. Leden är tätt förknippad med Japans födelse. Enligt legenderna var det här Japans första kejsare Jimmu landade. Jimmu vandrade sedan längs dessa pilgrimsleder för att komma till området kring Asuka som ligger i Nara-prefekturen. Förutom Camino De Santiago i Spanien är Kumano Kodo en av endast två UNESCO-certifierade pilgrimsrutter i världen. Under våra vandringar stöter vi på pilgrimer som kommer hit från hela Japan och stannar till vid olika heliga platser längs leden. Den mest kända är Kumano Hongu, en shintohelgedom som varit en helig plats i över 1000 år.

Efter en dag med vandring är det härligt att komma till Yunomine onsen som är Kumano-områdets mest berömda plats för varma källor. Det sägs vara Japans första kurort, och i floden som rinner genom byn bubblar det och luktar svavel. I själva floden ser vi många som kokar sina ägg, lägger i sina olika grönsaker och annat i källorna för att smaksätta dessa till måltiderna.

En annan spännande destination i Wakayama är Koya-berget som vi når med tåg och bergbana. Koyabergen är sedan urminnes tider Japans främsta buddhistiska pilgrimsmål. Det är den esoteriska buddhistiska skolan Shingons huvudsäte. Koya ligger relativt högt och är omgivet av åtta berg och tät trolsk skog med cederträd som i många fall är över 1000 år gamla. På 1500-talet fanns här runt 1500 tempel.

Idag kvarstår 110 tempel och det är närmare 7000 munkar som verkar här. Vi hinner besöka den enorma gravplatsen som troligtvis är Japans största och kanske mest speciella med tusenåriga anor, mer än 350 000 gravar finns här. Natten bor vi på ett så kallat shukubo, tempelboende som drivs av munkar. Här blir vi serverade en härlig vegetarisk måltid och får vara med om en religiös ceremoni som utförs av munkarna på vårt tempel. Besök på Koya-berget finns med på våra resor Under körsbärsblommen och Brinnande lönnlöv.

Ingrid: Det började med att jag ringde till Världens Resor och sa att jag gärna ville följa med till Nepal och att jag kunde tänka mig att dela rum med en annan resenär. Jaha, sa mannen jag talade med – då får du dela med Lena från Klövsjö – och så blev det.

Lena: Ja, och det blev ju bra! Världens Resor är en av få researrangörer som tillåter att man kan dela rum med en annan resenär om man önskar. Är man öppen för det, så finns det ju roligare saker man kan göra med pengarna ett enkelrum kostar. 

De upptäckte ganska snabbt att de trivdes i varandras sällskap och än idag har de kontakt med ytterligare två kvinnor från samma resa.

2018 beslöt Lena sig för att förverkliga sin dröm om att besöka Machu Picchu – Inkarikets kronjuvel. Den som är äventyrligt lagd och har god kondition, kan vandra den drygt fyra mil långa Inkaleden till Machu Picchu. Man vandrar förbi isolerade gamla indianbyar, genom molnskogar med fågelsång och vilda orkidéer, gamla inkaruiner och via branta stentrappor – samma vägar som inkaindianerna en gång använde sig av.

Lena: Jag ringde upp Ingrid och sa nu är det sista chansen, man vet ju inte hur länge till man orkar gå Inkaleden.

Ingrid: Lena är väldigt seg och mer av bergsget än jag och jag tänkte – det är bäst att jag hänger på, man vet ju inte hur många fler sådana förfrågningar man får.

Den största anledningen till att valet föll på Världens Resor som arrangör, var möjligheten att prova på att gå på höga höjder innan Inkaleden.

Lena: Vi vandrade på hög höjd under tre dagar innan vi gick Inkaleden, till och med 200 meter högre än den högsta punkten på Machu Picchu, så vi visste att vi skulle klara det – även om vi inte sprang upp direkt.

Ingrid: Vi lärde ju känna de andra i gruppen innan också och peppade varandra. Det var tufft emellanåt, primitiva toaletter och boende i tält, men vi klarade det tillsammans och Lena och jag var verkligen inga bromsklossar.

Den sista dagen gick gruppen upp tidigt i gryningen för att hinna fram till Solporten och se solen gå upp. Nedanför låg vandringens mål – Machu Picchu. 

Ingrid: Man var stolt som en tupp när man kom uppifrån och mötte de som hade tagit bussen ända fram till entrén.  Så här i efterhand, när man tittar på korten, känns det nästan overkligt att vi har varit där.