Madagaskar - en kärlekshistoria
Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt: Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig. Jag älskar dig inte som man älskar pengar. Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också.
För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Läs hela Ellen Schagerströms text här på bloggen.
Det finns vissa platser som lockar på ett alldeles särskilt vis. För somliga är det drömmen om vita stränder, för andra shopping eller arkitektur. För mig är det Madagaskar. Hur många timmar i låg- och mellanstadiet satt jag och tittade på världskartan och fantiserade om Madagaskar? Säker flera hundra. Bara namnet är en munfull, med hela fyra a’n. Denna ö, lika stor som Sverige, ligger utanför Östafrikas kust och dess södra del är under Kräftans vändkrets. Mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar ligger Moçambique-kanalen. Svårstavat och med krok på c’et.
Jag drömde ofta om att vara en upptäcktsresande som letar efter växter och djur, träffar nya människor och äter annorlunda mat. Tänk att få bo i en liten stuga med grästak ute i djungeln och höra indrins rop i skymningen. Som ett nästan spöklikt hoande som ekar från de höga träden och den täta grönskan. Indrin är den nu största levande lemuren och den lever i regnskogen på östra Madagaskar, där även mäktiga trädormbunkar trivs i det fuktiga klimatet. Första gången jag står där, mitt i skogen i det stilla regnet bland krokodilträd, lianer och plankrötter och hör en flock indri som hoar till varandra så ryser jag. Det känns förunderligt och samtidigt melankoliskt. För nog är det lite sorgligt att alla andra arter på planeten numera lever här på människans nåder. Det är ändå härligt att vandra runt i reservatet och höra och se så mycket djur- och växtliv. Med mina trogna vandringskängor kan jag lätt hålla jämna steg med guiden och ta mig fram uppför smala stigar och nerför branta sluttningar.
Åker man söderut från huvudstaden Antananarivo, i folkmun kallad Tana, går vägen först bland böljande berg och kullar. Höglandet ger ett behagligt klimat större delen av året, tycker åtminstone vi nordbor. Längre söderut är bergen terrasserade och risfälten breder ut sig. Det påminner mycket om Indonesien, för delar av den malagassiska befolkningen har indonesiskt ursprung. Det syns just i odlingsteknikerna de använder, men är även tydligt i musiken och språket. Andra grupper har sitt ursprung från Afrika, och några kom från Arabien under 1200-talet. Idag finns 21-23 olika grupper, beroende på hur man delar upp dem eller hur de definierar sig själva. Antefasa, Antandroy, Bara, Sakalava, Vezo. Namnen klingar främmande och spännande. Och varje grupp har sin dialekt och sin identitet kopplad till exempelvis en typ av hantverk, plats eller levnadssätt. Att besöka Madagaskar är verkligen ett smörgåsbord av kultur! Folkslaget betsileo är kända som de skickligaste odlarna på ön. Bland kullarna runt staden Fianarantsoa kan de få ut tre skördar ris på ett år. Det sägs att de har fötterna i risfälten och huvudena i molnen. Som odlingsintresserad och med eget grönsaksland känner jag en samhörighet med dem, även om jag själv inte odlar ris. På vissa platser ser det ut som att varje liten plätt som går att terrassera och odla på är fylld av ris eller andra grödor .Taro-rotens snygga blad känner jag snart igen. Majs är också vanligt. När vi stannar till vid vägen för en bensträckare, köper jag en majskolv som är grillad i sitt hölje. Tänk om detta fanns som alternativ till varm korv hemma i Sverige? Ska definitivt odla majs i trädgården till sommaren.
Under en kulturdag i lågstadiet fick vi lära oss att göra nytt papper av gamla telefonkataloger. Ja, ni hör ju att det var ett tag sedan (För unga läsare så var det så vi hittade telefonnummer innan både internet och mobiltelefoner, samt hur vi lärde oss bokstavsordning.). Den gråblå massan vi då producerade har väldigt lite gemensamt med de krämfärgade arken av antaimoro-papper som tillverkas i staden Ambalavao. De är gjorda av mullbärsbark som kokats och bankats till en pappersmassa, som sedan stryks ut på uppspända dukar för att dekoreras med blommor och torka. Den sköna, tjocka texturen känns härligt lyxig att ta i. Gruppen antaimoro har arabiskt ursprung och tekniken de använder för att tillverka dessa papper sägs ha kommit till ön med dem. Det är på mullbärspapper som Sorabe, de stora skrifterna, är skrivna. Här har historia, kloka ordspråk och recept tecknats ned. De är Madagaskars äldsta skrifter och finns bevarade på museum i Tana. Jag köper en inbunden bok med tomma blad för att kunna skriva ner mina egna klokskaper och recept. I all blygsamhet.
Vägen RN7 rullar vidare söderut. Solen steker verkligen när vi kliver av bussen i Isalo. Vi har åkt över Horombe-platån som breder ut sig som en grön, slät matta på båda sidor av vägen så långt ögat når. Och helt plötligt så kommer vi till stenformationer som liknar Gotlands raukar. Fast här kallas de tsingy istället. Men de är bildade på samma sätt. Det är sedimentära bergarter, här mest sandsten, som en gång bildats på havsbotten och sedan höjt sig ur havet. Med åren har de slipats, vittrat och formats av vind och vatten till spännande raviner, pelare och grottor. När vi väl kommer in mellan klipporna i Isalo Park är det genast svalt och behagligt, med mycket vatten. Vi kommer fram till en naturlig pool där det går att bada. Underbart! Vilken tur att jag har en solkräm som inte är skadlig för vattenlevande djur och växter.
I skrivboken från mellanstadiet står det: ”Jag vill ha en hatt som skyddar mot sol och regn.” följt av en illustration. Det måste ha varit när filmen ”Crocodile Dundee” kommit ut, av hatten att döma. Jag har aldrig skaffat mig någon skinnväst, likt huvudpersonen i filmen, varken av ko eller krokodil. Nilkrokodilen, som en gång var vanlig i sötvattensmiljöer har jagats så hårt just för skinnet att de nästan blev utrotade. När vi besöker ett av många naturreservat ser vi ett stort krokodilskinn uppsatt på en vägg. Vilken bjässe! Tänk att möta den levande, utan det skyddande hägnet som dess artfränder ute i parken har omkring sig. Skulle jag kunna brotta ner den, som på film? Inte en chans! Bättre att träna på att klättra i träd.
Träden är ofta befolkade av olika arter lemurer. Det går inte att blunda för att Madagaskar är ett av världens fattigaste länder och många har ont om mat. Men för de flesta folkgrupper är det fady, förbjudet, att äta lemurer. De anses av många vara förfädernas andar som vakar över oss. Och dessa halvapor är ju helt klart nära släkt med oss. Deras kloka ögon stirrar lika mycket på oss som vi på dem, när vi möts. Precis som hos oss är vissa lite coolare och låtsas inte om att vi är där, utan fortsätter lugnt med att äta löv och bråka med syskonen.
Men de små ungarna, så oemotståndligt söta, stirrar ohämmat på oss. Vilka konstiga varelser. Genom att resa till landet och besöka så många nationalparker som möjligt, hjälper vi till att skydda naturen på ön. Tack vare parkavgifter och betalda guider gynnas befolkningen av att skydda och bevara naturen. Och det är verkligen värt att vandra i dessa spännande naturtyper och plötsligt få syn på någon som bara lever just i den skogen. Som biolog använder jag ofta termen ”endemisk” vilket betyder att arten har bildats på en viss plats och bara finns där. På Madagaskar är det nästan enklare att säga vad som inte är endemiskt, eftersom så många arter är just endemiska, unika för Madagaskar. Och många har med människans hjälp spridit sig ut i världen, men har sitt ursprung här. Som vår välkända julstjärna, den taggiga törnekronan, landets nationalträd resandepalm, och de mäktiga och märkliga baobabträden.
För det är här, nere i den varma, torra södern, som vi möter baobabträd. Det pirrar i magen. Äntligen!! Av totalt åtta olika arter av baobab är det bara två som växer utanför Madagaskar. Legenderna om baobabträden är många. En afrikansk sägen berättar att när den Stora Anden skapade världen, fick alla djur ett eget, speciellt träd. Hyenan fick baobabträdet och slängde föraktfullt iväg det. Trädet landade upp och ner, med rötterna i skyn, och började växa. Den arabiska legenden säger att det var Djävulen som slet upp baobabträdet, tryckte ner dess grenar i marken och lämnade rötterna i luften. En malgassisk legend berättar om vad som händer ifall du aldrig är nöjd med det du redan har; ”Baobabträdet var bland de första träden som fanns på jorden. Efter det kom det slanka, graciösa palmträdet. När baobab såg palmen ropade det att det ville bli högre. Sedan kom den vackra flamboyanten, eldträdet med sina röda blommor. Baobabträdet ville också ha blommor. När baobab senare såg det magnifika fikonträdet bad det även om att få frukter. Gudarna blev irriterade på trädet. De ryckte upp det med rötterna och planterade om det med rötterna i uppåt för att få tyst på det.” Oavsett hur de kom att bli så är jag glad att de blev just så. Mäktiga, vattenfyllda och med en frukt som ser ut som en luden kanonkula. Vid ett tillfälle hade jag turen att vara där på hösten, runt oktober-november, när de blommade med stora orangeröda blommor. Då fick jag också smaka på baobabhonung från bikuporna som reservatets skötare har uppe i träden.
En gång för många år sedan när jag åkte längs den då gropiga sandvägen upp norrut från kuststaden Tulèar hade vinden legat på från väster. Till följd av detta, trodde jag, hade delar av sanden längs stranden bildat en mäktig sanddyn tvärs över vägen. Tursamt nog stod det en man där och skottade med sin hemmabyggda spade. Chauffören gav honom en slant som tack för besväret. ”Vilken tur att någon tänker på att röja vägen” sa jag. ”Ha, svarade chauffören. ”Ikväll går han dit oh skottar tillbaka sanden igen. Det är så han försörjer sig.” Jag skrattade gott. En lokal form av grindslant. Men det var många år sedan nu och kinesiska företag har sedan dess asfalterat vägen. Nu tar det knappt tjugo minuter att åka den sträcka som förr var en guppig två timmars resa. Det känns både skönt och lite sorgligt. Men jag kan ju inte begära att lokalbefolkningen ska fortsätta ha dåliga vägar för att jag finner dem pittoreska. Och den driftiga mannen som skottade sand fann nog på något annat att göra.
Solen går ner över havet. Långt ut hörs vågorna bryta mot barriärrevets kam. Om Jorden var platt hade vi kunnat se ända till Afrika från Ifatys vita strand. Det var här, i dessa vatten precis utanför Tuléar som den första levande kvastfeningen hittades 1938. En fisk som finns i fossil för 390 miljoner år sedan och som man trodde varit utdöd sedan hundratals miljoner år sedan simmade runt här och mådde hur fint som helst. Åter igen får jag känslan av att resa på Madagaskar är att besöka en svunnen tid. I området här görs även rikliga fynd av både ben och ägg från elefantfåglarna. De fanns bara här på Madagaskar och dog ut för cirka tusen år sedan, troligtvis till följd av människan. De var marklevande fåglar och kunde inte flyga, precis som den kanske mest kända utdöda fågeln, dronten, som levde på ön Mauritius strax öster om Madagaskar. Men elefantfåglarna var större. Mycket större. Det fanns tre arter och den största, jätteelefantfågeln, var tre meter hög och vägde som en oxe. Deras ägg hade en omkrets på över en meter, var upp till 34 cm långa och hade en volym som motsvarar 160 hönsägg. Det är hisnande att tänka på att ett ägg är en enda cell. Hur fantastisk är inte naturen?
Mina känslor för Madagaskar kan sammanfattas med en gammal malgassisk dikt:
Inte pengar, men en röd korall, får mig att stanna hos dig.
Jag älskar dig inte som man älskar pengar.
Jag älskar dig som man älskar en krabba, klorna också.
För det är något nästan overkligt, drömlikt, med Madagaskar. Inflytande från många länder, men ändå helt olika alla andra. Spännande kultur och fantastiska människor. Djur och växter från Gondwana-tiden då ön satt ihop med Sydamerika och Indien ger en känsla av att tidsresor kan vara möjligt. Som biolog är detta min plats för förståelse, förundran och hänförelse. Naturen visar upp vad den kan åstadkomma, och jag har förmånen att få se det. Tur att jag har en hatt och bra skor, för det behövs.
Ellen Schagerström, biolog och färdledare
Relaterade resor
-
Från kust till kust upplever vi Madagaskar unika växt- och djurliv med lemurer, kameleonter och de märkliga baobabträden. Längs vägen lär vi oss mer om malagasykulturen. En avkopplande dag vid Ifatys sandstrand ger möjlighet att smälta alla intryck.
